På resande fot.

Det var mörkt nu. På utsidan såg jag träden passera förbi
utanför de skitiga tågfönstren, och av allt att döma regnade det också, för
dropparna som slog mot rutorna förde smutsen med sig ner i oformliga droppar
som samlades längst ner emot listen. En liten nattlampa ovanför mannen mitt
emot lyste upp den lilla tågkupén och det var en känsla av surrealism där inne.

Jag vet inte var den kom ifrån, men känslan var ungefär som att sitta i en
biosalong och vänta på att något skulle hända i en film som inte riktigt kommit
igång. Som börjat bygga upp spänningen i en mycket typisk scen, ett tåg, två
ensamma män, bara dunkandet från rälsen som ljudkuliss. Just då ljöd tågets
kraftiga signal genom natten och vi passerade en övergång som verkade dela ett
mindre samhälle mitt ute på landsbygden.

Jag ryckte till lite lätt av det ljudliga tjutet och kände mig lite fånig för att vara så lättskrämd, när jaglyfte min blick för att se om han noterat det. Hans leende avväpnade min tanke
om pinsamhet, istället log jag tillbaka och kände hur han utan att säga något,
förmedlade att det var en helt adekvat reaktion. Något som varje människa
skulle känna, nyvaken, med en främling i en i övrigt tom tågkupé.

Det var så otroligt underligt, och ett tag funderade jag
på om jag fortfarande inte vaknat. Att det här var en av de konstiga drömmar
som kommit till mig den senaste tiden. Men när jag mötte hans blick igen
förstod jag att så var det inte. Jag var helt vaken, och mannen mitt emot
talade till mig. Utan att öppna munnen. Det låter vansinnigt, jag vet, men det
var som om hans ord, hans röst, befann sig inuti mitt huvud. Som om … han
talade med mig genom tanken.

En känsla av rädsla for genom kroppen och jag skulle precis resa mig upp när han lyfte sin hand i en lugnande gest, fortfarande med samma leende, och till min förvåning kände jag hur musklerna i buken och ryggen slappnade av och jag sjönk åter ner på sätet. Jag visste inte vad det var som hände, men förstod att det inte var farligt. Och att det skulle förändra mig.

För alltid.

I believe...

Min kropp gråter ibland. Sparkar och skriker. När jag inte sköter mig.

Ibland har jag tänkt att "fan, jag skiter i det nu, jag er upp. Orkar inte mer."

Men sen tänker jag på allt jag älskar i den här världen. Alla jag älskar. Människorna. Då känns det bättre.

Det är klart det finns stunder när man inte orkar tänka så. När man bara vill vara själv. Gömma sig. Dra täcket över huvudet och bara önska att det där försvann.

På något sätt går det vidare. Efter tårarna, efter smärtan, efter att ha förbannat världen en stund. Vad har man för val, liksom?

Jag har den goda turen att ha förmågan att se lycka i små saker. Som haft turen att omges av människor som kan lyfta mig när jag faller och slår i. Något som säkerligen räddat mig många gånger.

Ibland har det kommit människor i vägen som stått för det motsatta. Som velat suga ut de goda energierna jag burit inom mig. Det är då kroppen bråkar. Gråter, skriker, sparkar och lever rövare.

Jag jobbar med människoöden. Det berör mig men tar ingen energi. Det enda som får mig på knä är människor som behandlar mig illa. På något sätt hittar de mig. Jag vet fortfarande inte hur och har fortfarande svårt att identifiera dem, innan skadan är skedd.

Men jag vet att jag kommer lyckas. Jag kommer klara det, och lyckan kommer ersätta det andra.

Kärleken ska vara varm, stor och vacker. Något annat vägrar jag tro.

Skönt. Då, som nu.

Livet är föränderligt. Det är vad jag tänker när jag läser gamla inlägg på den här bloggen.

Jag tänker på hur det kändes att skriva och att någon annan läste och kommenterade det. Någon jag inte kände. Aldrig hade träffat, aldrig sett.

Det är fem år sedan, och jag inser hur mycket det förändrat mitt liv. Att jag började skriva.

Det behöver inte vara så att jag inte hamnat där jag är utan skrivandet, men det öppnade på något sätt upp det jag låst in. Satte i nyckeln i låset och gav mig möjligheten att låsa upp. Om jag vågade.

En del saker undrar jag om det verkligen är jag som skrivit. Både åt det positiva och det ... andra hållet. Något som absolut slår mig, och som jag minns väldigt tydligt, är att jag verkligen skrev från hjärtat. Det var naket och hämtat från djupet av mitt inre.

Jag tror det är vad som saknats när jag började skriva på Aftonbladet. Den är känslan som fanns med när jag satt på nätterna i bara kalsongerna och skrev så svetten droppade och tårarna rann ... bara för att jag älskade att skriva. Att berätta.

Fan, jag älskade att berätta. Men någonstans blev det väl för mycket. Jag skrev ju flera timmar varje dag, i bokform. I övningssyfte. Men man kan ju inte gå bakåt. Bara att ibland kanske man passerar ett stadium så fort att man inte hinner stanna upp och känna hur det är, vad det betyder...

Just nu känns det skönt. Att ha lämnat ett avtryck här igen. På Nederbird.
Min första kärlek, i berättarvärlden.

Nederbird flyger mot nya äventyr.

Jag hade gjort mitt för länge sedan här på Nederbird. Det var bara svårt att släppa taget. Framförallt på grund av de fina människor jag haft kontakt med här under drygt tre år.

Och vad den här bloggen betytt för mig som person har jag svårt att beskriva. Det väckte min slumrande önskan, min kreativitet.

Nu, när jag precis kände glöden började återkomma, har jag fått en chans att utvecklas ännu mer. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta den och springa så långt jag kan . Förhoppningsvis ända ner till målet.

Jag säger hej då till Nederbird, men den här gången gör jag det inte för att sluta blogga. Tvärtom.

Jag hoppas ni kommer med mig och fortsätter följa mina äventyr och tankar. Bara att platsen är en annan. Här finns jag nu, som en del av Wendela, Aftonbladet (klicka gärna:-)

Tack allihopa för mig. Nederbird, over and out.

Minnen som känns

Jag brukade cykla här när jag var liten. Med benen fulla av spring och bröstet av förväntan. Lite längre fram finns en liten stig som leder in i en skog som hämtad ur en sagobok. Vi kallade den trollskogen. Min mamma brukade berätta spännande historier när vi var små och tog den vägen hem från havet. Om troll, små väsen och morrande monster. Vi lät oss luras, för det kändes så skönt. Att vara liten och hålla sin mamma i handen en lagom skrämmande skog.

Man ser det inte, men bara femtio meter genom skogen ligger havet. På en liten gisten träbrygga går man försiktigt ut och hoppar i båten. Den tar oss med glädje ut till någon av alla underbara öar som vilar på havet alldeles utanför. Det är lugn. Tystnad. Igenkännande.

Mina bröder bor där fortfarande, och ibland känns det bra att ta en liten tur längs minnenas alle'. Jag tror vi behöver det. Det får oss att minnas bakåt och se framåt. Vi må ha blivit äldre, men inte värre än att vi fortfarande minns.

Hur skulle vi kunna? Känslorna finns ju fortfarande där, lika starka, lika tydliga.

Nu, som då.

Tillsammans

Jag går och handlar med min dotter. Medan hon provar sig fram i butiken drömmer jag mig bort. Ungefär som när jag satte mig tillrätta i bänken för att ta del av ännu en sövande tråkig föreläsning under tiden på universitetet. Det tog inte många minuter innan jag mentalt var ute på golfbanan, spelade fotboll, funderade på vad jag skulle äta till middag eller om jag kom ihåg att borsta tänderna innan jag gick hemifrån. Missförstå mig inte, det händer så sällan nuförtiden att jag är jätteglad när jag får följa med henne och handla. Men kvinnor gillar att prova, men don't.

När jag tittar till ser jag inte ett barn framför mig. Det är en tjej, på väg att växa in i kvinnokostymen. Jag brukar slås av det där titt som tätt nuförtiden, men ibland häpnar jag. Men hon har vuxit i den så fint, rollen alltså. Egentligen har hon alltid varit som en vuxen i ett barns kropp, så jag antar att allt är som det ska.

Vi äter lunch och pratar om allt möjligt. Mystid som saknats mig det senaste, bara hon och jag, ingen tid att passa, inga måsten.

Vi satt sådär när hon var liten också. Vi var och fikade på kafé minst en gång i veckan, och redan då kunde man ha schyssta samtal, om allt möjligt egentligen. Jag är säker på att det hjälpt hennes språkliga och kommunikativa utveckling, det verkar så iallafall.

Vi brukade leka lekar där på fiket. Den vanligaste var att jag la fram lite saker på bordet, sen fick hon blunda medan jag gömde någon av prylarna. Sen skulle hon säga vilken det var och var jag gömt den. Det var kul. Kanske låter banalt, men hon älskade det. Jag med. Vi kunde hålla på hur länge som helst. Ja jävlar, det var länge sen nu, men jag tror ingen av oss kommer glömma det.

Bist du krank?

Jag hade ett intressant samtal med en man häromdagen, han är homeopat och tror att kroppen behöver hjälp att på naturlig väg bli frisk igen, om man blivit sjuk på något sätt. Om det inte är något akut vill säga, då är naturligtvis sjukhuset rätt ställe.

Dom som känner mig vet att jag länge varit intresserad av hur och varför sjukdomar uppkommer. Och var de sätter sig. I vilken skepnad.

Han sa något intressant iallafall, när han frågade om jag tänkt på vilket bra ord tyskan valt för sjukdom. Krankheit. Att man blivit kränkt. Och det behöver inte vara just då, det kan komma långt senare, reaktionen, och göra det väldigt svårt att förstå.

Det fick flera pusselbitar att falla på plats för mig.


Idag träffade jag en man med en extremt svår psoriasis. För dig som aldrig mött det kan jag bäst beskriva det som om du gick ut och la dig i solen i Spanien utan solskyddsfaktor, kanske till och med smörja in dig med lite go sololja, och stanna där fyra-fem timmar. Ungefär 90 procent av kroppen skulle jag gissa, så du skulle få lägga en liten handduk på ryggen. Inget mer.

Han låg inlagd på sjukhusets hudavdelning, bara ute för stunden, sen tillbaka. Benen var helt inlindade med bindor över starka kortisonsalvor. Händerna täckta av bomullsvantar. Vad han skulle lägga på själen vet jag inte.

Och jag tänkte, hur har du blivit kränkt? Tänkte, inte sa. Och när han pratade insåg jag att den här mannen ville inte ställa till besvär, sa aldrig ifrån, sa aldrig nej...och det tro fan att man känner sig kränkt då, eller hur?

Jag har träffat många med psoriasis, och jag kan nog med stor säkerhet hävda att det är ett genomgående drag. Att vara snäll, inte säga ifrån, inte ställa till besvär, känna sig överkörd. Och det gäller de flesta hudsjukdomar. Om det varit så från början eller blivit som en följd av sjukdomen, det är svårt att svara på.

Vad man däremot vet är att huden är nära sammankopplad med nervsystemet, och att det uppstår reaktioner i huden när vi upplever saker. Tänk på när vi rodnar, svettas och så vidare.

Att ständigt känna sig kränkt kan ju "gå en på nerverna", eller hur?

Som spön i backen

Det är som om någon skruvar på alla kranar som finns, vattenmassorna dånar ner i sån omfattning att alla vi som sitter i bilarna instinktivt bromsar. Det går helt enkelt inte att se mer än någon meter framför sig. Vindrutetorkarna går på max och de stackars stålskelettarmarna flänger fram och tillbaka över rutan, men till vilken nytta? Ingen alls.

Just nu skulle man kunna tänka sig en resa. Men det verkar övriga delen av befolkningen också göra, av prissättningen att döma.

I övrigt kan man konstatera att det är inte kärlek och annat trams man ska skriva om, ifall man vill ha besökare...

Och jag har tänkt på det där jag skrev i inlägget innan. På hur det var när vi skulle rösta för eller emot EU. Det enda folk pratade om var "hur gött det skulle bli att få köpa med sig massa sprit hem utan tullen."

Jag röstade nej. Men å andra sidan dricker jag inte så mycket.

I övrigt måste jag motvilligt erkänna att Alex Schulman är underhållande på sin nya blogg. Säga vad man vill, men skriva kan han fanimej.

Om kärlek.

Det var första gången för mig, så det är inte konstigt att jag blev överraskad. Överrumplad. Jag tror inte hon upplevt något liknande heller, nej, det är jag förresten säker på. Att bli kär för första gången är ingen lätt sak. Vi har inget skydd, ingen gard uppe som hjälper oss att parera kraften som kör över oss likt en buss utan bromsar. Jag har sökt den där upplevelsen sedan dess, envist likt en dåre som inte vill inse det meningslösa, det omöjliga. Men varför måste man ge upp? Kan man inte ibland få drömma, längta och tro. Tro på att det ska gå, att det är möjligt, även om alla andra känner sig tvingade att slänga sin förtvinade bitterhet över oss, vi som fortfarande ser ljuset, även om det fladdrar aldrig så svagt.

”Lämna mig ifred!” har jag velat skrika åt dem. Kalla sig vänner? Pyttsan.

Vinter, sen kväll och en hel del alkohol, det var så det började. Jag var en ung hetsporre med för långt hår, hon en skönhet utan dess like. Det mörka håret föll ner över hennes mjuka axlar och jag var säker på att jag sett en ängel. Med ett fånigt flin stod jag bara där på pizzerian när en gemensam vän presenterade oss för varandra, sträckte fram en fuktig hand och mumlade mitt namn. Hon såg glad ut, sa att hon sett mig på skolan. Tydligen hade hon börjat på samma gymnasium som mig, men min närvaro var inte högre än att det vore möjligt att kungen börjat föreläsa där utan att jag noterat det. Hon hade dock sett mig där berättade hon, och det gjorde att jag kunde glida ur min koma och ta mod till mig. Frågan jag ställde var ändå rejält överraskande:

”Vill du gå på bio?”

Hon tittade på mig med sina stora, bruna ögon och sa förvånat: ”ja… menar du nu eller?”

”Japp, självklart”, svarade jag.
”Okej”, sa hon och tog sin jacka, och jag hennes hand. Nattbion blev det och hon verkade till och med imponerad när jag sjöng hela Juicy-fruitreklamen. Kärlek kan göra det med människor. Öka toleransen. Jag skäms lite för att säga det, men sen åkte vi hem efteråt. Visst, det kanske inte är moraliskt riktigt, men vi struntade i det. Kan inte säga att jag någon gång funderat på att det skulle varit fel… Det tog sedan flera år innan vi lämnade varandras sida, mer än på dagarna alltså. Det var en kärlekshistoria som var större än allt världen dittills skådat. Tyckte vi, och vad någon annan ansåg struntade vi högaktligen i.

För att folk tyckte saker, det kan jag lova.