Det står ett par bredvid spårvagnshållplatsen. De kysser varandra intensivt, slutar ibland för att hämta luft, tittar varandra i ögonen så där som man bara gör när kärleken är alldeles ny. När det inte existerar något eller någon annan, när universum krymper ihop till det som kärleken skapar. Vi andra försöker låtsas som om vi inte ser, men det går inte att undvika dem. "Gå hem, eller skaffa ett rum, vad som helst, bara ni försvinner" tänker vi. Jag gissar att de flesta av oss är avundsjuka. Jag är det i alla fall. Men det vill jag inte erkänna.
Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och var sådär kär. Jag och min flickvän blev utskällda av en av tanterna i matbespisningen "för att vi höll på att slafsa i matsalen". Det tyckte jag var rätt fräckt då. Vet inte hur jag skulle reagera om det hände nu. Tänk om servitrisen kom fram och bad mig och min respektive att gå för att "vårt slafsande stör de andra gästerna". Hur skulle det se ut? Lite kittlande tanke trots allt. Jag har inget mot offentligt kyssande, absolut inte, men det är roligare om man själv är inblandad.
Reagerar vi annorlunda om det är ett par i gymnasieåldern som håller på sådär, än om om det är ett par i femtioårsåldern? Klart vi gör. Det tillhör på något sätt ungdomens rättighet att utforska livet utan hinder eller hämningar. Som vuxen ska vi ha lärt oss att kontrollera våra begär såpass att vi kan vänta med det där tills vi kommer hem. Men om man blir jättekär och trots allt tillhör den mer mogna generationen, får man drista sig till att hångla offentligt? Svaret borde vara ett självklart ja. För även om våra kroppar blir äldre och ser annorlunda ut finns fortfarande den där busiga tonåringen i våra sinnen. Ibland tror jag att det är nyttigt att låta honom eller henne få visa sig i all sin glans. Det spenderas mängder av pengar på att fixa till utseendet för att lura tiden och se yngre ut. Det är både billigare och roligare att återskapa känslan. Den finns därinne, jag lovar.
5 comments:
Faktiskt - ärligt - så ler jag spontant när jag ser två människor som tycker om varandra så att det verkligen syns, på stan eller var som helst... och det oavsett ålder! Jag blir faktiskt inte avundsjuk, kanske för att jag varit där själv så många gånger... det känns bara varmt i magen att få SE kärlek, förmodligen för att man så ofta ser... motsatsen, eller i alla fall avsaknaden av kärlek. Par som är tokfärälskade ger mig lite hopp om mänskligheten, mitt i allt detta hårda och kalla... så är det för mig.
Generationerna före oss är nog fostrade till att kärleken endast ska visas i mörkret i sängkammaren. Man får ha överseende med det, och vara glad att man inte är fostrad riktigt likadant själv...
Min iver att kommentera rann av mig, det jag ville säga är redan sagt. Håller med visionary soul i vart och ett av orden.
Och just detta med två människor, TVÅ PERSONER, är viktigt. Inte bara "en man och en kvinna". ALLAS hångel är underbart och ingens hångel förtjänar att förpassas till enbart mörka sovrum eller garderober.
v.soul: ja jag har varit där titt som tätt själv, men när man inte varit där på ett tag kan ett litet sting av saknad smyga sig in. tack för en bra kommentar.
glykofag:
jag instämmer helt med dig, och jag hade inte heller skrivit en man och en kvinna eftersom jag tycker all kärlek är lika vacker. tack också till dig för en bra kommentar.
Jag kan både känna avundsjuka och lycka när jag ser två uppenbart kära människor. Just nu gläds jag med alla förälskade par, det är lätt när man själv är en del av ett:)
y: visst är det så,och jag gratulerar dig till kärleken. vårda den ömt.
Post a Comment