Adjö

Det var tyst där i hallen. Hennes hand var varm och lite fuktig. Det kändes konstigt.

Inte för att vi inte stått där förut, nej tvärtom, men den här gången var det annorlunda. Hon skulle gå ut genom dörren, fortsätta ner längs korridoren och svänga höger nerför trappan, ta de få återstående stegen fram till porten. Hon skulle öppna dörren och kliva ut i höststormen och det kalla regnet, och dropparna skulle blandas med hennes tårar som rann nerför kinderna. Och vi skulle aldrig ses igen. Det var jag helt säker på. Hon med. Det kändes så.

Jag minns hur det var förut när vi stod där på samma plats, men då skulle hon bara gå för att snart komma tillbaka. Om en vecka eller så. Jag brukade nosa mig fram längs hennes kind, och stanna med munnen mot hennes öra och viska något i stil med "skynda dig tillbaka, jag avskyr att vara utan dig", eller "du gör min värld till en lyckligare och vackrare plats, jag hoppas tiden går fort tills vi ses igen".

Men den senaste tiden hade det inte varit så. Och båda insåg att det var dags att avsluta det som varit. Vad det varit hade vi olika uppfattningar om, men det spelade inte längre någon roll. Och jag visste att det skulle kännas. Och just nu kom jag inte på något sånt där fint att säga. Halsen var grötig och tjock. Det blev inte bättre av att hon strök sin hand mot min kind, och jag kände den intensiva värmen från henne.

Vi sa ingenting. Inte hon, inte jag. Hallen kändes trång och obekväm, ungefär som ett par för trånga skor. Hon kände nog också det, för hon öppnade dörren och det kalla ljuset från korridoren trängde in. "Ha det bra nu", sa hon och backade ut och stängde dörren bakom sig.

Det var slutet på den sagan. Det var inte vackert. Inte på något sätt.