Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.
Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.
Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.
Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.
Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.
Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.
Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.
Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.
3 comments:
Åh, det är härligt att läsa om andra människors passion för det skrivna ordet! Jag har för länge sedan tappat den känslan i mitt privata skrivande, men jag har inte slutat hoppas på en nyförälskelse.
Jag minns en gång när jag var runt 14 år. Vi hade precis förlorat en match med handbollslaget och folk tjoade, tjimmade och skrattade. Då blev tränaren arg och sa att vi var gladare när vi förlorade än när vi vann. Detta kom nog dock ur att det var ett lag som blivit vana vid att vinna så en förlust var inte så farlig. På nåt sätt tog den där kommentaren glädjen ur spelet, åtminstone för sånna som mig som inte var särskilt bra utan spelade för att det var skoj. Bra att du gläds av glädjen i stället för att ställa till en scen!
malin: jag tror den ligger där och puttrar, bara väntar på att du ska kasta på lite bränsle...
elsa:ja halvtaskiga ledare finns det alldeles för många. trist om han lyckades få dig att sluta, och att ta bort glädjen för ungdomar är närmast kriminellt.
//Johnny
Post a Comment