(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.