Snäll, men inte alltid

Jag kände hur någon slog mig på hälsenorna, flera hugg rakt på mina oskyddade baksidor av benen. Jag saktade farten och lät honom åka förbi. Sen satte jag fart efter honom och när jag kom ikapp svingade jag min klubba och träffade honom mitt i hjälmen. Utan att se efter hur det gick så åkte jag snabbt vidare åt andra hållet, dit pucken var på väg. Domaren blåste för icing och jag åkte mot båset för att byta. Tröttkörd känner jag hur någon knackar mig på ryggen. Jag vänder mig om. Pang! En stenhård höger träffar mig rakt i ansiktet. Eftersom jag har galler som ansiktsskydd så trycks det in i näsroten. Den första smällen följs av tre tunga till. Sen faller jag. Jag ligger där på isen och och blodet färgar isen röd. Det rinner både från näsan och munnen. Jag får hjälp att komma upp på knä, skakar på huvudet och försöker fokusera men allt snurrar. Framför mig ser jag domaren stå och gestikulera mot mig. Två minuter, slashing! Jag blev visst utvisad för den där smällen med klubban. Jag leds av två kompisar till utvisningsbåset. När jag börjar kvickna till så ser jag åt höger. Där sitter han som är ansvarig för blodet som rinner i min mun. Han flinar åt mig och sträcker sakta upp långfingret. Orkar inte bry mig.

Jag var femton år och spelade i tv-puckslaget. Kan bäst beskrivas som landskapslagen, Göteborg, Värmland, ja du förstår principen. Det här var ju drygt tjugo år sedan, men den senaste tiden har jag haft anledning att reflektera över den här tiden i mitt liv. Det som slår mig är hur våldsam sporten är, vilka primitiva krafter som sätts i rörelse när adrenalinet pumpar. Till tonerna av Iron Maiden hetsade vi varandra till stordåd! nåja, ibland. Jag är allmänt ansedd som en mycket vänlig själ. Men på hockeyrinken var det legitimt att leva ut allt det där som stoppades undan annars. Kan inte säga att jag är stolt över just det, men det ingick. Jag slutade med ishockeyn för att satsa på fotbollskarriären istället. Men jag slutade tidigt, hade alltid ont och kroppen pallade inte idrott sju dagar i veckan. Inte längre än till nitton års ålder. Nu vet jag varför.

Strax innan jag slutade med hockeyn råkade jag ut för en olycka. Det var i slutet på en match, och det var helt jämnt. Jag kom i full fart, hade chansen att avgöra matchen. Hade bara en kille mellan mig och målet. Fintade honom och trampade förbi i maxfart. I hjärnan började jag förbereda mig för att skjuta. Då slänger sig killen jag precis åkt förbi och slår undan mina skridskor. Jag flyger i maxfart helt handlöst framåt, landar och får båda armarna under kroppen. Hinner bara se sargen komma emot mig i expressfart, innan det smäller och allt blir svart. De som var där säger att det blev helt knäpptyst i hela hallen. Jag var en stor kille, 193 och 85 kilo tung och huvudet tog hela smällen. Efter flera minuter kom jag upp på darriga ben. Ingen förlamning iallafall. Men på sjukhuset sa de att det kan komma efter flera timmar, bara att vänta. Tack för den! Kul att sitta och vänta på det...Men det gick bra. Stödkrage i flera veckor sen fick det vara bra med det. Jag lämnade ishockeyn och flyttade till stan och skrev på för mitt favoritlag i fotboll.

Nu visar det sig vid trettiosex att den där händelsen för över tjugo år sedan inte alls gick omärkt förbi. Det har inneburit svaret på så många frågor. Vem vill inte ha det? Svar på frågor menar jag. Särskilt sådana som rör din hälsa. Samtidigt undrar jag hur lång jag kunde blivit om inte det där hade hänt...nu stannade det vid 194 cm. Det räcker mer än väl.