JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaAAAAA!

Fram till i våras hade jag glömt varför idrott är världens bästa sysselsättning. Ett gäng tjejer i tolvårsåldern har visat mig vägen tillbaka. Och förbi.

Sedan mitten på maj har jag tränat dessa tjejer, de flesta helt nybörjare utan varken kunskap eller i vissa fall känsla. Ibland har vi, det är två ledare till med, men jag håller i träningarna, nästan bara velat ge upp. Ge upp och inse att dem är för gamla för att börja nu. Att alla andra lag har för långt försprång.

De första matcherna slutade 16-0, 14-0, 11-0, 10-0...Och även om raden gick åt rätt håll undrade vi hur länge de skulle fortsätta. Hur länge vi skulle fortsätta. Jag och den ene tränaren har båda idrottat på elitnivå och är inte den typen som gillar att förlora, om man säger så.

För förlorat har vi gjort. Men som jag tidigare skrivit om har tjejerna varit lika glada för det, och gruppen har vuxit med nya, lika goa tjejer. Alla kommer på lördagmorgnarna och är positiva och suger i sig som svampar av det som lärs ut.

Idag var det sista hemmamatchen. Solen strålade och alla de som kommit längst i utvecklingen var med. För första gången. Varje match har vi vrålat ut besvikelsen, inte över att vi förlorat, nej för att det där första målet lyst med sin efterlängtade närvaro. Trots att det varit så nära, så nära.

Och jag springer längs sidan, skriker direktiv, säger vad de ska göra och sen...gör dem inte det. Men de försöker.

Så idag, i strålande solsken går vi in och verkligen hoppas. Och efter första halvlek ligger vi under med 2-0. Samma visa som vanligt. Trots att vi tränat jättebra och har vårt absolut bästa lag. Inte ens jag kände mig positiv då.

Så, som den berömda blixten från en klarblå himmel kommer "Pysen" loss och krutar in den vid vänster stolpe. Alla som har någon beröringspunkt med vårt lag fullständigt exploderar i eufori! Jag rusar in på planen och kramar henne, alla kramas och matchen får avbrytas en stund, Vad då, sånt måste firas!

Och helt plötsligt går den kanske ännu mer berömda proppen ur, för en minut senare skjuter långa M ett underbart skott i krysset! Vi har kvitterat och nu spelar dem som änglar, och min alldeles egna pussgurka spelar fram till nästa underbara strut, och vi leder. Vi leder! Stämningen är nog mest jämförbar med en ravetillställning, bara att vi inte behöver några vita piller. Vi har lika kul ändå.

Tyvärr fick vi inte fira vår första seger. Med ett par minuter kvar släpper vår målvakt in årets lösaste pastej, men trots allt, vi gör inte bara vårt första mål, vi gör tre! Och tar vår första poäng.

Stämningen efteråt är oslagbar. För ingen ska säga att det inte är kul att vinna. Idag fick dem smaka på det, känna vittringen, och jag tror de vill ha mer. Tack tjejer, ni är bäst. Eller som ni själva uttrycker det, "tjejerna är vassa, killarna är kassa!" Ibland håller jag med. Idag är en sån dag.