Genom tid och rum, 2

Sprit, svartsjuka, bråk, dåliga beslut, bilkörning...sedan svart. Ungefär så mindes han den där kvällen. Ja, kraschen förstås, men det är bara suddigt. Ett otäckt ljud, ett fruktansvärt skrik...sedan tyst. Jo, så var det. Jonas reste sig upp i sängen, drog undan täcket och svängde benen över kanten. När fötterna landade på golvet och han sträckte på sig, kände han hur det bultade i huvudet. För några sekunder kändes det som om han skulle svimma, men det gick över. Han stack fötterna i de beiga tofflorna och gick fram till fönstret. Utanför sken solen och vinden smekte lövkronorna i de höga träden utanför. En ekorre kilade nerför en trädstam, snurrade in sig i en gren innan han vigt hoppade över till trädet bredvid. Jonas skrattade lite för sig själv. Fan, det såg så enkelt ut. Tvärtom mot hur hans eget liv såg ut. En enda jävla soppa.

-Jaha, du har kommit på benen? Inte en dag för tidigt.
Jonas snurrade runt. Där stod en kille med utländskt utseende och landstingets kläder på sig. Han kände inte igen honom, men det verkade som om han visste vem Jonas var. Att döma av det stora flinet i hans ansikte alltså.

-Du känner inte igen mig va? frågar han Jonas. Jag har suttit de flesta nätter vid din sida när du var i koma. Jag ville komma och hälsa nu när du är uppe. Jag jobbar egentligen på en annan avdelning, men var vikarie här under dina veckor i...sömn. Han log ett brett och varmt leende. Jonas gick emot honom och tog hans utsträckta hand i sin. Den var varm och torr, handslaget fast.

-Tack. Jag minns inte så mycket själv, men jag uppskattar din närvaro. Sa jag något konstigt? Jonas tittade in i hans varma, bruna ögon. De log mot honom.

-Haha, nja, du yrade en hel del emellanåt. Men inget du behöver oroa dig för. Däremot känns det som om jag känner dig ganska bra. Jag vet det låter konstigt, men jag lovar, jag är inte knäpp eller så... Men jag har träffat din familj och vänner...ja du kanske förstår.

-Egentligen inte, men jag tror på dig.
Jonas tittade på honom. Något kändes konstigt. Han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det. Kändes som han ansträngde sig lite, för att vara trevlig.

-Jag har något åt dig. Sparade en del tidningar under tiden du var borta. Tänkte att du kanske ville uppdatera dig lite. Jag lägger dem här.
Mannen tar fram en bunt tidningar och lägger dem på stolen bredvid Jonas säng. Han vecklar ihop påsen de legat i och stoppar den i fickan.

-Nej, jag måste gå nu. Men vi möts igen, det är jag säker på.
Innan Jonas hinner reagera har han lämnat rummet och försvunnit ner genom korridoren. Han sätter sig ner på sängen och drar handen genom håret. Det var en märklig snubbe, tänkte han. Konstigt att inte mamma eller någon annan berättat om honom. Han måste kolla det där. Han lyfter telefonluren och slår numret hem till sina föräldrar. Mamma svarar på tredje signalen.

Nej, hon hade inte träffat någon utländsk man som vakat vid hans sida. Inte hade hon hört någon annan säga det heller, inte på sjukhuset, och ingen annan som varit där. Han lade på luren och lutade sig tillbaka i sängen. Herregud vad konstigt. Vem är den här killen? Och varför hittar han på en sådan sjuk historia? Skumt var det i alla fall. Han sträcker sig efter en tidning i högen och bläddrar ett par sidor in i den. På sidan åtta är rubriken inringad med röd tuschpenna: "Äldre kvinna från Iran påkörd och svårt skadad i smitningsolycka. Polisen har ännu inga spår efter föraren".