Nederbird

I believe...

2011-11-20T08:56:00.000-08:00

Min kropp gråter ibland. Sparkar och skriker. När jag inte sköter mig.

Ibland har jag tänkt att "fan, jag skiter i det nu, jag er upp. Orkar inte mer."

Men sen tänker jag på allt jag älskar i den här världen. Alla jag älskar. Människorna. Då känns det bättre.

Det är klart det finns stunder när man inte orkar tänka så. När man bara vill vara själv. Gömma sig. Dra täcket över huvudet och bara önska att det där försvann.

På något sätt går det vidare. Efter tårarna, efter smärtan, efter att ha förbannat världen en stund. Vad har man för val, liksom?

Jag har den goda turen att ha förmågan att se lycka i små saker. Som haft turen att omges av människor som kan lyfta mig när jag faller och slår i. Något som säkerligen räddat mig många gånger.

Ibland har det kommit människor i vägen som stått för det motsatta. Som velat suga ut de goda energierna jag burit inom mig. Det är då kroppen bråkar. Gråter, skriker, sparkar och lever rövare.

Jag jobbar med människoöden. Det berör mig men tar ingen energi. Det enda som får mig på knä är människor som behandlar mig illa. På något sätt hittar de mig. Jag vet fortfarande inte hur och har fortfarande svårt att identifiera dem, innan skadan är skedd.

Men jag vet att jag kommer lyckas. Jag kommer klara det, och lyckan kommer ersätta det andra.

Kärleken ska vara varm, stor och vacker. Något annat vägrar jag tro.

Skönt. Då, som nu.

2011-11-20T06:57:00.000-08:00

Livet är föränderligt. Det är vad jag tänker när jag läser gamla inlägg på den här bloggen.

Jag tänker på hur det kändes att skriva och att någon annan läste och kommenterade det. Någon jag inte kände. Aldrig hade träffat, aldrig sett.

Det är fem år sedan, och jag inser hur mycket det förändrat mitt liv. Att jag började skriva.

Det behöver inte vara så att jag inte hamnat där jag är utan skrivandet, men det öppnade på något sätt upp det jag låst in. Satte i nyckeln i låset och gav mig möjligheten att låsa upp. Om jag vågade.

En del saker undrar jag om det verkligen är jag som skrivit. Både åt det positiva och det ... andra hållet. Något som absolut slår mig, och som jag minns väldigt tydligt, är att jag verkligen skrev från hjärtat. Det var naket och hämtat från djupet av mitt inre.

Jag tror det är vad som saknats när jag började skriva på Aftonbladet. Den är känslan som fanns med när jag satt på nätterna i bara kalsongerna och skrev så svetten droppade och tårarna rann ... bara för att jag älskade att skriva. Att berätta.

Fan, jag älskade att berätta. Men någonstans blev det väl för mycket. Jag skrev ju flera timmar varje dag, i bokform. I övningssyfte. Men man kan ju inte gå bakåt. Bara att ibland kanske man passerar ett stadium så fort att man inte hinner stanna upp och känna hur det är, vad det betyder...

Just nu känns det skönt. Att ha lämnat ett avtryck här igen. På Nederbird.
Min första kärlek, i berättarvärlden.

Nederbird flyger mot nya äventyr.

2009-07-28T13:01:00.000-07:00

Jag hade gjort mitt för länge sedan här på Nederbird. Det var bara svårt att släppa taget. Framförallt på grund av de fina människor jag haft kontakt med här under drygt tre år.

Och vad den här bloggen betytt för mig som person har jag svårt att beskriva. Det väckte min slumrande önskan, min kreativitet.

Nu, när jag precis kände glöden började återkomma, har jag fått en chans att utvecklas ännu mer. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta den och springa så långt jag kan . Förhoppningsvis ända ner till målet.

Jag säger hej då till Nederbird, men den här gången gör jag det inte för att sluta blogga. Tvärtom.

Jag hoppas ni kommer med mig och fortsätter följa mina äventyr och tankar. Bara att platsen är en annan. Här finns jag nu, som en del av Wendela, Aftonbladet (klicka gärna:-)

Tack allihopa för mig. Nederbird, over and out.

Minnen som känns

2009-07-22T12:35:00.000-07:00

Jag brukade cykla här när jag var liten. Med benen fulla av spring och bröstet av förväntan. Lite längre fram finns en liten stig som leder in i en skog som hämtad ur en sagobok. Vi kallade den trollskogen. Min mamma brukade berätta spännande historier när vi var små och tog den vägen hem från havet. Om troll, små väsen och morrande monster. Vi lät oss luras, för det kändes så skönt. Att vara liten och hålla sin mamma i handen en lagom skrämmande skog.

Man ser det inte, men bara femtio meter genom skogen ligger havet. På en liten gisten träbrygga går man försiktigt ut och hoppar i båten. Den tar oss med glädje ut till någon av alla underbara öar som vilar på havet alldeles utanför. Det är lugn. Tystnad. Igenkännande.

Mina bröder bor där fortfarande, och ibland känns det bra att ta en liten tur längs minnenas alle'. Jag tror vi behöver det. Det får oss att minnas bakåt och se framåt. Vi må ha blivit äldre, men inte värre än att vi fortfarande minns.

Hur skulle vi kunna? Känslorna finns ju fortfarande där, lika starka, lika tydliga.

Nu, som då.

Tillsammans

2009-07-21T07:18:00.000-07:00

Jag går och handlar med min dotter. Medan hon provar sig fram i butiken drömmer jag mig bort. Ungefär som när jag satte mig tillrätta i bänken för att ta del av ännu en sövande tråkig föreläsning under tiden på universitetet. Det tog inte många minuter innan jag mentalt var ute på golfbanan, spelade fotboll, funderade på vad jag skulle äta till middag eller om jag kom ihåg att borsta tänderna innan jag gick hemifrån. Missförstå mig inte, det händer så sällan nuförtiden att jag är jätteglad när jag får följa med henne och handla. Men kvinnor gillar att prova, men don't.

När jag tittar till ser jag inte ett barn framför mig. Det är en tjej, på väg att växa in i kvinnokostymen. Jag brukar slås av det där titt som tätt nuförtiden, men ibland häpnar jag. Men hon har vuxit i den så fint, rollen alltså. Egentligen har hon alltid varit som en vuxen i ett barns kropp, så jag antar att allt är som det ska.

Vi äter lunch och pratar om allt möjligt. Mystid som saknats mig det senaste, bara hon och jag, ingen tid att passa, inga måsten.

Vi satt sådär när hon var liten också. Vi var och fikade på kafé minst en gång i veckan, och redan då kunde man ha schyssta samtal, om allt möjligt egentligen. Jag är säker på att det hjälpt hennes språkliga och kommunikativa utveckling, det verkar så iallafall.

Vi brukade leka lekar där på fiket. Den vanligaste var att jag la fram lite saker på bordet, sen fick hon blunda medan jag gömde någon av prylarna. Sen skulle hon säga vilken det var och var jag gömt den. Det var kul. Kanske låter banalt, men hon älskade det. Jag med. Vi kunde hålla på hur länge som helst. Ja jävlar, det var länge sen nu, men jag tror ingen av oss kommer glömma det.

Bist du krank?

2009-07-20T09:31:00.000-07:00

Jag hade ett intressant samtal med en man häromdagen, han är homeopat och tror att kroppen behöver hjälp att på naturlig väg bli frisk igen, om man blivit sjuk på något sätt. Om det inte är något akut vill säga, då är naturligtvis sjukhuset rätt ställe.

Dom som känner mig vet att jag länge varit intresserad av hur och varför sjukdomar uppkommer. Och var de sätter sig. I vilken skepnad.

Han sa något intressant iallafall, när han frågade om jag tänkt på vilket bra ord tyskan valt för sjukdom. Krankheit. Att man blivit kränkt. Och det behöver inte vara just då, det kan komma långt senare, reaktionen, och göra det väldigt svårt att förstå.

Det fick flera pusselbitar att falla på plats för mig.

Idag träffade jag en man med en extremt svår psoriasis. För dig som aldrig mött det kan jag bäst beskriva det som om du gick ut och la dig i solen i Spanien utan solskyddsfaktor, kanske till och med smörja in dig med lite go sololja, och stanna där fyra-fem timmar. Ungefär 90 procent av kroppen skulle jag gissa, så du skulle få lägga en liten handduk på ryggen. Inget mer.

Han låg inlagd på sjukhusets hudavdelning, bara ute för stunden, sen tillbaka. Benen var helt inlindade med bindor över starka kortisonsalvor. Händerna täckta av bomullsvantar. Vad han skulle lägga på själen vet jag inte.

Och jag tänkte, hur har du blivit kränkt? Tänkte, inte sa. Och när han pratade insåg jag att den här mannen ville inte ställa till besvär, sa aldrig ifrån, sa aldrig nej...och det tro fan att man känner sig kränkt då, eller hur?

Jag har träffat många med psoriasis, och jag kan nog med stor säkerhet hävda att det är ett genomgående drag. Att vara snäll, inte säga ifrån, inte ställa till besvär, känna sig överkörd. Och det gäller de flesta hudsjukdomar. Om det varit så från början eller blivit som en följd av sjukdomen, det är svårt att svara på.

Vad man däremot vet är att huden är nära sammankopplad med nervsystemet, och att det uppstår reaktioner i huden när vi upplever saker. Tänk på när vi rodnar, svettas och så vidare.

Att ständigt känna sig kränkt kan ju "gå en på nerverna", eller hur?

Som spön i backen

2009-07-20T06:51:00.000-07:00

Det är som om någon skruvar på alla kranar som finns, vattenmassorna dånar ner i sån omfattning att alla vi som sitter i bilarna instinktivt bromsar. Det går helt enkelt inte att se mer än någon meter framför sig. Vindrutetorkarna går på max och de stackars stålskelettarmarna flänger fram och tillbaka över rutan, men till vilken nytta? Ingen alls.

Just nu skulle man kunna tänka sig en resa. Men det verkar övriga delen av befolkningen också göra, av prissättningen att döma.

I övrigt kan man konstatera att det är inte kärlek och annat trams man ska skriva om, ifall man vill ha besökare...

Och jag har tänkt på det där jag skrev i inlägget innan. På hur det var när vi skulle rösta för eller emot EU. Det enda folk pratade om var "hur gött det skulle bli att få köpa med sig massa sprit hem utan tullen."

Jag röstade nej. Men å andra sidan dricker jag inte så mycket.

I övrigt måste jag motvilligt erkänna att Alex Schulman är underhållande på sin nya blogg. Säga vad man vill, men skriva kan han fanimej.

Om kärlek.

2009-07-18T14:06:00.000-07:00

Det var första gången för mig, så det är inte konstigt att jag blev överraskad. Överrumplad. Jag tror inte hon upplevt något liknande heller, nej, det är jag förresten säker på. Att bli kär för första gången är ingen lätt sak. Vi har inget skydd, ingen gard uppe som hjälper oss att parera kraften som kör över oss likt en buss utan bromsar. Jag har sökt den där upplevelsen sedan dess, envist likt en dåre som inte vill inse det meningslösa, det omöjliga. Men varför måste man ge upp? Kan man inte ibland få drömma, längta och tro. Tro på att det ska gå, att det är möjligt, även om alla andra känner sig tvingade att slänga sin förtvinade bitterhet över oss, vi som fortfarande ser ljuset, även om det fladdrar aldrig så svagt.

”Lämna mig ifred!” har jag velat skrika åt dem. Kalla sig vänner? Pyttsan.

Vinter, sen kväll och en hel del alkohol, det var så det började. Jag var en ung hetsporre med för långt hår, hon en skönhet utan dess like. Det mörka håret föll ner över hennes mjuka axlar och jag var säker på att jag sett en ängel. Med ett fånigt flin stod jag bara där på pizzerian när en gemensam vän presenterade oss för varandra, sträckte fram en fuktig hand och mumlade mitt namn. Hon såg glad ut, sa att hon sett mig på skolan. Tydligen hade hon börjat på samma gymnasium som mig, men min närvaro var inte högre än att det vore möjligt att kungen börjat föreläsa där utan att jag noterat det. Hon hade dock sett mig där berättade hon, och det gjorde att jag kunde glida ur min koma och ta mod till mig. Frågan jag ställde var ändå rejält överraskande:

”Vill du gå på bio?”

Hon tittade på mig med sina stora, bruna ögon och sa förvånat: ”ja… menar du nu eller?”

”Japp, självklart”, svarade jag.
”Okej”, sa hon och tog sin jacka, och jag hennes hand. Nattbion blev det och hon verkade till och med imponerad när jag sjöng hela Juicy-fruitreklamen. Kärlek kan göra det med människor. Öka toleransen. Jag skäms lite för att säga det, men sen åkte vi hem efteråt. Visst, det kanske inte är moraliskt riktigt, men vi struntade i det. Kan inte säga att jag någon gång funderat på att det skulle varit fel… Det tog sedan flera år innan vi lämnade varandras sida, mer än på dagarna alltså. Det var en kärlekshistoria som var större än allt världen dittills skådat. Tyckte vi, och vad någon annan ansåg struntade vi högaktligen i.

För att folk tyckte saker, det kan jag lova.

"Ska du verkligen..."

2009-07-16T02:42:00.000-07:00

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skalla falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johans mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Fint var det.

2009-07-07T14:27:00.000-07:00

Vi drog våra optimistjollar på kärror ner till vattnet. Med vana händer riggade vi våra farkoster, lät dem glida ut i det svala havsvattnet, och sköt ifrån med en liten kick mot sandbotten. Kände hur vinden fyllde seglen och förde oss ut genom rännan i hamnen och vidare mot öppet hav.

Hade man riktig tur friskade det i så att man fick kränga över relingen, med fötterna spända i banden som löpte i båtens mitt. Det var en underbar känsla när havsskummet stänkte över mig och svalkade eller kylde ner, beroende på dagens temperatur.

Det var fina dagar, det var det.

Vi samlades på någons gräsmatta i stort sett varje kväll. Vi spelade fotboll, burken eller rövstå. Den sistnämnda tror jag var en lokal företeelse, där en boll skulle kastas på kroppen. Man satt på rumpan och försvarade sig med fötterna, därav namnet, rövstå.
Eller så cyklade vi runt området och lekte jage med cyklarna och tog fast någon genom att kasta en tennisboll på dem.

Det var fina dagar det med.

Ibland stack vi ut i skogen och byggde en koja. Lekte krig, indianer och cowboys, eller annat som barn gör.
Emellanåt satt vi bara tysta och åt hembakta bullar och drack O´boj.

Det hade sin plats det med.

Det kan hända att det regnade ibland, att cykeln fick punktering, eller båten kapsejsade, kanske förlorade man en fotbollsmatch där på Jonas gräsmatta.

Jag vet inte, för det är inget jag minns.

För det var fina dagar, det var det.

Mike Tyson

2009-07-07T04:44:00.001-07:00

Det fanns en tid när Mike Tyson var större än störst. Bara namnet fick de flesta motståndare att känna hur benen började darra, och säkerligen känna en rätt stor tveksamhet när de klev in i samma ring. Öga mot öga tror jag de fick svälja ett par gånger extra.

Jag kommer ihåg Tyson mot Michael Spinks, om du inte gillar boxning kan du låta bli att titta(annars klickar du på namnet), men Spinks var den ende som ansågs kunna stoppa Iron-Mike. Efter ett par minuter stod det klart att så var inte fallet.

Jag var tonåring då, och vi som såg Tysons inledning på karriären kunde nog inte undgå att fascineras av den brutala urkraften hos den så vänligt läspande unge mannen.

Som så många andra togs hans hand av någon som ville leda honom vilse, och Tysons liv spårade ur likt ett skenande lokomotiv. Skandalerna avlöste varandra, och våldtäktsdomen som skickade honom i fängelse blev slutet på vad som borde blivit den mest framgångsrika karriären i boxningens historia.

Visst har han gjort ett antal comebacker sen den snöpliga förlusten mot Buster Douglas i Tokyo, men glöden är borta för länge sen. "Eye of the tiger Rock, eye of the tiger", som Apollo Creed försöker mata in i Sylvester Stallones förlorade rollfigur i Rocky 3. Utan den vinner man inga matcher, oavsett sport. När du har mer att förlora än att vinna, då är det dags att lägga av.

Just boxare verkar ha extremt svårt att göra det. Lägga av alltså. Bara en match till, en match till klarar jag. Men det gör dom inte. Alldeles för många slutar med hjärnskador.

Livet i rampljuset släpper aldrig sitt grepp, jag tror det kallar, lockar och pockar tills man ger upp och säger ja till den där matchen man vet att man inte borde. Mickey Rourke visar det bra i sin stora roll i The Wrestler.

Jag läste precis på Aftonbladet att Mike Tyson ska göra comeback. Det gör mig ledsen. Mot en okänd serb ska han bevisa...vad? Den enda som kommer tjäna på det är hans motståndare som kan skryta med att ha slagit den store Mike Tyson.

Han förlorade sin dotter för bara några veckor sedan. Kanske är det anledningen till att han väljer att ställa upp? Att han skiter i allt. Isåfall kunde man kanske förstå, men bara lite.

2009-06-27T09:15:00.000-07:00

När jag kollar i den nuförtiden glesa besöksstatistiken, dyker det ofta upp någon som bor i Frisco, Texas. Det gör mig så nyfiken.

Who are you? Please...

R&R

2009-06-23T09:28:00.000-07:00

"Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!"
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

"Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier", sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. " Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!" gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. "Selektiv hörsel", som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som "Knockout-kungen" i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för "stabor", som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: "Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!" Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: "Nej det börja bli sent minsan. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton." Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

För händig för mitt eget bästa.

2009-06-17T11:14:00.000-07:00

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.

Vinna?

2009-05-17T02:50:00.000-07:00

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.

Manligt förfall.

2009-05-10T04:17:00.000-07:00

För första gången på många år har jag lyckats bli förkyld. Ordentligt också.

Kanske inte så konstigt då jag nuförtiden ständigt exponeras inför bakteriestammar en masse, både från elever och kollegor.

Att svettas som en gris, ha igentäppt näsa och rossligt bröst, med feber på toppen, det är ingen barnlek.

Speciellt inte för oss män.

Huvva!

2009-05-09T02:21:00.000-07:00

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."

Please Mr Dyer, pick me.

2009-05-03T06:30:00.000-07:00

Jag ser på Ellen deGeneres talkshow på femman. Inte för att det är någon högklassig underhållning i sig, nej, för dagens gäst är Wayne Dyer, och jag tycker han är helt underbar.

Jag har skrivit om honom flera gånger förut, men det kan inte göras nog.

Efter programmet satte jag mig och funderade på hur mycket Egot styrt mitt liv, för det var vad det handlade om. Att göra sig fri från andras åsikter och beteende, att vara mer tacksamma.

Och visst var det lätt att se hur hela min ungdomstid präglades av det, hur skulle man annars lyckas i idrott om man inte njöt av framgång. Och vem tycker inte det är roligare att skriva när någon tycker att det man säger betyder något för dem?

Det är naturligtvis inget fel i att drivas mot att utveckla sin potential så mycket det bara går. Men när vi kommer på oss själva med att ha förlorat glädjen i själva sysslan, när det istället blivit en pressande börda, då pengar eller andras kommentarer blir det som driver oss- då mår vi inte bra.

Wayne Dyer börjar varje dag med att ge tillbaka något, i tacksamhet för allt han fått. Han brukar dra ett namn ur högen av alla mejl eller brev, och sedan ringer han eller skriver till den personen. Ibland kanske mer. Enkelt, men fantastiskt. När ringde du själv någon senast, bara för att göra den personen glad?'

Fylld av tankar om att idag vara vänlig och kärleksfull mot alla jag möter, stöter jag på min granne i korridoren. Ja, min tränarkollega. Fortfarande exalterad efter gårdagens kanonmatch, där vi trots flera ordinarie spelare borta höll stången ända tills slutet då vi släppte in ett par skitmål, påtalar jag vilken underbar match tjejerna gjorde. Förra året förlorade vi med 11-0 mot samma lag...Trots att vi pressade dem i stort sett hela matchen, gjorde ett skitsnyggt mål och hade ett kanonskott i ribban, säger han: "Ja vi kunde ju gjort si, eller så, flyttat upp den och..."
Bara gnäll, som vanligt.

Alla de tankar jag gick hemifrån var genast långt borta. På grund av denne giftspridare. Hur man kan tycka så mycket när man har så lite kunskap är obegripligt. Och det har pågått länge nu. Jag kallade till möte förra veckan för att reda ut. Men hur reder man ut saker med någon som vägrar att ta en konfrontation, för att sekunden senare gå ut och prata skit om alla, bakom ryggen?

Jag har lagt ner en hel del tid på det också. Försökt att förstå, hålla ihop gruppen.

Hur ska jag lösa det, Mr.Dyer?

Jag tror jag ska skicka ett brev till dig. Kanske drar du mitt ur högen nästa gång.

Talang 2009

2009-04-26T08:31:00.000-07:00

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

En soccerdads diary

2009-04-26T06:05:00.000-07:00

Lördag.

Äntligen ledigt efter en tuff men rolig vecka.

Ledigt? Nja, vet inte om man kan säga det. Seriepremiär borta mot Häcken, start 10.00, samling kvart i nio.
Hemma igen kvart i tolv för en smörgås och klädbyte.

Samling med tjejerna igen kvart i ett på invigningen av Gamla Ullevi, för att arbeta som volontärer. Hemma 21.30. Somnade gott.

Vädret var exceptionellt bra, vi fick träffa kändisar och springa på Gamla Ullevis nya gräsmatta, krama Amy Diamond och Pia Sundhage, otroligt sympatiska.
Fick också njuta av ett gäng överförfriskade damer som vrålade "vinka Järka vi vill se", med en frenesi endast alkohol kan uppbringa. I det läget är göteborgska en av de fulaste dialekter jag kan komma på. Men endast då :-)

Det som från början var ett skönt sätt att umgås otvunget med fotbollen igen, har vuxit likt en deg med för mycket jäst. Tio stycken har blivit i dagsläget 24, och det är svårt att få till en vettig träningsform. Men det jag har jobbigast med är det faktum att vi bara får vara 14 på matcherna, vilket innebär att många får stå över. Förra året fick vi knappt ihop fullt lag flera gånger. Vi ska fundera ut ett bra system för att alla ska få känna sig delaktiga. Tyvärr är rättvisa inte helt möjligt i idrotten i alla lägen. När man är tretton är det inte alltid lätt att förstå.

Men vi får väl ta det som ett tecken på att det är en bra verksamhet. Ingen har slutat, flera kommer till hela tiden. Roligt naturligtvis.

En dag i idrottens tecken ska naturligtvis också följas av god och sund mat för att orka.

Menyn igår:

Mackor till lunch.

Middag på Max.

Chokladboll och dricka.

Korv med bröd.

Idag: Närhet till toaletten, inte en önskan, ett krav.

Ha en skitbra söndag.

Big helmet

2009-04-22T10:42:00.000-07:00

"Har du köpt ny cykel Johnny? Den var riktigt fin du".

En av mina grannar följer mig och cykeln ut på väg mot en liten tur i solskenet. I handen håller hon sin son, Nils. Vi småpratar över gården om ditten och datten, till exempel hur skönt det är att cykla. Plötsligt säger hon:

"Men varför har du ingen cykelhjälm för?"
Jag hummar lite och muttrar något ohörbart. Då följer hon upp med: "Jag brukar säga att dom som inte har hjälm har inte något att skydda."
"Nä, där slog du nog huvudet på spiken", säger jag och hoppar upp på cykeln och drar iväg, för att slippa konfronteras med Nils frågande blick.

En halvtimme senare ligger jag blödande på asfalten. En hastigt uppdykande bil, skymd sikt och rullgrus. Dålig kombo.

Det blev att ta sig hem och skölja rent blodiga kroppsdelar. Inget brutet, men rejäla skrapsår och en söndersliten vårjacka.

Men cykeln klarade sig utan en repa.

Och som tur är, även mitt lilla huvud.

Imorgon ska jag köpa hjälm. Jag lovar Nils.

"Rabatt? Nä det har vi inte här."

2009-04-19T04:41:00.000-07:00

Jag gillar egentligen inte böcker om skräck.

Men jag gillar Stephen King. Hans sätt att skriva, att berätta historier, att bygga meningar. Det är anledningen till att jag väljer att trotsa min rädsla för rysare och ge mig på ännu en "tjockis" av skräckmästaren själv.

I fredags skulle jag hämta min cykel, en produkt av min födelsedag som gick av stapeln i tisdags. (Tack K för att du kom ihåg mig. Och Anders naturl-ja just det, du glömde ja...:-)

I alla fall, jag åkte dit på lunchen för att förvissa mig om att den skulle vara monterad och klar till eftermiddagen. "Ja det är lugnt, vi har trettio stycken färdiga på lagret", säger killen med stora frisyren. "Är du helt säker, för jag kommer ta bussen hit", säger jag.
"Absolut, inga problem."

Efter jobbet åker jag hem, ställer bilen, tar bussen in till stan, byter till spårvagn och går resten av vägen. Glad i sinnet och inställd på en härlig cykeltur i solskenet möts jag av en väldigt ung man och ber honom hämta fram cykeln jag vill ha. Han försvinner ut på lagret, dröjer länge, men dyker upp tomhänt. "Var det en herr eller damcykel du ville ha?"

Jag försöker vara vänlig och svarar: "En herrcykel, tack."
Han vänder på klacken och försvinner in på lagret igen. För att dröja ännu längre.

Och slutligen stå han där. Utan cykel. "Det finns inga."
Jag känner hur det börjar pulsera i min fredagströtta kropp.
"Vad fan säger du? Jag var här tidigare idag och din kompis sa att det fanns 30 cyklar klara." Jag fortsätter med att förklara hur jag tagit mig dit och hur det kommer kännas att åka hem tomhänt. Han får en idé

"Vi kollar därute, det kan finnas någon där." Och det gör det. En visningscykel som antagligen fått sina växelreglage mer hanterade än...ja, hur som helst, väl begagnad tror jag den är.

"Du, då får du ge mig en bra rabatt om jag ska ta den där", säger jag.

"Nä, det kan jag inte", flinar han.

Jag står på mig. Han med. Alla mina förslag till kompensation skjuts ner från höften.

Min resa hem går till på samma sätt som dit. Fast mindre upprymd och förväntansfull.

Nåväl, nu ska jag ut och cykla. Igår köpte jag en annan cykel. På ett annat ställe.

Med rabatt.

Bara så.

2009-04-07T01:47:00.000-07:00

Ibland tar orden slut.

Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? tänker man. Eller jag gör det, men skulle nog gissa att det finns fler som känner så.

Och så, helt plötsligt kommer det tillbaka igen, lusten att dela med sig. Lustigt.

Jag har sedan i somras skrivit så himla mycket att det inte funnits något bläck kvar i pennan. När jag också började på mitt nya jobb, ja då fanns det inte mycket varken tid eller energi över. För jag är ju också fotbollstränare. Om du missat det.

Det är ren lycka att bara vara där. Att se dessa flickor, inte bara utvecklas i racerfart som spelare, utan även som människor.

Men visst blir man stolt när de spelar så fint som de gör nu. Emellanåt kan jag nästan få en liten tår av stolthet.

Annars är jag väldigt engagerad, försöker fylla dem med positiva saker när målen trillar in, peppar, tjoar, instruerar. Det ger inga pengar, men jag har aldrig fått mer ut av något annat jag gjort. Snart börjar serien, det ser jag fram emot.

Nu är det lov, och eftersom jag jobbar på en skola är det lugnt. Väldigt lugnt. Därför passar jag på att skriva lite, innan jag ska gå och träffa rektorn...oj, om fem minuter!

Ha en bra dag.

Kärlek eller vår?

2009-04-06T11:11:00.000-07:00

Tänk om kärlek vore lite enklare. Om det fanns ett sätt att lära sig. Att älska. Hur man blir älskad.

Det finns böcker om kärlek. I mängder, hyllmeter efter hyllmeter.

Filmerna är knappast färre till antalet. Vet inte om jag sett någon film, oavsett genre, som inte någonstans stannar till vid sökandet och finnandet, förhoppningsvis, efter kärleken.

I den fiktiva världen ter det sig så enkelt. Visst, det börjar alltid med olika former av förvecklingar och hinder, men till slut står de där och tittar varandra djupt i ögonen innan det hela förseglas med en kyss. Ridå. Happy ending.

I det vi kallar verklighet är det inte alltid lika lätt. Det är bara att titta på hur alla datingsiter lever på alla ensamma människor som också vill vara så där lyckliga. Som på film, eller i boken.

Tillsammans. DÅ blir vi lyckliga och hela. Men är det så?

För när vi väl träffat någon och bildat ett par, står det inte länge på innan gnället börjar. Letandet efter fel. Är det bara ett sätt att hitta en väg ut? Jag har en god vän som gör precis så. Varje gång någon kvinna visar intresse börjar han stapla alla fel och brister i en allt annat än otydlig hög.

Jag tror jag längtar efter kärlek. Kanske till och med är det så att jag saknar den. Som sagt, jag tror det. Och jo, det finns ett föremål för mina känslor. Eller så är det bara den spirande våren som pockar på uppmärksamhet.

Schh

2009-02-16T09:27:00.000-08:00

"Schh", sa hon och satte pekfingret framför munnen. Där i den mörka natten såg han den lilla rökpelaren som följde med hennes andedräkt ut. Han såg de röda läpparna i det svaga ljus som fortfarande spelade över hennes ansikte. Hon pekade ut mot fältet bakom honom och han svängde motvilligt runt, för det innebar att han samtidigt fick tvinga blicken att lämna henne. Ögonen ville dröja vid de små rynkorna som bildats under hennes ögon, eller kanske ta sig en utflykt över de mjuka kinderna ner över den markanta hakan...

"Ser du något? Fan, koncentrera dig lite nu" sa hon tyst men hårt.
Han rycktes ur sitt transtillstånd och försökte fokusera ut i det kompakta mörkret. Eventuellt tycktes det som ett knarrande läte var på väg mot dem. De såg på varandra, och det var nog så att det inte var någon fantasi. Han måste hittat dem, hur otroligt det än verkade. Det var inte bara kölden som fick dem att stelna, skräcken var en minst lika stor faktor.
Han tog hennes hand, kände hur den skakade, och försökte gjuta lite uppdiktat mod i den genom att hålla den så fast och stilla han förmådde. Hon tittade honom i ögonen, och han kunde både se och känna skräcken därinne i den minimala, dåligt isolerade boden, långt från hjälp och räddning.

"Titta på mig", sa han och försökte låta stadig. "Det finns bara en utväg, och jag vet att du inte kommer tycka om den, men så här blir det. Om bara sekunder är han här. Då är det över för oss båda. Vi har bara en chans och den ska vi ta. Jag kommer ta spaden och rusa ut och möta honom. Samtidigt springer du åt andra hållet, och du stannar inte, oavsett vad du hör, fattar du? Du springer tills du är på vägen, och sen fortsätter du tills du är i säkerhet, okej?"

"Men.."
"Inga men, det finns ingen tid för det." Han tog hennes ansikte i sina händer, tog mod till sig och kysste henne på munnen. Hon såg förvånad ut, men gjorde inget motstånd. Han backade två steg och tog spaden i ena handen och satte den andra mot den skeva furudörren.
"Spring åt vänster, se dig inte om, bara spring, lova mig det" sa han och mötte hennes skrämda ögon, men hon nickade och slöt upp bakom honom. Han log mot henne, viskade något ohörbart, för att sedan vräka upp dörren och rusa med full kraft rakt ut i mörkret.

Lisa sprang. Hon sprang så fort hon förmådde i den djupa snön där vid iskanten, det pulserade så hårt i hennes öron att hon för en stund var övertygad om att hon blivit döv. Ända tills hon hörde skriket. Det skar genom den mörka natten likt en illa stämd gitarr, det var så skrämmande att hon bröt sitt löfte och stannade. Det var över på några sekunder och tystnaden slöt sig om henne igen, likt ett vakum med locket på. Var det inte någon som var på väg mot henne där genom snön? Var det Jonas? Hon tyckte sig se hans jacka därute, och glädjen bubblade upp inom henne. Hon tog några hastiga steg ut i mörkret innan hon insåg sitt misstag. Visst var det Jonas jacka. Men inte han som bar den.

Läsa?

2009-02-05T12:40:00.000-08:00

Hej. Här är jag.

Jag jobbar. Och sover. Om ni undrar.

Jag undrar om du vill läsa lite? Jag är på kul med och tävlar med ett alster på den här platsen: http://www.kapitel1.se/johnny-martinsson/-markesbogen--

Om du har tid över skulle det vara roligt om du hade tid att rösta och kanske skriva en kommentar också.

Ha det gott.

Jo...

2009-01-18T08:00:00.000-08:00

Det finns många saker jag vill tacka mina föräldrar för. Som till exempel deras aldrig sinande tro på mig, även i stunder då jag hittat på de mest dumma saker. Eller kanske allra mest då.

Eller något som är extra aktuellt just nu, då jag är på en ny arbetsplats; Förmågan att passa in. Eller social kompetens kanske det kallas mer modernt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "det känns som du varit här hur länge som helst." Men det hänger kanske ihop med att jag själv känner så.

Det kan också hänga ihop med min önskan att vara till lags. Hur gärna jag vill att alla ska tycka om mig. Något som tyvärr inte tillhör de saker som är på den positiva sidan från min uppväxt.

Det är förrädiskt, för det är ju så skönt att känna sig populär och omtyckt. Men det har ett pris, och inte sällan kan det priset innebära att man grävt en så djup håla för sig själv att man måste lämna hela partyt, för det går inte att komma ur annars.

Så där ser det ofta ut med relationer. Man går ut så hårt och är så härlig, att till slut inser man att det kommer inte funka när man inte orkar vara Superman längre. Då drar man. Inte genom att springa ner i telefonkiosken och byta om till blå-röda trikåer, nej, man bara går.

För alla som haft föräldrar som kontrollerat barnen med känslostyrning istället för tydliga gränser, kan nog känna igen sig i sökandet efter andras gillande. Och ett varierande mått av självdestruktivitet, träning, mat, droger, hur det valet går till vet vi nog för lite om.

Men att vi plågar oss själva i jakten på omvärldens uppskattning är nog en känsla många kan skriva under på. Och jag är nog inte ensam om att förundras över, och på avstånd beundra dem som inte verkar bry sig ett skit om vad andra tycker, oavsett hur de reagerar på vad de säger. De kan titta sin motpart rakt i ögonen och säga exakt vad de känner, tycker och vill. Lite som barn gör. Innan världen talar om för dem vad som är rätt och fel. Oavsett hur det känns inuti.

Jag brukade träna mig trött. Sönder och samman. Min kropp säger det idag, att "du körde för hårt med mig din klantskalle, då när du var yngre. Nu får du skylla dig själv." Och den har såklart rätt. Kroppen ljuger aldrig. Behandlar vi den illa, då svarar den på det. Behandlar vi den väl, ja då...ja du fattar.

Men det hjälper inte att äta nyttigt och tänka skit. Det är i huvudet förändringen sitter. Det är åratal av träning, ledd av dem som vi hade omkring oss under den större delen av vår uppväxt som påverkar oss under resten av vårt vuxna liv. Ibland gjordes det i välmening, som i mitt fall, och tyvärr, vissa föräldrar väljer att vara medvetet elaka. Tyvärr.

Oavsett vad det beror på, blir följderna ungefär de samma. Självdestruktivitet. Så mycket talang och kärlek som går förlorad på grund av föräldrars okunskap. Vilket onödigt lidande och slöseri.

Men det går att förändra. Det går att göra saker bättre. Det går att må bättre. Det är skönt att veta tycker jag. Och jag förstår dem som inte orkar gå igenom allt det arbete det innebär att komma till en plats där det är bättre. All respekt till er och det ni behövt gå igenom i era liv. Ingen borde behöva utsättas för det. Men jag hoppas att ni kommer fram till den eller det som kan hjälpa er att börja läka. Få er att inse att ni är bra. Oavsett vilka val en vuxen gjorde när du var liten.

En bok som jag älskar, och som fick mig att börja studera hypnos, är "Många liv, många mästare." Den är skriven av Brian L.Weiss, en framstående psykiatriker i USA, som beskriver sitt arbete med ung flicka, och på grund av att inget annat hjälper bestämmer sig för att använda hypnos. Det är i år 20-årsjubileum för den boken, och har du inte läst den gratulerar jag dig. Jag har vänner som varit inbitna ateister som efteråt kommit och sagt, "jag har ändrat mig, den fick mig att ompröva allt jag trodde på."

Och när du sen känner dig redo kan du gå vidare till den senaste, den heter "Same soul, many bodies." Den är kanske den viktigaste jag läst. Tillsammans med "Hemligheternas bok", av Deepak Chopra.

Så, kära vänner. Tack för idag.

Så...

2009-01-17T11:48:00.000-08:00

Barcelona är totalt överlägsna. Frågan är om något lag har en chans att ens spela jämnt just nu. Jag tror inte det.

Och Leo Messi. Mamma mia.

I övrigt är jag fortfarande väldigt förtjust i filmen jag såg. Till min glädje fick den också välförtjänta hyllningar i pressen också. Gott.

Just nu är jag väldigt förtjust i Beyonce. Har väl gillat någon eller några låtar tidigare, men den senaste skivan är makalöst bra. Tycker jag alltså.

Skrattade gott när jag såg Golden Globe-galan, där Tina Fey tog emot pris för sin serie 30rock, en serie som är rätt kass tycker jag personligen, men hon passade på att ta tillfället i akt att be alla dem som skriver massa hatmejl to fuck off, hon drog också deras påhittade alias i direktsändning. Kul grepp.
Att David Duchovny blev prislös är en skam. Men men, Paul Giamatti vann så det är väl okej.

Beyonce får väl avsluta då. Ha det gott.

B. If I were a boy

Benjamin Button

2009-01-12T14:54:00.000-08:00

Wow.

Om du bara ska se en film till, i år eller på mycket länge, missa inte Benjamin Buttons otroliga liv.

Brad Pitt och Cate Blanchett.

Känslor "en masse."

Både jag och min biobesökarvän är stora konsumenter av film, och vi kunde inte komma på en film som berört oss mer. Jag tror faktiskt att det är den bästa filmen jag sett på bio. Jo, jag säger nog det.

Superlativ. Stora ord. Ja, men ibland är det berättigat. Som i det här fallet.

Ett uppåt tack.

2009-01-05T04:19:00.001-08:00

Har du tappat lite energi så här efter alla helger och ledighet, mat, med mera? Då ordinerar jag en dos av Keane (kanske eventuellt kompletterat med en tarmsköljning:-).

För att underlätta och bidra till att du sprider gott humör omkring dig bifogar jag en länk. (Tarmsköljningen får du ordna själv om du känner det behovet.)

Varsågod.

Keane-Spiralling

Happy new year!

2008-12-31T03:28:00.000-08:00

Jag...skulle bara önska Ett Gott Nytt År!

Kram på Er.

Tillbaka.

2008-12-29T07:34:00.000-08:00

Han svängde in på vägen som så många gånger förr. Även om det var längesedan kändes det lika naturligt som det alltid gjort. Bilens hjul knastrade mot gruset som låg kvar på asfalten när han rullade sakta framåt, för att plötsligt stanna. Han hade bävat för den här stunden. Att närma sig huset bakom nästa häck, utan att dom väntade där när han klev ur. Det var en av anledningarna till hans plötsliga flytt till Miami. Att det skulle suddas ut, så att den här stunden inte skulle göra så ont. Fåfängt. För nu när han befann sig här var det lika jävla smärtsamt som om han aldrig rört sig utanför det lilla samhällets gränser. Fyra år i USA hade inte hjälpt ett skvatt. Fast, visst hade han haft roligt. Ja herre min gud, tänkte han och lät vänsterfoten bli lättare över kopplingspedalen, vilket fick den hyrda Volvon att sakta röra sig fram, för att slutligen stanna på vändplatsen framför huset.

Han hade stått parkerad där många gånger, men inte under de här premisserna. Då hade han antingen bott här, eller kommit för att hälsa på, som vuxen. Han kände hur pulsen ökade och andningen blev grund och stötig. Han slöt ögonen i ett försök att centrera sig. Det var lönlöst. Han öppnade bildörren, sträckte på sig och släppte ut lite gas som samlat sig i systemet på vägen dit. Han hade tros allt varit på väg i över ett dygn. Så länge sedan var det han lämnade värmen och famnen i Miami. Det krasade under fötterna på honom när han gick över den grusklädda uppfarten mot husets köksingång. Två cyklar och en silverfärgad V70 skvallrade om att de andra var på plats. Utan att se in genom garagefönstret tryckte han ner dörrhandtaget och steg in i hallen. Det såg precis likadant ut som han mindes det. Och luktade likaså. Ögonen fylldes upp och halsen blev till en tjock klump. Han bet ihop, svalde undan klumpen och förträngde tårarna, och sköt upp innerdörren till köket.

Där satt de, hans två bröder och den enda systern. Röken låg tät över bordet, det luktade illa av den. Han gick genom köket och ryckte upp fönstret för att vädra. Nu fick han en anledning till tårar. De tittade förvånat på honom, hade tydligen missat hans entré.
”Hej brorsan”, ropade Annika och flög upp från sin plats och slängde sig om halsen på honom. Hon hade alltid varit mest för det där, kramar och visa känslor. Han kramade hennes beniga kropp och tänkte att livet farit fram hårt med henne.

”Hej syrran, skönt att se dig”, svarade han. För det var det. Han hade alltid älskat henne, och hon honom.

”Hallå grabben”, sa Jonas och gav honom en kram. Mellanbrorsan hade alltid varit stabil, och deras relation var som alltid, bra.

”Tjena Jonas”, sa han och kramade honom hårt tillbaka.

Kvar vid bordet satt Anders, den äldste i syskonskaran. Deras relation var allt annat än bra. De hade egentligen aldrig riktigt fungerat ihop. Varför var svårt att säga. Vissa saker var bara som de var. Han var också avundsjuk på sin lillebrors framgångar. Att han valt att flytta till USA ansåg han vara ett svek av gigantiska proportioner. Johan gick fram och sträckte fram handen till sin äldste bror, som fattade den och kramade lite onödigt hårt. Som för att visa vem som fortfarande var kungen här. Oavsett om nu lillebror var framgångsrik författare och mångmiljonär, och bodde i Amerika, så var det inte så att han skulle komma här och tro att han var något. Vilket han aldrig påstått, men som ofta antyddes att så skulle vara fallet, från storebroderns håll. Han var ensam om att tänka så, men det struntade han i. Därför klämde han nu extra hårt runt sin lillebrors mjuka författarnävar, som såg nästan overkliga ut i hans grova, skitiga arbetarnävar, som trots ivrigt intvålande antagligen skulle behöva skrubbas i lut för att en gång för alla bli som i originalutförande. Slutligen släppte han, med ett belåtet leende efter att ha konstaterat att lillebror var medveten om vem som var herre på täppan.

Johan Rickard Magnusson, född den 15 april 1965, drog ut den lediga stolen och sjönk ner på den. Osäker på om det berodde på resan eller situationen, men ändå medveten om att rummet gungade. Han tog en av ölburkarna på bordet, öppnade den och drack nästan hela innehållet i ett svep innan han ställde ner den på bordet framför sig. Han öppnade en till, tog ett par klunkar och ställde ner den. När han tittade upp igen hade rummet stannat. Som genom ett trollslag kände han sig också vid mycket bättre mod, och vid en helt annan vigör. Fullt medveten om att det var lånat mod, men det struntade han högaktningsfullt i just nu. Den här stunden var vad den var, och den krävde så mycket av honom att det var på gränsen till hans kapacitet. Att fuska lite kändes inte på något sätt fel.

Wow.

2008-12-27T04:38:00.000-08:00

Ni visade precis vad jag menade, hur glad jag varit, och är, att jag började blogga. När jag läser era kommentarer blir jag alldeles varm och glad inombords. Ni är den allra godaste sidan av Internet som fenomen. Tack.

Och igår var en riktigt rolig dag. Jag var på stan med min dotter som ringde och ville ha med mig på rean. Efter det åkte vi hem till deras hus, och min före dettas man hjälpte mig stämma gitarren innan han, jag och min dotter jammade en god stund i hans musikstudio. Coolt va?

Kvällen avslutades med att jag åt middag tillsammans med hela familjen, där deras femåriga dotter absolut ska sitta bredvid mig, något min dotter storsint bjuder på. Jag passar på att leka av mig lite med den lilla lintotten när jag får chansen. Och min sjöjungfru var den bästa julklappen, så det så :-)

Trots allt är jag glad att vi kan umgås på det sättet, och eftersom vi inte kunde leva tillsammans så måste jag erkänna att jag inte kunde hittat på en bättre lösning om jag så fått skriva den själv. Hennes man och jag är riktigt goda vänner, min före detta och jag slåss förvisso ibland så stickorna ryker, men det finns ändå en ständigt närvarande kärlek och respekt. Om inte annat räcker det ju att kasta en blick på vår underbara dotter. Om man skulle glömma sig alltså.

Ha en skön dag.

Okej.

2008-12-25T12:09:00.000-08:00

"Pappa, mamma ringde och undrade när jag skulle komma, så jag åker dit ikväll."

"Okej", svarar jag.

Men det känns inte okej, utan jag börjar gråta därute i köket. Jag gör ett fåfängt försök att dölja det, men inser att det inte går, och jag har faktiskt inte heller någon lust att göra det. Så jag snörvlar en stund och när min dotter frågar, "Gråter du pappa?", så svarar jag "Ja, det gör jag."

När hon sedan undrar varför skulle jag kunna ange flera skäl, som mycket väl kunde vara anledningen: att jag är helt slut efter julruschen, efter all spänning inför beskedet om jobbet, att behöva ringa och göra en annan person som gav mig ett annat erbjudande väldigt besviken...Och säkert spelar alla de där skälen in, men sanningen är en annan. Så jag väljer den, och svarar:
"Jag är ledsen för att jag inte trodde du skulle åka till din mamma idag. För att jag älskar när du är här, och när du går längtar jag tills du kommer nästa gång. Om det är något fel i det säger jag förlåt, men det är trots allt sanningen."

Och naturligtvis börjar hon också gråta, och vi kramas, hårt och länge. Jag är helt enkelt trött och jag blir väldigt känslig då. Men det är inte många dagar hon sovit hemma hos mig den här hösten, och jag saknar henne. Förr hade jag bitit ihop för att inte ge henne dåligt samvete. Nu tänker jag, att om hon är stor nog att bestämma var hon skall bo, då borde hon vara stor nog att se sin pappa gråta. Jag låtsas inte längre. Jag spelar inte spel. Jag är ingen supermänniska, inte som pappa, inte som son, inte som partner, inte som vän. Men jag är den jag är, och jag gör så gott jag kan.

För inte länge sedan hade inte vilda hästar kunnat släpa henne härifrån. Nu, medan hennes far kämpar med att inse att den lilla flickan börjar bli en ung dam, gläds hennes mamma över att ha fått en mer jämlike som delar fler av hennes intressen. Intressen som hennes far inte alls kan eller vill matcha. Smink och kläder till exempel. Brr.

Sedan jag kommit närmare mig själv har jag också allt svårare att hålla inne med vad jag tycker. Vad som förr varit omöjligt att uttrycka med risk för att göra någon ledsen eller besviken, förefaller nu nästintill omöjligt att hålla tillbaka. Vilket ledde till att jag lyckades att tillfälligt sabotera julstämningen vid två tillfällen, bara för att jag sa vad jag tyckte. Kanske bör tilläggas att i min familj skyr man konflikter i största möjliga utsträckning.

Men eftersom jag är jultomte vid två tillfällen i full mundering under julaftonskvällen, samt det faktum att jag är lillebror, så kommer jag undan med det. Och eftersom jag kunde argumentera för vad jag menade blev det bra. På riktigt.

Jag vet att jag lovade henne att det skulle gå över, men det stämde inte. Inte ännu. Därför tänkte jag att jag skriver lite här istället. Det kanske fungerar. Jag hade sett fram mot en mysig kväll med godis och Johhny Depp på teven, men det är inte samma sak när den man älskar inte sitter bredvid. Barnsligt va? Kanske, men det är ändå så det är.

God Jul, kära vänner.

2008-12-23T10:50:00.000-08:00

Jag vet inte varför jag fortfarande har kvar bloggen. Eller jo, det gör jag, för det är för att hålla kontakten med er som hälsar på. Jag tycker om Er.

Det är inte så att jag inte har inspiration att skriva. Tvärtom. Sedan i somras har jag skrivit ungefär 190ooo ord. Eller drygt 1 miljon tecken.

Jag säger inte det för att tuta i mitt eget horn, bara det att det kanske förklarar varför lusten att blogga inte riktigt finns. Men å andra sidan känns det skönare att ha en blogg nu, när det bara är ett skönt sätt att kommunicera med goda människor.

I övrigt:

I morgon är det julafton. Gran, ljus och paket är på plats. Bara snögubben kvar. Och han med skägget.

Igår var jag på en otroligt rolig spelkväll. Inte sällskapsspel som jag kan tycka är riktigt tråkigt. Nej, Guitar Hero 3. Med hela bandet, gitarr, bas, trummor och sång. Tillsammans med tre musiker kunde det kännas lite kymigt. Men jag greppade micken och körde Bon Jovi och Lenny Kravitz så svetten stänkte. "Måste ha, ge mig", som det brukar heta på modebloggarna.

I fredags fick jag ett nytt jobb. Efter flera intervjuer och många sökanden var det riktigt, riktigt roligt. En väldigt uppskattad julklapp, kan jag säga. På skola, med gymnasieungdomar.

Så, där har vi det. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt hår. Kram.

Legenden om cykeln

2008-12-11T01:04:00.000-08:00

Hans glada ansikte och upphetsade förtjusning borde jag naturligtvis delat, jag, hans bäste vän. Men trampandes strax bakom och seendes hans lilla rumpa åka från sida till sida, en nödvändighet då det annars är omöjligt att nå tramporna, är jag mest irriterad och störd.

Vi är tio år och min bästis T har precis fått sin nya cykel. Eller cykel, nej det skulle jag nog inte kalla det, framför allt inte då. Det är som om han svängt in och parkerat en Ferrari på vår uppfart; en 10-växlad racercykel med bockstyre. Större kunde det inte bli, inte på den tiden. Att den var minst ett par storlekar för stor kunde vem som helst med någorlunda ögonmått snart räkna ut, men det brydde han sig föga om. Bara han fick lite hjälp att komma upp på sadeln så.

Efter vår lilla tur runt området i den nedåtgående solens skuggor, svängde jag in på min gata och vinkade hej. När jag ställde in min cykel i garaget blängde jag surt på den. Ett par månader tidigare var jag stolt som en tupp, då när jag tog jungfruturen på min blåmetallic Mustang, även den med bockstyre faktiskt. Men bara tre växlar. Jag slängde en föraktfull blick på den och släckte lyset och gick in.

Något senare var vi mer eller mindre tvingade att delta i Tjörn Runt på cykel, fem vidriga mil i konstant motvind. Det hade något med vårt fotbollslag att göra, kanske sponsring eller så. Mr T var segerviss, med all rätt. Med sin tioväxlade racermaskin skulle han antagligen köra skiten ur oss andra. Om hans röv skulle orka med glidandet fram och tillbaka förstås.

Efter knappt femhundra meter blev det klungstopp, och T gick i marken. Hårt. Det blev inget mer cyklande för honom den dagen. Faktiskt inte alls. Ja inte på den cykeln åtminstone. På något mystiskt sett försvann den och sågs aldrig till igen. Ibland har vi andra frågat oss om det bara varit en illusion, något vi drömt. Men nej, för många minns den. Men dess öde vet vi fortfarande inget om.

Och jo, jag kom i mål, till slut. Antagligen var det där min aversion mot cykling föddes. På en karg, bohusländsk stenklump kallad Tjörn.

På en måndag.

2008-12-08T01:53:00.000-08:00

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Tandis och jag.

2008-12-01T07:52:00.000-08:00

"Fy fan, det här var mycket värre än vad jag trodde!"

... Vill man inte höra när man ligger i tandläkarstolen med en spiralsug nertryckt i halsen, och bomullstussar som en jätteprilla under överläppen.

"Syster, hämta en bedövningsspruta till, det tar aldrig slut det här hålet" .

... Är en annan fras man inte vill höra sin tandläkare säga.

Man vill inte heller se sin tandläkare stanna upp och klia sig i huvudet, och säga: "Jag får nog lägga ett tillfälligt bandage, han klarar nog inte att göra färdigt det här på en gång."
Varpå jag säger:"Ge jö ja vicht", och han ser skeptisk ut, men fortsätter.

Det första som kommer ur hans mun som gör mig glad, är när han ropar in systern med orden, "kan du komma in och suga här."
Men det visar sig inte alls vara vad jag hoppats på. Hade det varit det, kanske det känts bättre att punga ut med 1200 spänn.

Nu lommar jag hem på darriga ben efter en timmes omild behandling, istället för vad jag minns utlovades förra gången som: "Bara det där lilla kvar då, det gör vi på en kvart."

Så kan det gå.

400.

2008-11-29T11:15:00.001-08:00

Hey, 400 inlägg! Det måste firas lite tycker jag.

Här kommer därför två favoriter:

No.1, Jim Carrey som Morrison

No.2 , Jack Black - Dude (Okej, Tenacious D, jag vet, men Jack är ändå leadsinger, så det så:-)

Ja, det var väl det då.

Hej.

2008-11-27T01:52:00.000-08:00

Och i julklapp önskar jag mig en ryggmassage.

Helst om man kunde få öppna den i förskott. Säg idag...typ. Vore bra.

Tack.

Sanningens sketprogram

2008-11-25T03:50:00.000-08:00

Jag undrar varför, Pontus Gårdinger? Jag skulle kunna förstå det om det vore en ung människa som fick sitt stora brejk och leda ett eget teveprogram. Då skulle man kanske kunna tänka sig att sänka sitt omdöme till den nivån, förneka vad timman i teve leder till för dom som ställer upp.

Men när man är etablerad, hur kan man frivilligt sitta där och utsätta människor för offentlig förnedring? Det är obegripligt. Helt obegripligt.

Att se partners, syskon och föräldrar, vänner och arbetskamrater till den stolsbesuttne, sitta och vrida sig i plågor inför vad som kommer fram när Gårdinger vänder på de allra smutsigaste stenarna, får mig att tvivla på tillståndet i mediavärlden. Finns det inget ansvar alls längre? Handlar allt bara om tittarsiffror och pengar? Till vilket pris som helst?

Svaret är naturligtvis Ja. Och får mig att längta tillbaka till censurerad public serviceteve. Men var det inte dom som startade trenden med reality-teve, med Robinson? Jo, det är ju sant.

Kanske en tevevärld som bara består av UR då? Jättekul.

I övrigt undrar jag vad det var som fick Guns n'Roses platta att dröja så länge?

Och om jag börjar bli gammal, för jag blev gladare av att få fatt i Anna Ternheims nya. (Och tyckte den var bättre.)

Apropå teve, som ändå fick inleda den här posten, så kan jag säga att jag spenderat oförsvarligt många timmar framför den, oftast för att följa någon serie jag fastnat för. Favoriten har varierat genom åren, Seinfeld och Frasier tillsammans med Vänner har alltid sin givna plats. En annan serie jag följde slaviskt var Melrose Place. För att inte tala om Miami Vice.

Men fan vet om inte Californication tar priset. Just nu är det åtminstone min absoluta favorit. Utan tvekan.

Varför?

2008-11-14T00:30:00.000-08:00

Det finns stunder i livet då inte solen skiner lika starkt. När dess strålar inte riktigt förmår tränga igenom och värma oss, så som vi behöver. För att kunna fungera, vara människor som ser och hör, känner och ja, lever. Man kan fråga sig varför, men det kanske är nödvändigt. För frågan är, om det alltid vore vackert väder, skulle vi uppskatta det då, på samma sätt? Att känna stark smärta är ett utomordentligt sätt att separera sig, inte bara från solen, utan det mesta av glädje. Tankar blir mörka, energin slutar pulsera och lusten gör sig osynlig. Varför? En berättigad tanke, men som sällan leder till något svar. Bara längre bort från solen.

Grattis pappa.

2008-11-09T07:59:00.000-08:00

Jag sitter och skriver iklädd endast mina nya Salmingkalsonger och äter ekologisk choklad. Det är trots allt Fars dag, och ibland har marknaden sina ljusa stunder:-)

(Om inledningen skapade bilder i ditt sinne som får dig att må dåligt ber jag om ursäkt. Jag är mest varm, och du kan prova att tänka på något annat. Det finns bilder på både Brad P och Marcus Schenk om du letar på bloggen:-)

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna...vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

The Big O.

2008-11-05T00:41:00.000-08:00

YES!!!

Tack Amerika. Hope is restored.

2008-11-03T21:11:00.000-08:00

Vaknade klockan fem. Det är väldigt tidigt det. Tror jag går och lägger mig lite till. Jo, jag gör det. Herrå.

Sängkamrater

2008-10-31T12:42:00.000-07:00

Det finns ganska många kort på mig som barn, vissa med rufsigt hår och sömndruckna ögon. Det finns faktiskt ett sånt från varje år på dagen 14 april, nämligen min födelsedag.

Där finns tårta, kakor, saft, två extremt trötta tonårsbröder, en alltid lika irriterande morgonpigg pappa...och ett paket som alltid innehöll samma sak: fotbollsskor. Visst fanns det några andra paket också, men det där var det som alltid fanns där. Inklusive benskydd.

Eftersom min födelsedag inföll i samklang med den årligt stundande seriepremiären var det väldigt förnämligt att få nya, svarta, läderdoftande dobbskor att beträda den nyklippta gräsytan med. Nya skor, nya förväntningar.

Jag brukade sova med skorna bredvid mig i sängen första natten. Kanske lite konstigt, men det kändes rätt då. Och som barn struntar man ju i vad som anses rätt. Man gör det som känns bra.

Även om det var längesen jag spelade själv tycker jag fortfarande väldigt mycket om att besöka sportaffärerna och plocka ner, vrida och vända på årets modeller av fotbollsskor- Stoppa ner näsan i och känna doften. Sluta ögonen och se sig själv springa ut på den gröna planen, doften av nyklippt gräs och liniment i näsan, det underbara ljudet av vristen som träffar bollen med ett lätt smaskande och se den flyga genom luften och hänga för en kort sekund i nätmaskorna innan den retfullt trillar ner på marken bakom den svärande målvakten...

Idag gick jag dit, vände och vred, och tog ett par. För nu har jag en anledning igen. Visst, jag är tränare, men vadå, man måste visa dem, eller hur? Då krävs bra utrustning så det inte blir fel naturligtvis. Viktiga saker.

Får se om de får sova i dubbelsängen i natt...

2008-10-26T15:14:00.001-07:00

Det spelar ingen roll vad vi fått lära oss är rätt eller fel sätt att reagera på,

känslomässigt är vi ändå dom vi är.

Våra sanna känslor går inte att förtränga, lura eller inte låtsas om. Inte utan att vi tar stryk fysiskt.

Så idag har jag varit avundsjuk, bitter och känt mig avvisad. Grinat. Svurit.

Om det känns bättre? Fan vet.

"Burn ticket before buying it"

2008-10-24T08:26:00.000-07:00

Jag skulle kunna tänka mig att lista mina tre favoritskådisar på följande sätt:

1. Brad Pitt

2. George Clooney

3. John Malkovich

Okej, jag är inte helt säker, men allihopa finns med i toppen. Ja, jag sa på min lista, så det så.

Så när en cineast som jag med stor förväntan slår sig ner för att se alla tre spela stora roller i bröderna Coens senaste rulle, ett faktum som bara det brukar borga för en helgjuten stund framför vita duken, konstaterar jag tyvärr att högt ställda förväntningar i stort sett alltid innebära att man lämnar filmen ...otillfredsställd

Brad Pitt har garanterat aldrig varit töntigare och blekare, Clooney likaså, och Malkovich...ja han är väl okej. Han kan nog inte vara sämre än okej. Hög lägsta-nivå som töntiga fotbollstyckare brukar uttrycka.

Även i övriga roller finns många kompetenta namn som Frances McDormand och Tilda Swinton. Men det hjälper inte. Tilda är förvisso ganska rolig som stiff, engelsk känslokall bitch. F D spelar över som alla de andra.

Jag vill tillägga att jag var på riktigt gott humör när jag såg den, alltså inget sådant att skylla på. Jag ville nog mest tipsa dig om att det finns bättre saker att slösa bort en hundring på. har du en annan åsikt hör jag gärna den.

Ha en trevlig helg. Oavsett om du ser den här pajasfilmen eller gör något annat kul i höstrusket.

Kiss my big, white ass, biatch!

2008-10-23T14:03:00.000-07:00

Nä. Det blev torsk igen. 2-o i baken. Spelet var absolut jämnt, vi hade två målchanser, det andra laget likaså. Men det gäller att sätta dem också. Och att rädda dem. Det är största problemet just nu.

Det var kallt, halv storm, nästan november, mörkt, i en Göteborgs tristaste förorter. Kortedala. På samma plan blev jag nästan idrottsinvalidiserad av ett sjukt gäng som trodde fotboll handlade om att göra mos av dem med randiga tröjor.

Jag tappade lusten idag. Antagligen handlade det till en del om mina känslor efter ett samtal med min före detta under dagen. Vid konflikt=när jag inte håller med, drar hon fram sitt ständiga ess ur den exklusiva rockärmen; Pengakortet. Pinsamt, barnsligt, småaktigt...jag kan komma på många etiketter att klistra på hennes panna. Men vad hjälper det?

Det märkliga är bara att man fortsätter orka bry sig, bli upprörd. Tänka tanken att om situationen var omvänd skulle jag aldrig bete mig så mot dig, det ligger bara inte för mig. Och det gör mig så glad. Det gör mig så rik. Och dig, ja dig behöver jag inte längre bry mig om. Det är jag så obeskrivligt tacksam för.

Rosa.

2008-10-21T08:43:00.000-07:00

Klockan är halv två på natten, och jag vaknar av ett barn som gråter och ropar så där hjärtslitande efter sin mamma som bara förtvivlad längtan kan åstadkomma. Jag drar mig ur den koma jag lyckats uppsöka under åtminstone två timmar.

Vi har min dotters femåriga lillasyster på nattbesök. Hon har tjatat i evigheter om att få sova över hos oss, och idag blev det äntligen av. Men som alltid när kvällen övergår till natt och det är dags att sova, då är det inte lika roligt längre. Då längtar man ibland efter mamma. Jag vet.

Jag lägger mig på madrassen bredvid och berättar en historia, som för övrigt finns här på bloggen, om när jag och TP blev mörkrädda mitt i natten och fick sticka hem med båten i månens klara sken. Lillasyster låg bredvid storasyster och storasyster höll sin pappa i handen. Efter en stund hördes tunga, avslappnade andetag igen. Den stora flickan lutade sig lite över sängkanten, kramade min hand, och viskade "du är världens bästa pappa, jag älskar dig mest i världen." Då spelar inte sömnbrist så stor roll.

På morgonen låg vi och pratade lite allihop, jag ville inte att hon skulle känna sig dum eller ha det som ett jobbigt minne den lilla, och då sa hon att "Ja men jag sa så för att jag tycker så mycket om min mamma, och när jag blir rädd vill jag ha henne." Underbar liten flicka, och värmande att höra.

I övrigt lyfter jag på hatten för Marcus Birro. Jag har under åren haft blandade åsikter om honom, men i debatten kring Katrin, Alex x, har jag läst några strålande inlägg av honom. Äntligen någon som tar upp det sjuka faktum att vissa, nämnda Katrin är väl det mest lysande exemplet tillsammans med bröderna S, gjort en karriär på att vara elaka och vidriga mobbare. Deras respektive bloggar har t o m varit störst i Sverige. Inte för att någon av dem kan skriva bra, med undantag för Alex, utan för att de är elaka och spyr galla över andra människor. Vilket arv att lämna efter sig. För första gången har någon sagt ifrån, och det verkar ärligt talat som om hon inte fattat att det varit fel. Förrän nu. Tack Marcus.

Eftersom helgen bestod av prinsessor och Barbies, och en kraftig överdos av färgen rosa, ser bloggen ut som den gör. Åtminstone idag.

Okej, jag fattar.

2008-10-17T09:26:00.000-07:00

Jag fick ett refuseringsbrev idag, med följande innehåll;

"Hej, jag har läst ditt manus till "Märkes....". Tyvärr. Sällan har jag önskat mer att jag valt ett annat yrke, att jag spenderat min tid på annat än att läsa sån här skit. Det får mig att åldras i förtid. Jag kunde se hur de antalet grå hårstrån ökade under tiden plågan pågick, rynkorna i ansiktet blev tydligare och jag är tacksam för att jag redan börjat äta antidepressiva.

Det enda som var positivt var att den inte var så överdrivet lång. Det tycker jag du ska ta med dig i din fortsatta skrivarkarriär. Fast skriv då ännu kortare. Helst inte alls. Då kommer du komma till din fulla rätt.

Och om du ändå skulle få för dig att göra det; skicka det inte till mig. Tack.

Med vänliga hälsningar

.....

Eller?

2008-10-16T03:36:00.000-07:00

Jag såg Johan Plate på teve. Han är mental tränare, flitigt anlitad bland elitdrottare i Sverige om inte annat.

Han sa en väldigt intressant sak, nämligen ; "Den bästa mentala träningen är den fysiska träningen."

Att när vi är i bra fysisk form mår vi också bättre psykiskt och presterar bättre på alla plan.

Jag vet en läkare som sa till en patient som gick i terapi hos en psykolog för 700 kr i veckan, att "köp dig ett golfset och lägg pengarna på att spela några rundor i veckan. Jag lovar att du får mer för pengarna."

Vad tror du?

Flintis är ju bra. Liksom.

2008-10-12T12:02:00.000-07:00

Efter att ha sett två avsnitt av singelmammorna som söker en ny lekkamrat till sig och barnen konstaterar jag två saker:

1. Ett ord har förstört det svenska språket och låter mer obildat och störande än en göteborgare på uppåttjack; Liksom.
Jag försökte räkna hur många gånger ordet användes idag. Det var en chanslös uppgift. Jag har aldrig varit språkpolis eller försökt rätta människor som inte ber om hjälp. Men i stort sett varenda mening avslutas med...liksom. "Han är jättetrevlig och snygg liksom."
"Hon är glad, pigg...sen ser hon ju bra ut liksom." Det låter så förbannat dumt. Vad betyder det? I de flesta meningar ingenting. Bara ett utfyllnadsord. Bara bajs.

2. Det är ett plus att ha så lite hår som möjligt. Måste vara rena drömtiden att leva i för alla män med tidigt håravfall. För alla som säljer peruker och liknande bör det vara tvärtom. Bättre blank än pank.

Proud, I am.

2008-10-09T12:17:00.002-07:00

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)

Sa du något?

2008-09-30T07:38:00.000-07:00

"Du snackar bara så förbannat mycket skit!" skrek han.
"Vem fan är du, att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig" svarade hon. Hon ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

"Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig" sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

"Ursäkta, jag måste gå på toaletten" försökte hon.

Han flinade åt henne. "Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig" sa han. Med ett fast grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä, slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

"Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!" Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade hennes skrik på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

"Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!" vrålade han, 0ch vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner hennes huvud i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

"Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet" skrattade han.
"Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu," sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

B S

2008-09-28T00:31:00.000-07:00

Kan inte någon bara skriva en vanlig låt till Britney? Utan stönanden och plipp-plopp och massa skit.

Jag tror det hade blivit bra.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaAAAAA!

2008-09-25T12:14:00.000-07:00

Fram till i våras hade jag glömt varför idrott är världens bästa sysselsättning. Ett gäng tjejer i tolvårsåldern har visat mig vägen tillbaka. Och förbi.

Sedan mitten på maj har jag tränat dessa tjejer, de flesta helt nybörjare utan varken kunskap eller i vissa fall känsla. Ibland har vi, det är två ledare till med, men jag håller i träningarna, nästan bara velat ge upp. Ge upp och inse att dem är för gamla för att börja nu. Att alla andra lag har för långt försprång.

De första matcherna slutade 16-0, 14-0, 11-0, 10-0...Och även om raden gick åt rätt håll undrade vi hur länge de skulle fortsätta. Hur länge vi skulle fortsätta. Jag och den ene tränaren har båda idrottat på elitnivå och är inte den typen som gillar att förlora, om man säger så.

För förlorat har vi gjort. Men som jag tidigare skrivit om har tjejerna varit lika glada för det, och gruppen har vuxit med nya, lika goa tjejer. Alla kommer på lördagmorgnarna och är positiva och suger i sig som svampar av det som lärs ut.

Idag var det sista hemmamatchen. Solen strålade och alla de som kommit längst i utvecklingen var med. För första gången. Varje match har vi vrålat ut besvikelsen, inte över att vi förlorat, nej för att det där första målet lyst med sin efterlängtade närvaro. Trots att det varit så nära, så nära.

Och jag springer längs sidan, skriker direktiv, säger vad de ska göra och sen...gör dem inte det. Men de försöker.

Så idag, i strålande solsken går vi in och verkligen hoppas. Och efter första halvlek ligger vi under med 2-0. Samma visa som vanligt. Trots att vi tränat jättebra och har vårt absolut bästa lag. Inte ens jag kände mig positiv då.

Så, som den berömda blixten från en klarblå himmel kommer "Pysen" loss och krutar in den vid vänster stolpe. Alla som har någon beröringspunkt med vårt lag fullständigt exploderar i eufori! Jag rusar in på planen och kramar henne, alla kramas och matchen får avbrytas en stund, Vad då, sånt måste firas!

Och helt plötsligt går den kanske ännu mer berömda proppen ur, för en minut senare skjuter långa M ett underbart skott i krysset! Vi har kvitterat och nu spelar dem som änglar, och min alldeles egna pussgurka spelar fram till nästa underbara strut, och vi leder. Vi leder! Stämningen är nog mest jämförbar med en ravetillställning, bara att vi inte behöver några vita piller. Vi har lika kul ändå.

Tyvärr fick vi inte fira vår första seger. Med ett par minuter kvar släpper vår målvakt in årets lösaste pastej, men trots allt, vi gör inte bara vårt första mål, vi gör tre! Och tar vår första poäng.

Stämningen efteråt är oslagbar. För ingen ska säga att det inte är kul att vinna. Idag fick dem smaka på det, känna vittringen, och jag tror de vill ha mer. Tack tjejer, ni är bäst. Eller som ni själva uttrycker det, "tjejerna är vassa, killarna är kassa!" Ibland håller jag med. Idag är en sån dag.

Anasisanasstill

2008-09-17T23:48:00.000-07:00

"Jag tycker Albert och Janne ska spela där framme. Det är mitt lag i allafall" Thomas Pettersson sitter och drar den laguppställning han anser ska starta i första matchen. Vi är sjutton år och sitter på nattåget med destination Tyskland och ska representera IFK Göteborg i en internationell cup. Och faktiskt, vi dricker öl. Tillsammans med ledarna. Idrott är bra på många sätt, men inte håller det en borta från alkohol, det kan jag försäkra.

Men det var inte det historian handlar om. Nej, den här Thomas Pettersson var nämligen min store antagonist, en orm hal som nyspolad is med oslipade skridskor. Som var din bäste vän framför dig, men snackade ner dig så fort du vände ryggen till. Brrr.

Den där natten i tåget mot Tyskland, hade vi precis fått laguppställningen till första matchen. Han hade blivit kaxigare då, och vågade alltså inför mig och alla andra säga att han inte tyckte att jag skulle spela. Det var faktiskt riktigt skönt. Fast ännu skönare när tränaren, Tony, replikerade med "Tur att det inte är du som tar ut laget då" som svar på hans uttalande.

Jag hade en riktigt dålig säsong bakom mig. Skador och annat hade gjort att jag inte alls spelat på normal standard. Tränarna hade trots allt fortsatt förtroende för mig, och visade det genom att utse mig till kapten. Jag tackade för förtroendet och gjorde tre mål i första matchen. Till unge herr Petterssons förtret.

Kom att tänka på honom i helgen. Eller, det var egentligen farsan som tog upp ämnet. Min far har en stor faiblesse för att prata om min alltför tidiga avgång från idrottsscenen. Men det roliga var att efter tiden i Blåvit hamnade vi återigen i samma lag, BK Häcken. Inför första matchen med nya laget frågade tränaren om det var någon som brukade slå frisparkar? Thomas Pettersson hojtar högt: "Johnny tog alla frisparkar i Blåvitt, han är grym på det."

Det sa duns när min haka slog i golvet av förvåning. "Okej,"sa tränaren, "hur är det med straffar då, någon van strafflägare här?"

Thomas säger återigen, "Johnny slog alla straffar också, han är grym på det."
"Okej, då kan du göra det idag med Johnny" säger tränaren till mig.

Jag tittar förvånat på Thomas och undrar vad fan han är ute efter. Han bara flinar.

Det gjorde jag med lite senare, för vi vann med tre noll och jag satten frispark och en straff. Men det spelar ingen roll. He´s still an ashole.

Och att jag tänkte på honom när jag hörde den här låten är väl symtomatiskt...

Volbeat-Still

So far...

2008-09-15T01:24:00.000-07:00

Okej. Hittills tycker jag så här:

Årets bästa filmskurk:

Jokern, det vill säga Heath Ledger i Batman. Sanslöst bra insats, och för en gångs skull någon som levde upp till förväntningarna.

Bästa action:

"Taken." Liam Neeson, en riktigt bra skådespelare i en extremt spännande, adrenalinstinn jakt på sin kidnappade dotter. Han är hårdare än både Granit och Gnejs.

Hårdast arbetande skådis:

Morgan Freeman. Är det någon film han lyckats undgå? Tror inte det. Det sjuka är att åtminstone jag fortfarande inte tröttnat på honom...

Mest skrattframkallande:

Helt oväntat ligger "Get Smart" högst på min lista. Steve Carrel är helt enkelt förbannat rolig. Hade ont i magen efteråt. På ett positivt sätt.
"Love Guru" hade också några roliga moments. Framförallt Mike Myers underbara kopiering av hela Deepak Chopras uppenbarelse.

Bästa bok:

"Pagan babies". Elmore Leonard. På originalspråket. Omöjlig att lägga ner.

Bästa skiva:

Tack vare Anders blir det slagsmål här. Fleet Foxes, The Verve och The National är tre plattor som gått hetast här. Just nu är det Metallicas nya som börjar sätta sig. Men det är mest för att jag fortfarande vill känna mig som femton, tror jag.

Mest frånvarande:

Johnnys kärleksliv. Han säger själv på frågan om vad som händer: "No comments" You do the math.

Plötslig lycka.

2008-09-08T05:10:00.000-07:00

Jag kom att tänka på den där känslan när man gick i skolan, och något helt plötsligt blev inställt. Eller en lärare hade blivit sjuk, kanske något annat, men helt plötsligt fick man flera timmars frigång. Skoldagen var helt plötsligt över, och man bara rusade ut och...var fri!

Det var lycka.

Men det kanske bara är jag som minns det så.

(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

2008-09-05T14:18:00.000-07:00

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.

Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.

Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.

Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.

Fredagssköj.

2008-09-05T08:31:00.000-07:00

Lite fredagsunderhållning.

Ha en skön helg.

Kolla in.

Latmask.

2008-09-02T08:16:00.000-07:00

Jag brukar hävda att jag inte är någon bokläsare. Det är inte sant. Jag är bara lat.

Jag framhärdar alltid i att det är mycket bättre att se på film. Och det är det ju, om man har bråttom. Fast frågan är vad jag har så förbannat bråttom till?

Jag har läst så många böcker genom åren att jag omöjligt kan räkna dem. Men allt för få bara för att kittla mina sinnen, bygga på min inre värld. När jag väl har gjort det har det alltid varit en stor upplevelse. Sällan lämnar en bok oss utan något att ta med på färden. Om än bara en liten sak, som senare kan visa sig vara väldigt betydelsefull.

Att jag inte har läst mer skönlitteratur hänger säkert ihop med allt studiematerial jag fått tvinga mig igenom. Att läsa under pistolhot är inte kul. Inte kul alls.

Men de som vet, hävdar att man kan inte själv bli en bra skribent om man inte läser mycket på egen hand. Sånt fastnar hos mig. Och eftersom jag vill bli bättre på att skriva, då gör jag just det. Läser. Okej, och skriver förstås.

Jag har en favoritförfattare. Elmore Leonard. Otroligt rapp och vass dialog, och ett driv i klass med Usain Bolt. Han berättar historier som fångar mig. Precis så som jag hoppas jag ska göra en dag. Fast dig då.

Hissmusik

2008-08-31T00:25:00.000-07:00

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."

Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.

Första gången är godast.

2008-08-28T13:17:00.000-07:00

Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.

Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.

Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.

Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.

Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.

Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.

Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.

Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.

Tack Jörgen,varsågod Pia.

2008-08-23T05:11:00.000-07:00

Tack Jörgen, du är de senaste dagarnas stora hjälte! Jag följde din åttondelsfinal på radio och skrek rakt ut när du slog in matchbollen.

Jag såg kvartsfinalen på teve, och det var magiskt. Din 42-åriga kropp flöt fram som en tjugoårig gasells.

Tyvärr spelade du alldeles för tidigt i morse, och jag läste att du fick stryk. Synd, men inte oväntat. Och även om du förlorade bronsmatchen alldeles nyss, så säger jag bara tack. Fy fan så vackert, vilket spel! För oss alla som spelat på fritidsgårdar, uppehållsrum och sura källarlokaler lovar jag dig att vi till fullo inser vad du gjorde med den lilla vita bollen, vad det krävs att få tillbaka de där stenhårda smasharna från den elegante Wang.

Så till slut blev det alltså Kina, Kina, Kina och...Sverige. Vem hade trott det? Och om de till nästa OS inför en pingisklass för +45 år, ja då lär vi se en helsvensk final mellan Jörgen och J-O.

När jag nu ändå är igång och skriver här så passar jag på att svara på Pias utmaning.

Just nu är en speciell tid. På ganska många sätt, men framförallt när det gäller min relation med min dotter. Sedan vi flyttade isär för snart tio år sedan har jag varit henne allra närmast. Jag har i stort sett valt bort det mesta i mitt eget liv för att vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig vara. På gott och ont, men jag visste inte bättre då.

Med tiden har jag blivit allt bättre förälder i takt med att min självkänsla ökat och mina grändser blivit allt tydligare. Oavsett, jag har varit så betydelsefull för mitt barn.

Senast för mindre än ett år sedan ville hon bara bo här. Hon var trött på att packa sin väska varje vecka, glömma saker, oroa sig för saker. Något jag har all sympati för. Det alternativet bekämpades från annat håll, och åtgärder vidtogs för att göra situationen bättre. Och det har blivit bättre, ganska mycket.

Men hon är ganska stor nu. Och hennes andra hem är ett stort rymligt hus, nära skolan och alla kompisar. Så när hon häromdagen grät för att hon glömt sina nycklar hos mig och inte kunde låsa dörren hos sin mamma och därmed kom för sent till skolan, tog jag ett beslut. Ett jobbigt, tråkigt vuxenbeslut.

Så det blev jag som fick brottas med mitt eget ego, min egen sorg och separationsångest. Och efter det erbjuda henne möjligheten att bo större delen av tiden hos sin mamma. Och hon tackade ja. Något som aldrig hade varit ens tänkbart för mindre än ett år sedan.

Så det har blivit en del tårar den här veckan. Men det här är inget spel som har vinnare eller förlorare, och min dotter finns inte till för att fylla mitt eller hennes mammas liv. Vi ska se till att hennes liv fungerar så bra som möjligt. Jag tror och hoppas att jag gjorde rätt. Det verkar så, för hon är glad. Det är allt jag begär.

Så därför väljer jag den här sången, av en man som med sitt yttre inte alls utstrålar det som han kan skapa med sin penna. Jag älskar denna lille knarrige mans sätt att uttrycka det största vi möter som människor, kärleken.

Och antagligen är det vad det hela handlar om här för oss. Inte vem hon helst vill vara hos, eller vem som betyder mest. She´s a big girl now. It´s as simple as that.

Bob Dylan-Yoù re a big girl now

Hej, hej då.

2008-08-19T02:14:00.000-07:00

Jag visste det redan när jag såg dig. Du stod där på trottoaren och väntade. Dina ögon log, din kram sa någonting annat.

Jag satt där mitt emot dig på den hårda, vita gjutjärnsstolen, och jag hörde dig prata om hur du tyckte den här tiden isär visat att vi mådde bättre utan varandra. Att du behövde gå vidare för att hitta dig själv, det här velandet hade nästan knäckt dig. Ibland var allting jättebra, och nästa dag kunde allt kännas tvärtom. Du orkade bara inte längre.

Jag kände hur halsen drog ihop sig, det var som en boll som växte till sig för varje mening du sa. Till slut kändes det som jag inte kunde andas, fick svårt att svälja, harklade mig och kände hur det brände i ögonen också. Och du pratade på, som om ingenting annat fanns. Ord. Det var ditt försvar.

Till slut blev det tyst, och du sa:

- Vad tycker du då?

Jag visste inte var du var i ditt långdragna avslutningstal. För det var allt det var. Du hade redan bestämt dig, så varför du helt plötsligt ville veta vad jag tyckte förvånade mig.

- Spelar det någon roll? Du har ju redan bestämt dig. Eller hur?
- Ja det har jag. Men håller du inte med?
- Nej, det gör jag inte. Jag älskar dig, jag vill försöka fixa det här.

Du tittade på mig med ögon som sa "fan att du ska göra det besvärligt hela vägen in, kan du inte bara hålla med så vi kan gå hem".

- Ja men det går inte, vi har försökt. Ge upp nu, snälla.
- Du frågade vad jag tyckte.
- Ja, men...okej, jag går nu. Lämna nycklarna i brevlådan när du åker förbi någon dag. Sköt om dig nu.
- Okej, visst. Hej.

Det skrapade i marken när du sköt den tunga stolen bakåt och reste dig upp. Du vände dig om och gick, och jag såg din rygg med den mörka tofsen dinglande fram och tillbaka mot den ljusa jackan försvinna i folkmassan längre ner på gatan.

Jag såg dig några månader senare. Du gick i Vasaparken, hand i hand med en kille. Du såg glad ut, han också. Jag tänkte ett tag på om han var anledningen till att du inte ville fortsätta.

Men vad spelade det egentligen för roll? Du hade bestämt dig, och du gjorde det som behövdes för att du skulle må bra.

Antagligen skulle jag också göra det. Det skulle bara ta lite längre tid.

usb-uttag i skallen, tack.

2008-08-19T00:53:00.000-07:00

Tänk om man kunde stoppa in ett usb-minne i skallen.

Då skulle jag ha skrivit ett par hundra böcker vid det här laget.

Det är så roligt att skriva, men hur fort man än hamrar så går det inte...så fort ändå. Det är frustrerande tycker jag.

Det är därför jag inte läser mer än vad jag gör heller. Det tar för lång tid att komma fram till poängen.

Därför kommer nog inte det jag skriver heller i framtiden bli några tegelstenar. Under sommaren har jag skrivit två manus, och de är i den storleken jag själv tycker om. Såna som kan bli klara inom överskådlig framtid.

Men man vet ju aldrig. Med åren kanske tålamodet växer, och böckerna med det. Får väl helt enkelt vänta och se.

Första gången.

2008-08-14T11:21:00.000-07:00

Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette...låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna...det var ju inte så kul att få höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: "Men slå mig då, slå mig då om du vågar".
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: "Slå den jäveln!"
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.

Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: "Okej, jag gör det själv då"
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.

Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.

Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.

Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.

Fast idag ringde min kusin och sa att han läst hela min bok utan att lägga ner den. På natten. I ett svep. Det var ett bra betyg. Och han är en riktig bokslukare av rang.

Men han sa att det ibland var lite läskigt att läsa en del, eftersom han känner mig och kände igen det som är sant, och karaktärerna däri. Det var bra. Då var jag lika modig som jag tänkte.

Det luktar gott...

2008-08-10T14:22:00.000-07:00

Jag vet inte varför, men ända sen jag var liten har jag älskat lukten av regnvåt asfalt på sommaren. Det och nyklippt gräs. Mina näsborrar skickar signaler som får mig att vilja dansa hambo. Fast jag kan inte det. Men det verkar roligt.

Idag gick jag till affären, och det regnade lite lätt och jag kände den där ljuvliga doften nå min näsa ända däruppe på en och nittiofyra.

En minut senare var det som om någon tömt den olympiska simbassängen över mig. Jag har aldrig varit så blöt tror jag, till och med kalsongerna var genomvåta.

Men det torkar ju. Och luktade gott, det gjorde det.

Smelly.

2008-08-08T03:28:00.000-07:00

Det luktar sopjuice i trapphuset.

Någon har spillt.

Det luktar skit.

Ha det.

2008-08-07T06:49:00.001-07:00

Det sitter fyra personer runt ett gammalt slitet köksbord. Cigarettröken ligger så tät i det lilla rummet att en person med nikotinotränade lungor får svårt att andas. Det hostas till emellanåt, annars är det tyst.

Kanske sitter de där och funderar på hur allt kunde bli så tokigt? Hur alla deras drömmar de hade när de var små inte blev annat än just det, drömmar.

Och hur kunde det gå så , att trots att de på nära håll bevittnade hur destruktivt det kan vara med alkohol, minst två av dem kommer lämna livet alldeles för tidigt på grund av ett för stort intag av just det. Alkohol.

Två av dem kan inte längre säga någonting. De är inte kvar där, bara i våra tankar och minnen sitter de där med sina leenden och vänliga ansikten. Men det ser fortfarande ut som om dem drar i sig röken från ännu en Prince och låter nikotinet färga deras fingrar och tänder en nyans ytterligare åt påskgult.

De andra två verkar inte ha så mycket att säga, även om de skulle kunna. Det kanske inte finns något att säga, det kanske bara blev som det skulle? Vad var det som gjorde att just de två valde att inte låta sig dras ner i det där, det nedbrytande, det som började som roligt och socialt och slutade i förnedring och fysiska sjukdomar i en kropp som till slut inte hade något kvar att försvara sig med? Det vet de kanske inte själva.

Men beskedet att han med det röda håret och yviga skägget, han som bodde i ett annat land, hittats drunknad, ensam, efter ett dygn i vattnet, det känns. Trehundra mil bort slutar det som började i en liten lägenhet på Hisingen, Göteborg för länge sedan.

Han fimpar sin cigarett, reser sig upp och ger sina syskon en sista kram innan han reser sig upp och lämnar det rökiga rummet. I dörröppningen vänder han sig om och öppnar munnen som för att säga något, men det kommer inget. Han ler och vinkar.

Ögonen ser gladare ut, tänderna vitare. Rummet flera nyanser gråare. Det blir aldrig samma plats för de som är kvar.

R I P.

George Michael-You have been loved.

Som 2.40 för Stefan Holm.

2008-08-06T01:05:00.000-07:00

Jag vet inte hur många böcker jag börjat skriva. Och efter tjugo-trettio sidor har det tagit slut. Jag har en del inledningar på lager kan man säga.

Därför bestämde jag mig den här gången för att bara skriva färdigt den här, för att få känslan innanför västen, att det går.

Det känns bra, och efter det har det fortsatt. Det är väl som så många andra saker här i livet, att man måste över ett hinder, en tuva, eller vad det nu må vara som står i vägen.

Jag läste ett nytt ord i en den där tidningen jag skrev om häromdagen.

"Shopping-detoxa".

Smaka på den.

Färdig.

2008-07-31T15:54:00.001-07:00

Jag är färdig. Med boken. Tills vidare finns den bara på vulkan.se, men jag återkommer vid förändring på den fronten.

Jag är nöjd. Och stolt. Tycker det blev ungefär som jag tänkt mig, och jag hoppas fler ska gilla den.

Så vill du köpa en bok, varför inte prova min debut? Klicka här i så fall.

Lite nervöst är det såklart. Men det är så det ska vara. Och om du köper den får du gärna höra av dig om vad du tycker. Min mail finns på sidan.

Nu är det dags för den här killen att sova. God natt, dröm sött.

Skräp.

2008-07-30T02:22:00.000-07:00

Med en flicka som snart är tonåring i huset får man ta del av saker som normalt skulle passerat mig som singelman.

Jag tänker idag på vad som möter dagens ungdomar i form av påverkan när det gäller hur vi ska se ut, och egentligen vilka vi ska, eller bör, vara för att vara "rätt".

En av mina stora saker jag kämpar för är som du kanske förstått, vikten av en sund självkänsla och att lära känna sina egna personliga gränser och att uttrycka dem.

Det är svårt nog för vem som helst som växer upp, för de flesta får lära sig att man måste anpassa sig och inte ställa till med konflikter genom att vara annorlunda, antingen genom att uttrycka det på utsidan, eller verbalt.

För längesedan skrev jag om att det nästan var omöjligt att komma undan kvällspressens löpsedlar om "Nya ställningar för ett bättre sexliv", eller "Tantrasex för heta stunder", när man gick till mataffären för att handla. Något som förr beskrevs i tidningar som stod i tidningshyllan där de som var intresserade kunde skaffa sig en sån. Det kanske inte är helt nödvändigt för sex-sjuåringar att få den informationen i ansiktet. Säkert inte för alla vuxna heller.

Okej, tillbaka till tonårsvärlden. Tillbaka till skapandet av en sund självbild, där man väljer attribut efter vad som känns rätt för sig själv, inte efter vad andra tycker.

När min dotter kom tillbaka efter tre veckor med sin mamma, var Julia-tidningen utbytt mot Frida och...CHIC. Här är De två huvudrubrikerna på framsidan på CHIC:

Gwyneths designerdiet:"Jag grät av hunger".

Och:

"Posh har lärt henne spendera: Zlatans Helena köpte lyxväska för 110 000kr."

När jag läser igenom den är jag nästan lika glad som Karolina Gynning var över att slippa vara man, att jag inte är kvinna. Inte för att jag inte tycker om er, men det verkar så...svårt. Och dyrt.

Fridatidningen är utan tvekan det värsta jag läst. Okej, jag menar i form av negativ påverkan på unga människor. Köp den och titta igenom den. Eller nej gör inte det. Låna den på biblioteket eller av någon som har den.

Nu kan man så klart hävda att dessa tidningar inte är för så unga tjejer och killar. CHIC är det inte, men om man läser insändare och annat i Frida är många i tretton-fjortonårsåldern. Spelet som ingick i det här numret var Memory. Hunk-memory. Ett annat spel som också är med fyra killar som huvudingrediens, där är Iglesias junior (33 år), och Patrick Dempsey(42 år) lockelsen. Jag hade verkligen blivit orolig om min dotter satte upp en bild av Mr.Dempsey på sin vägg. En snubbe som är äldre än sin egen pappa, som jag såg på bio när jag var bara lite äldre än hon var.

Naturligtvis går det bara att slänga tidningarna och säga att de inte är välkomna här. Men jag kan inte skydda henne från det här, och det enda jag kan göra är att se till att prata om det. Och det gör vi. Så jag är inte orolig för egen del, men det finns så många andra därute. Och det som gör mig förbannad är att en tidning satsar så lite på kvalitet, där varenda mening avslutas med!!!!, och så uppenbart bidrar till att göra redan vilsna ungdomar ännu vilsnare och osäkra, och dessutom tjänar pengar på det.

Asså, man blir bara sååå himla trött liksom!!!!!! Man vill typ skriva ett mejl eller nåt, men hallå, orka!!!!!

2008-07-27T14:59:00.001-07:00

Sommar va?

Eller?

2008-07-24T00:56:00.000-07:00

"Människor är som dem är,
inte som vi önskar att de vore."

Men visst fan hade det varit mycket enklare?

Ett steg framåt.

2008-07-23T13:23:00.000-07:00

Ralf la ner de lösa papperssidorna och tog en klunk av det varma kaffet. Vinden blåste lite lätt in på honom där han satt i den varma vårsolen med fönstret öppet. Han älskade de här första vårdagarna som alltid överraskar oss efter en lång, mörk, blöt vinter. Han tände en cigarett och tog upp en av sidorna igen och läste igenom den på nytt. Han tog ett djupt bloss och sög in både röken och orden som han med ovanlig lätthet fått ner på pränt. Det här hade potential, det tyckte han själv. Visst, det var våldsamt och lite obehagligt, men det verkade ju fungera, åtminstone om man skulle se till vilka böcker som sålde. Det var nästan bara deckare fyllda med mord och andra vidrigheter.

Han ville inte skriva på det sättet, men det var ju inte speciellt kul att skriva saker som ingen ville läsa. Och det var vad han längtade efter, att skriva något som folk ville läsa, som de tyckte var bra. Hans dröm var att kunna livnära sig på att skriva. Visst trivdes han okej med jobbet som nattskötare på Gråbergets sjukhem, han hade varit där länge, och han gillade gamlingarna.

Men ändå, han hade andra drömmar för sitt liv. Att få belöning för sin nyfikenhet och kreativitet, att få användning för sin stora fantasi. Men hittills hade han aldrig kommit längre med någon bok än till sidan tjugo. Sen tog allt slut. Då blev han matt och kastade drömmarna i den vita papperskorgen bredvid skrivbordet. Ända tills veckan efter när nästa idé kom och knackade på och bad om uppmärksamhet. Någon dag skulle han komma över den där tröskeln och skriva färdigt boken. Och den skulle bli bra, det visste han inombords.

Hans tankar avbröts av ljudet av klackar mot asfalten nedanför. Han flyttade undan koppen och askfatet och lutade sig framåt i fönstret. Och ja, det var hon. Ralf log både utanpå och inuti när hon vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka, men idag hade han bestämt sig för att göra något mer.

Kind of blue.

2008-07-22T08:40:00.000-07:00

Häromdagen satte sig min pappa i bilen och åkte till vårdcentralen för en rutinkontroll av blodtrycket. Han kliver in i lokalen och sätter på sig de blåa plasttossorna över sina skor innan han slår sig ner i en av sofforna och väntar på sköterskan.

Det går bra, blodtrycket ligger på en bra nivå, och han tackar för sig och lämnar vårdcentralen på gott humör.

Han kör till Kungälv och går in på Mekonomen för att köpa bromsdelar till bilen, det är dags för byte av bromsskivorna. Det är rätt mycket folk i affären så det dröjer innan han får sina saker och kan åka hem igen. På väg hem stannar han och tankar.

Han kliver in genom dörren hemma i villan och ropar in till mamma att han är hemma. Hon kommer ut i hallen och möter honom med ett gapskratt.

- Vad är det? Vad skrattar du åt, undrar han.

Mamma fortsätter att skratta och pekar på hans fötter. Han tittar ner och inser att han glömt att ta av sig de blå tossorna innan han lämnade vårdcentralen.

Vet inte om de saknar de där tossorna på vårdcentralen. Lika lite som jag vet om kunderna inne på Mekonomen undrade om han rymt från någon inrättning i närheten.

Men att jag tyckte det var j-ligt roligt, det vet jag.

Lyssna...eller känn.

2008-07-19T01:52:00.000-07:00

Jag vet väldigt många som tycker att terapi bara är onödig skit, varför hålla på att rota runt i barndomen, vad ska det leda till?

Jag är ganska säker på att dessa människor verkligen skulle behöva göra just det. Men för de flesta är det väldigt skrämmande, och det kan behöva något som verkligen skakar om oss för att söka orsakernas ursprung.

Ganska omgående snärjs vi in i våra familjers uppfattning om vad som är rätt och fel. Vi får våra värderingar från en väldigt liten uppsättning människor. De kan vara hur kloka som helst, men det är ändå bara deras sätt att se på världen. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

För många innebär uppväxten också att lära sig att bara vissa sätt att reagera och uttrycka sig( läs; känslor) är riktiga och tillåtna. Det är här många problem uppstår.

När vi blir större och ska ut i vuxenlivet, kanske vi upptäcker att många av de där sakerna vi inprogrammerats med, inte stämmer med hur vi egentligen känner. För hur mycket vi än älskar våra föräldrar så är de inte vi.

Många går genom livet och undrar varför de mår så dåligt. Och de flesta letar på fel ställe. I huvudet. Man letar efter en logisk förklaring till varför kroppen inte mår bra.

Det är ganska dumt. Om vi gjorde tvärtom skulle det fungera mycket bättre och vi skulle må så mycket bättre.

Om vi gjorde så här istället, att när vi ställs inför något, att vi vänjer oss vid att ställa frågan till oss själva : Hur känner jag inför det här? Och sedan vänjer oss vid att känna efter i kroppen vilket svaret är, då skulle problemen minska drastiskt.

Låter det konstigt? Du gör ju redan det, bara att du inte lyssnar. Om någon ringer dig och frågar något du tycker är riktigt kul, då svarar du utan att tänka Ja! och hela kroppen känns bra, ingen tvekan där. Men om någon frågar något du egentligen inte vill, då känns det inte så bra i kroppen eller hur?

Det är så här barn fungerar. De tänker inte , de känner efter och agerar. Ända tills någon klok vuxen talar om för dem att man kan inte bara säga si eller så, eller göra på det sättet. (Nu pratar jag inte om uppenbart farliga saker.)

I vuxen ålder missar vi massor av glädjeämnen för att vi hindrar våra naturliga impulser från våra känslor. De börjar i magen och stiger uppåt. Om inte det där inlärda filtret i hjärnan fanns skulle de få komma upp och vi skulle agera därefter. Men vår inlärning tillåter inte det, och då skickar vi från hjärnan ner signaler som hindrar det vi egentligen inte vill.

Fråga människor om varför så få följer sina livsdrömmar. "Man kan ju inte bara sticka iväg", eller"Jag har ju saker här jag måste sköta, vattna blommorna och sånt". Ursäkter som skapas i våra hjärnor.

Vi går fel väg. Lyssna på känslorna och låt intellektet fundera ut hur du ska kunna utföra allt det där underbara. Istället för att använda hjärnan till att förklara bort de där vägvisarna som känslorna är.

Det som hindrar är nästan alltid någon annans rädslor. Kanske sagda i välmening, men som knappast gjort det. Eller gör. Väl alltså.

Ur en bok.

2008-07-15T10:21:00.000-07:00

Hittad.

- Hej Lotta, kan vi ses på fiket, sa jag när hon svarade. Jag har hittat henne.

Det var alldeles tyst på andra sidan. Jag hörde hennes tunga andhämtning medan hon tog in det jag hade sagt.

- Jag går dit med detsamma. Kom så fort du kan, sa hon till slut.

Jag var redan klar så jag gick omedelbart. Mer än spänd på vad som skulle hända nu.
Hon satt där vid fönstret när jag klev in genom dörren. Hon hade mörka solglasögon på sig noterade jag när jag gick fram och drog ut stolen och satte mig tillrätta. Vi tittade på varandra, eller jag tittade på hennes mörka solglas, hon på mina ögon.

- Okej, sa hon till slut, vad har du fått reda på?

Jag tog fram lappen jag fått av Janne. Jag vecklade ut den och räckte den till henne. Hon tog emot den med en försiktighet som om jag sträckte en kobra över bordet. Jag såg att hon kämpade med massor av motstridiga känslor inför det som fanns att läsa framför henne. Hon behöll solglasögonen på, men jag såg att hon börjat ta in informationen. Det kändes som det var helt tyst i hela lokalen, jag kunde höra våra andetag och känna hennes spänningar i kroppen. Jag var själv spänd på hur hon skulle reagera. Hon satt och stirrade på lappen länge, och jag ville inte lägga mig i. Men till slut tänkte jag fråga vad hon tyckte, men då såg jag att det droppade ner från bordet. Det rann i små strimmor från sidorna av glasögonen, ner längs hennes kinder och vidare ner på bordet.

- Linda Aronsson. Hon har inte kvar namnet jag gav henne, sa hon till slut med låg röst. Hon kanske inte ville vara sån som jag.

- Det kanske inte ens är hon som har bestämt det. Det kanske var adoptivmamman som bestämde det, det vet du ju inte, svarade jag.

- Den jävla häxan! Hon for plötsligt ut i ett häftigt känsloutbrott. Hon såg själv förvånad ut.

- Ursäkta, men jag avskyr den människan, sa hon samtidigt som hon lyfte lite på glasögonen för att torka bort tårarna.

- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag. Jag tycker du är jättestark som orkar ta itu med det här nu.
Jag log mot henne och sträckte fram min hand och la den på hennes.

Com Hem.

2008-07-14T01:19:00.000-07:00

Så mycket har förändrats sen jag var liten. Istället för att gå och ringa på hos varandra och fråga om det går att leka, ringer man på telefonen och frågar om man kan höras på msn om en stund. Framför datorn, inne i ett stängt rum.

Hemma på landet där jag växte upp är det mycket som hänt. Det har byggts hus så det knakat i kommunens väggar, områden har rivits och ersatts av annat. Nytt.

Men ett område är i stort orört, och det är på den sidan mina föräldrar bor, i vårt gamla hus. När man kommer runt en krök dyker den här vyn upp. jag blir alltid glad av den. När jag var tio år stod vi där och såg den raserade Tjörnbron i bakgrunden. Eftersom vår fröken bodde på Orust och inte kom till skolan var vi väldigt oroliga. Men Barbro hade klarat sig. Det var skönt.

Jag har varit där ovanligt mycket i sommar. Kanske är det så att jag börjar bli äldre trots allt och börjar längta hem? Nej, men en stuga hade varit perfekt. Får se om det går att lösa. För jag vill inte lämna stan, men gärna åk ut och andas ibland. ta båten ut till öarna och dyka från klipporna.

Sen vill jag åka hem. Hem till stan igen. Men varför inte, det bästa av två världar.

Just nu sitter jag och väntar i en evighetslång Com Hem-telefonkö. Det är inte kul vare sig i stan eller på landet.

Men å andra sidan kunde jag passa på att skriva det här. Och jag som skulle vila från datorn idag. Hmm, ska nog gå och ringa på och fråga om någon vill leka sen istället.

Musik är ljuvligt.

2008-07-11T15:05:00.000-07:00

Maia Hirasawa, charmig och vacker som en dröm. Musiken inte riktigt min kopp the, men bra.

Miss Li, absolut bedårande. Fantastisk sång, ren glädje och magi. Fantastiskt bra.

Lars Winnerbäck, absolut magisk. Opretentiös, grym rock och rull. Vet inte om det är bonnen i mig, men jag älskar Lars. Hans tafatta mellansnack och blyga uppenbarelse försvinner helt så länge gitarrens strängar vibrerar. Berättelsen om hur han träffade Miss Li var helskön.

Mycket folk, där de flesta kunde stor del av låtarna=Mycket medsång.

Vädret som var hyggligt nog att låta bli att regna-tackar vi för.

Min dotter på sin första konsert. Lyckligast och svettigast av alla.

Ibland glömmer man hur underbart musik kan vara. Och helt plötsligt sitter man där med ringande öron och ett lyckligt flin. Och minns igen.

Winnerbäck-Åt samma håll.

Ett kapitel.

2008-07-11T06:05:00.000-07:00

Nicklas hade fyllt tretton år för en vecka sen. Det kändes inget speciellt, det var så mycket annat nu. Ny skola, nytt hus, nytt område. Inga nya kompisar än, men han hade ju bara gått i den nya klassen ett par veckor, det skulle nog lösa sig. Eller inte. För han kände sig verkligen udda. Annorlunda. Här på landet verkade allt vara väldigt annorlunda än mot i stan. De tyckte hans frisyr var konstig, hans kläder var tydligen också märkliga. Han fattade inte varför, visst, det var dyra märkeskläder, men han hade inte precis betalat dem själv. Det var ju mamma och pappa, de tyckte som alltid att det var bättre att köpa lite dyrare saker, det var ett tecken på kvalitet.

Själv brydde han sig inte så mycket. Men här skulle man tydligen inte ha märkeskläder, då kallades man ”märkesbög”, det hade han hört andra viska om någon som fått på sig en Diesel eller Replaytröja. Han kunde bara gissa vad de sa om honom då, han hade ju bara såna kläder. Till och med kalsongerna, det var antingen Björn Borg eller Salming. Fast dem gillade han, det var en jäkla skillnad på såna och när han en gång köpte ett par av någon billigare sort. Det hade inte mamma tyckt var bra heller. ”Köp inte sån skit, vi har råd med riktiga kläder” hade hon sagt.

Det var förresten tack vare henne som han befann sig på det här skitstället. Deras reklamfirma gick så bra att hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och hon ville bo på landet, köpa hund, påta i trädgården. Han fnös lite, hon som blev hysterisk om hon fick lite jord under naglarna. Pappa gjorde som vanligt som hon ville. Vad han, Nicklas tyckte, det hade de inte ens frågat. Nej han fick det bara presenterat för sig en dag efter träningen. Att han fick lämna fotbollslaget och kompisarna brydde de sig inte ett skit om. ”Det blir väl kul, eller hur Nicklas?” Nä det blir säkert pisstråkigt, ville han svara. Men det gjorde han inte. Man skulle inte säga emot sina föräldrar hade han alltid fått höra. Man skulle vara snäll, visa respekt. Tänk om dem hade visat honom respekt någon gång.

Han sparkade till en sten som for iväg ner längs gatan. När han tittade upp såg han att han tydligen gått i sin tankar utan att veta vart han var på väg. Det enda han såg var någon slags skrotupplag, gamla bilar med rostiga skärmar och sönderslagna fönster. Nicklas hade aldrig varit så här långt från deras hus förut. Skogen låg bakom, det var ängar och ganska fridfullt. Det var helt tyst förutom några skator som skränade, de verkad slåss om någon brödbit. Han gick fram till en av bilarna och kikade in genom den fönsterlösa dörren. Den krossade rutan låg på golvet, tillsammans med några tomma ölburkar och cigarettpaket. Här var nog ett bra ställe om man ville vara ifred och smygröka tänkte han. Det var lite kusligt där och Nicklas rös till. Han vände sig om för att gå hemåt innan det blev mörkt.

- Nej men, är det inte självaste ”Stormärkesbögen” i egen hög person.
Nicklas trodde hjärtat skulle stanna av rädsla när han stod öga mot öga med Alexander. Han gick i nian på skolan, och han var den alla fruktade. Tillsammans med honom här på bilkyrkogården var som vanligt hans gäng, kanske sju-åtta grabbar som också gick i nian. Någon hade redan slutat skolan till och med. Alexander var ett huvud högre än Nicklas. Hans breda axlar hade formats av många timmars träning, han var stjärna i det lokala hockeylagets juniorlag. Han var också känd för att ha slagit en kille så svårt att han aldrig blev frisk igen och fick börja på en annan skola där han kunde få hjälp. Nicklas försökte gå förbi Alexander , men han bara ställde sig i vägen. Nicklas kände hur han var på väg att börja gråta av skräck.

- Men du ska väl inte gå nu ”Märkesbögen”? Vi har ju jättetrevligt här. Jag menar, hit går inga andra nästan, och här kommer du som är helt ny och bara hälsar på. Då kan du ju inte bara gå direkt.
- Förlåt, jag gick vilse, det var inte meningen att ställa till med något.

Alexander gapskrattade åt hans lama svar. När han härmade honom med fjollig röst skrattade hela gänget åt honom.

- Du ”Märkesbögen”, du ska inte gå någonstans. Däremot ska du göra mig en tjänst. Vill du det?
- Ja det kanske jag kan. Vad ska jag göra?
- Du ska ta av dig alla dina vidriga bögkläder och lägga dem i en hög.

Nicklas tittade på Alexander i hopp om att han skämtade. Han såg sig omkring, men det fanns inga vänliga ansikten där. Han kände den första tåren tränga fram och han hatade det.
- Nej men inte ska du lipa lilla gubben. Du ska bara klä av dig ju.

Alexander gjorde narr av honom och gänget tjoade och skrek om bögar och annat. Alexander stirrade på honom som för att markera allvaret i sina ord.
- Nu jävlar börjar mitt tålamod tryta ska du ha klart för dig. Jag räknar till tre, sen ska allt av. Allt, fattar du! Nu! Ett. Två. Tr…

Nicklas drog den mörkblå tröjan sakta över huvudet. Med tårarna rinnande fortsatte han med t-shirten. Han huttrade av den sena kvällsluftens kyliga vind, eller om det var skräcken. Han gjorde en paus och tittade mot Alexander för att hoppas på att det skulle räcka så.

- Men fortsätt nu då ”bögen”! Jag trodde du gillade att klä av dig? Det är ju bara killar här, precis som du gillar, ha?
Han och gänget skrattade så de kiknade av hans kommentar. Nicklas knäppte upp bältet och sedan gylfknappen. Till slut stod han i bara kalsongerna, resten låg i en hög framför honom. Alexander stod framför honom med en pinne i handen. Han pekade på kalsongerna.

- Dem ska av också. Björn Borg ringde, han saknar ett par av sina kalsonger efter du var där och blev påsatt senast.
Alexander skrattade så åt sitt eget skämt att han fick tårar i ögonen. Nicklas ögon rann också, men av en annan anledning. Han tog av sig kalsongerna och la dem högst upp i klädhögen. Hans bleka, smala kropp skakade i den begynnande skymningen.
- Så ja, det var väl inte så svårt. Konstig att det skulle ta sån tid då.

Alexander knuffade till honom så att han åkte baklänges in i den gamla bilen, innan han knäppte upp sina byxor och började kissa på klädhögen. Nicklas hörde honom grymta när strålen kom igång och det började smattra mot tyget. När han var klar skakade han av den och drog upp sina byxor.

- Det där gillade du va? Bögen. Men här blir det inget ska du veta. På det här stället finns inga andra bögar än du. Vi gillar inte sånt pack, fattar du det?

Han väste Nicklas i ansiktet som bara nickade till svar. Alexander gick fram till den nedkissade högen och med sin pinne i högerhanden lyfte han upp kalsongerna. Ur bakfickan plockade han upp ett par arbetshandskar som han sakta och omsorgsfullt drog på sina händer. Han gick fram till Nicklas med kalsongerna och gjorde ett par nickanden, och Nicklas kände hur flera händer greppade runt hans tunna, nakna armar. Han ville skrika men det var bara torrt i halsen, det kom inte ut några ljud alls. Alexander rullade ihop kalsongerna till en boll och tryckte in dem i Nicklas mun. Det blev svårt att andas och han var på väg att svimma. Som i slowmotion hörde han Alexanders röst.

- Nu ”bögen”, ska vi visa vad vi gör med såna som du. Och tyvärr, det är inget som du gillar. Fast det kanske du gör, vad vet jag?

Den första stenhårda knytnäven träffade honom rakt över näsan. Han hörde hur det krasade liksom inne i huvudet. Lite som när man äter knäckebröd. När blodet rusade ner och fyllde luftvägarna blev det riktigt jobbigt. Men det löste sig när nästa smäll kom från en spark i bakhuvudet, och när han föll framåt och slog i marken åkte kalsongerna ur munnen. Det var han i och för sig inte medveten om. Han hörde en stund till hur de tjoade och skrek, någonstans noterade han hur det dunsade mot kroppen och huvudet, men någon smärta kände han inte. Till slut kom mörkret och tog med honom bort från den skrämmande platsen. Han brukade vara mörkrädd annars, men inte idag. Nu kom det som en vän, en räddande ängel. Han gjorde inget motstånd utan lät sig villigt svepas med.

Love You.

2008-07-09T11:16:00.000-07:00

För tolv år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.

Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.

Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.

Nu när det är dags för ännu en födelsedag, då är det märkliga att vi säger grattis till dig. Det borde vara du som säger grattis till oss.

Jag och din mamma drog ju den stora vinstlotten.

Jag älskar dig mitt barn, nu, då och för alltid.

Skägg e grejen!

2008-07-01T14:19:00.000-07:00

Ha, jag visste det!

Det här alltså.

Om du tvivlar så kolla in min stilige vän. Han vars sällskap man alltid gillar, förutom vid krogbesök.

Just nu går energin till att skriva. Och vara pappa. Om någon undrar var jag är alltså.

Blåst.

2008-06-26T09:29:00.000-07:00

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket. När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: "Nu ska du få lära dig vad besvikelse är". Han tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. "En bitter jävel", sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det.

Jag tänkte på det idag. För idag var det min tur att få vända vid biljettluckan. För ett tag sedan blev jag lovad ett jobb jag verkligen ville ha. Jag har inte skrivit om det för jag ville vänta tills jag skrivit på. Däremot har jag pratat med mina nära och kära om det. Allt var ju klappat och klart.

Dagen började så bra. Sista dagen på ett projekt som på många sätt förändrat mig och mitt liv. Därifrån åkte jag sjungandes i bilen, för att en stund senare svara i telefonen på vad jag trodde var nästa glädjekälla.

Det blev tvärtom. Jag blev blåst. Det finns inget mer att säga än så. Jag blev blåst.

Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att skriva färdigt min bok. Och det är ju bra.

Men besviken, det blev jag. Men det går över. Imorgon kanske jag får gå på bio.

Midsommar, lantisar, terapi, och annat.

2008-06-22T02:02:00.000-07:00

Mycket oväntat ändrade jag mina midsommarplaner kvällen innan. En sen inbjudan till en fest med gamla vänner från förr, från där jag växte upp. Jag tackade ja efter att ha konsulterat mina känslor, och de som hade sett fram mot mitt sällskap.

Det var otroligt roligt. Så mycket värme, alla gamla grejer vi hittade på som små, och förvisso inte så små, men alla roliga. Jag har ärligt talat nästan inga negativa minnen från den tiden, bara roligt och full fart framåt. Kompisar, tjejer, sport.

Jag har trots att jag bott över tjugo år i Göteborg aldrig riktigt känt mig hemma. Jo på platsen, men inte med människorna. Inte dem som är riktiga "citycats". Jag är i grund och botten en riktig lantis, det förstår jag nu. Enkelheten, det genuina, att bara acceptera att det finns ingenstans att köpa cigg när macken stängt. Att inte bli vansinnig för att hela områdets enda taxi inte svarar för den är fullbokad sen två veckor, och att det innebär att det inte går att ta sig till Stenungsbaden för mer party och dans.

Förr gjorde det mig otroligt störd och irriterad. Jag blev stressad bara av tanken på att efter 22 var det tyst och släckt. Vad gjorde man då?

Nu frågar jag mig, varför behöver jag något efter den tiden. Har jag inte handlat innan dess får jag väl skylla mig själv. Kanske handlar lantlivet om planering. Och acceptans. Något som varit två av mina sämsta egenskaper.

Men de har blivit bättre. Kanske därför jag trivs så mycket bättre där nu.

Jag är trots allt inte redo att lämna min kära stad. Det innebär ju inte att man inte kan njuta av landet när man väl är där, eller hur?

Jag fick också chansen att arbeta lite. Sprit har som du vet en tendens att locka fram de mindre roliga känslorna som gått och gömt sig. Men det var efter festen, och jag hade absolut inget emot det. Vi fortsatte också dagen efter. Eftersom det är någon jag tycker om, som jag vet har en enorm potential som hindras av en ganska uppenbar orsak, som av henne dock är lika osynlig som tydlig för mig. Eftersom hon bad mig om hjälp, så...gjorde jag det.

Och det byggde på en sanning som Kay Pollak ofta trycker på: "Du är nästan aldrig irriterad eller arg av den orsak du tror".

Den stackars killen eller tjejen som spelar upp rollen i ditt livsdrama, är bara just det, en skådespelare som du tillsatt för att spela upp något du gillar, men enbart för att du känner igen det.

Om du kan själv så prova det här: (Jag vill dock rekommendera dig om du känner motsånd eller andra känslor att göra det här i samband med att du går hos en terapeut eller liknande. Tyvärr är det dock så att väldigt många terapeuter inte själva kan det här.)

När du känner en känsla som i den situationen är inte adekvat, alldeles för stark, och det är uppenbart för dig att det är så, försök att slappna av så mycket det går. Släpp sedan all logik och rationellt tänkande. Låt känslan ta dig med till sitt ursprung, där den för första gången uppstod. Även om du inte kommer ihåg den så gör kroppen det. Känslor försvinner aldrig. Och kroppen glömmer inte.

Det är inte säkert att du hittar det. För många krävs det lång terapi för att ens våga förstå och känna. Men det behöver inte vara så allvarliga saker.

Ofta kan det handla om att du bara inte blev sedd som liten. Att pappa inte orkade titta upp från tidningen när du visade din fina bil du byggt av glasspinnar. Därför har du kämpat hela livet efter uppmärksamhet, men ständigt känt att ingen ser hur duktig du är. Då är det väl dags att ta makten från det lilla barnets upplevelse? Du är ju vuxen nu. Som barn var vi ju hänvisade till föräldrarna för bekräftelse. Nu kan vi faktiskt välja.

Ett val vi inte hade då.

Made in Sweden.

2008-06-19T02:14:00.000-07:00

Sverige förlorar mot Ryssland och riksdagen röstar ja till FRA-lagen.

Tur att det finns saker vi fortfarande kan vara stolta över.

En del i ett större sammanhang.

2008-06-17T13:42:00.000-07:00

Jag satt med lappen med hennes telefonnummer framför mig. Jag var inte nervös för att ringa, jag var bara rädd att hon skulle säga nej, att hon inte ville träffa Lotta. Det skulle vara så tråkigt, och kännas riktigt jobbigt. Jag tog några djupa andetag och tänkte igenom hur jag skulle lägga fram det. Sen tittade jag på lappen och slog numret. Signalerna gick fram och jag kunde höra hur blodet pulserade hårt i örat.

Hon svarade på femte signalen. Och hon var självklart misstänksam när jag presenterade mig. Men hon visste att hon hade en biologisk mamma. Hon hade bara inte haft något behov av att söka upp henne, sa hon. Men visst hade hon tänkt på det ibland, speciellt när hon var gravid själv. Men hon hade alltid trott att hennes mamma inte ville veta av henne, eftersom hon hade lämnat bort henne. Jag förklarade lite kort vad som hänt, och jag berättade också att hon hade endast en kort tid kvar att leva. Och att det skulle vara underbart för henne att få chansen att förklara varför det blev som det blev. Jag hörde att hon blev tagen av beskedet att hon inte hade lång tid kvar. Det blev tyst en stund i luren.

- Jag vill träffa henne, sa hon till slut. Jag är ledig på torsdag. Kan hon komma då?
- Jag lovar att se till att hon är där då, sa jag med en bubblande känsla i kroppen.

Lotta hade inte sagt ett ljud i bilen sedan jag plockade upp henne. Hon satt och stirrade ut genom fönstret, och jag ville inte störa. Men samtidigt var jag naturligtvis extremt nyfiken. Nyfiken på vad som rörde sig inne i hennes huvud, om hon var rädd, förväntansfull, glad, ja vad det än må vara. Men vi bara rullade på och satt tysta. Till slut såg jag skylten där vi skulle svänga av, och jag satte på blinkersen.

- Kör in till vägkanten, fort som fan, sa hon plötsligt. Jag menar allvar, skrek hon.
Jag körde in till kanten och stannade med skrikande däck. Hon öppnade dörren och föll ner på knä vid vägkanten utanför. Jag hörde att hon kräktes. Inte nog med att hon antagligen var mer nervös än jag kunde föreställa mig, hon var fullproppad med tabletter också. Både mot sjukdomen och för att lugna nerverna. Till slut ställde hon sig mödosamt upp och stödde sig mot biltaket med händerna.

- Kan du vara bussig och köra in till macken där, jag måste fräscha till mig lite sa hon och försökte sig på ett leende.
- Självklart, svarade jag.

Hon kom ut från bensinstationen med en dricka i ena handen och en cigarett i den andra.

- Sådär, nu kör vi innan jag ångrar mig och vill hem, sa hon
- Visst, det är inte långt härifrån, sa jag.

Vänner som håller

2008-06-16T12:11:00.000-07:00

För alla som följde serien Vänner, var det sista avsnittet verkligen en fantastisk avslutning. Jag såg det på Femman idag, vet inte för vilken gång i ordningen, men det är verkligen bra. Och skulle jag vara tvungen att sitta hemma på midsommar och se på teve, då skulle jag nog välja det.

En annan fråga som infinner sig är, Brad Pitt, jag gillar dig verkligen skarpt, men ärligt talat, hur tänkte du?

Vänner-finalen "She got of the plane"

Yes, bring on the Midsommar!

2008-06-16T11:29:00.000-07:00

På biblioteket idag hörde jag en ordväxling som kändes hela vägen in. Två kvinnor trasslade sig igenom högen med dvd-filmer, när den ena plötsligt gör ett fynd, och hon brister ut i ett glatt litet tjut. Väninnan tar den och tittar på fodralet, och frågar om den är bra. Det säger sig kvinnan ha fått höra från säker källa att den ska vara. Med godkänt antal filmer var ger de sig iväg mot utlåningsdisken. Då kommer det:

"Det var ju skönt, nu är midsommar räddad!"

"Ja, de säger ju att det ska regna så det passar ju jättebra."

Kommer inte ihåg vem som sa vad, men ärligt talat, spelar det någon roll?

Vid såna tillfällen inser man att det finns verkligen människor som är ensamma. De där damerna kände inte ens varandra förstod jag av deras konversation. Det innebär alltså att minst två tanter sitter ensamma på midsommar och tittar på vad som verkade vara en riktig b-film till råga på allt elände.

Det är också vid såna tillfällen jag passar på att känna mig riktigt tacksam för att jag har så många människor omkring mig som tycker om mig. Mina föräldrar, mina söta bröder, vänner som jag alltid kan lita på. Som förälder har man ju också ett naturligt nära tillstånd att söka upp.

Så även om den stora kärleken fortfarande inte kommit ut ur garderoben, nä men vad skrev jag nu...Hjälp tänk ,om det var en sån där freudiansk...Bäst jag börjar om!

Nej, jag måste gå tillbaka till mitt projekt, det ropar på mig, vill att jag ska sätta igång igen. Så då gör jag väl det. Ni kanske undrar vad jag snackar om? Jag med ibland, det måste jag erkänna. Men ni har faktiskt läst en liten del av det här, tidigare. Ha.

Jo, för att...

2008-06-12T12:27:00.000-07:00

Gårdagen var så oväntat rolig. Sådär som det bara kan bli när man förväntar sig nada...

Långa köer till räkbuffèn, inget får fart på folk som gratis mat och dricka, men det spelade mindre roll.

Det var bandet som var helt ljuvligt. Helt oglamorösa, riktiga "bönner" skulle man kunna säga, men ack så sköna personligheter. Och tajta som flätor.

Det var en orgie i klassiker, men att banjo, ståbas och gitarr kan svänga så visste jag inte. Att jag och övriga dansade så vi kunde vrida svetten ur kläderna som disktrasor efter en storstädning är väl ett bra betyg skulle jag tro...

Jag fick också chansen att svara på den där frågan som jag inte vet hur många gånger den kommit upp. Och nej, jag menar inte "och vad jobbar du med då?"

Nej snarare: "Och hur kommer det sig att du som är så trevlig inte är gift?"

Jag harklade mig och svarade:

"Det beror på att jag använt halva mitt liv för att försöka förstå mig själv och varför jag gjort som jag gjort. Eftersom jag har barn så förstår du nog att jag har haft seriösa relationer, åtminstone en. Men jag har inte varit speciellt lycklig, och jag har letat efter något som jag inte funnit."

"Därför bestämde jag mig för att ta reda på vad som hindrar mig, som är så trevlig, att vara lycklig. Att inte ha några fler relationer där jag spelar upp samma destruktiva mönster igen och igen. Det skulle knappast gagna mig, och inte heller den andra personen."

"Och jag har hittat nycklarna, jag har fått svaren jag sökt., och för första gången kan jag ärligt säga att jag är nöjd med mig själv. Jag vet vad jag mår bra av och vad som får mig att känna tvärtom. Jag har lärt mig att säga nej när det behövs, för att kunna säga ja till det övriga. Jag har lärt mig att jag är viktig, att om inte jag tar hand om mig kommer jag inte kunna ta hand om dig."

"Och jag söker inte heller någon att smälta samman till en med som jag trodde innan. Jag är hel själv nu. Därför söker jag någon som också är det. Då kan vi dela livet och bli oslagbara. Men om du försöker göra mig till något annat, inte respekterar mina gränser och integritet, eller försöker manipulera mig till att kompromissa med mina innersta värden, ja då kommer jag tyvärr be dig att gå. Precis som jag hoppas du skulle göra med mig om jag skulle göra så mot dig."

"Var det svar på din fråga?´"

Okej, jag svarade inte det. Men jag kunde gjort. För det är sant.

För vem?

2008-06-11T15:02:00.000-07:00

Har du tänkt på att skaffa barn är en av de mest själviska handlingarna vi begår som människor?

Ingen kan i alla fall påstå att barnen bett om att få födas.

Kanske värt att ägna en tanke åt ibland.

En människa av kött och blod.

2008-06-11T00:00:00.000-07:00

Tänk så här, En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som har fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte”. Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till företagets uppsatta mål, eller om massa killar raggar på henne på krogen eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet bara upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, jag är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn kan det inte bli värre.

Tänk dig motsatsen. Ett barn som kommer springande med något som det tycker är det viktigaste i hela världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta och bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta med sitt viktiga upptäckande.

Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick och kanske vinkar som bekräftelse på att hon sett vad hon åstadkommit, jämför det med om mamman ropar ”Åh, vad duktig du är som klättrade upp alldeles själv, du är så duktig min stora tös”!

För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara det räckte att klättra… ha, där ser man.”

Mina föräldrar är reklamannonser för olikheterna. Min pappa är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det som han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller riktigt. Han litar på sig själv. Känns det bra och rätt, ja då är det så. Även om han också givetvis inte har något emot att få höra ibland att han är bra. Men han är inte beroende av det.

Min mamma är tvärtom. Hon gör massor av saker för andra för att få något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet och bekräftelse. Ständig påfyllning, hela tiden, varje dag.

Vem tror du mår bäst?

Det finns en fara i att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd.

I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig allt mer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är. Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där lilla klagande rösten igen.

Tycker du fortfarande det är konstigt att du har ångest?

(Samtal med en klient, som givetvis har godkänt att jag använder det. Speciellt som hon insåg att hon knappast är ensam.)

Jo, men säg nu. Det är okej, jag lovar.

2008-06-08T11:09:00.000-07:00

”Jo men säg nu. Har jag sagt något som fått dig att må dåligt?” Hon tittade på mig med sina vänligaste ögon, samtidigt som hon upprepade frågan för kanske tredje gången.

”Nej, lägg av nu, jag vill inte prata om det här nu. Kan du inte bara släppa det?”

”Nej, kom igen, säg vad jag sagt som varit dåligt.” Hon gav sig bara inte.

Jag drog ett djupt andetag, sedan sa jag:

”Okej, du har aldrig sagt något nedlåtande eller elakt på det sättet. Men det innebär inte att du aldrig fått mig att må dåligt. Alla gånger du fick mig att tro att jag var ansvarig för hur du mår, att det jag sa eller gjorde fick dig att må bra eller dåligt.”
Jag kunde inte sluta, det bara vällde ur mig nu.

”Alla gånger du sa, får mamma den, annars blir jag ledsen, eller gör inte så, då börjar mamma gråta. Eller alla gånger du lämnade mig och gick mot dörren med orden, nähä, men då går mamma då och lämnar dig här. Fattar du hur mycket skada det gjorde inom mig?” Tårarna rann nerför mina kinder nu. Men orden fortsatte i en ursinnig ström över mina läppar.

”Först gjorde du mig helt beroende av dig, sen använde du den makten till att få mig att göra som du ville. För att inte tala om hur du använde mig till att fylla på din låga självkänsla”.
Nu skrek jag.

Hon tittade på mig med ögon med samma uttryck som om hon stirrade på en utomjording, vampyr eller liknande. ”Vad menar du med det, att jag använde dig?”

”Vad jag menar? Kommer du ihåg när du och jag var och fikade med Greta för ett tag sen? När du berättade hur du brukade berätta historien om den lille gossen som gick vilse i skogen och tappade bort sin mamma. Jag trodde jag skulle strypa dig när du började gapskratta samtidigt som du berättade för Greta hur roligt det var när min lilla underläpp började darra. Jag antar att du kände dig jävligt viktig då. Jag kände mig antagligen lika jävla kränkt och förnedrad då som jag gör nu.”

Hon grät nu. Inte samma tårar som jag, men hon grät. Kanske kunde hon ta in det jag sa. För första gången i så fall. Första gången hon tillät sig kliva ner från den självsnickrade piedestalen. Jag såg att hennes tankar snurrade på, men jag fortsatte:

” Hela mitt liv har jag trott att jag måste vara snäll och inte ställa till besvär. För i så fall kommer dem jag älskar att lämna mig. Jag har aldrig uttryckt mina behov, vad jag behöver, vad jag känner eller vill. Av rädsla att bli ignorerad. Att ingen ska se mig, ingen ska höra mig. För att du fick mig att tro att jag är ansvarig för andras känslor. Och att andra är ansvariga för hur jag mår. Att mitt livs kvalitet berodde på vad andra gjorde eller sa. Det enda sättet för mig att överleva har varit att gömma mig från världen. Att inte visa någon vem jag verkligen är. Det blev resultatet. Tycker du att det blev bra?”

Jag andades häftigt i väntan på hennes svar. Hon satt bara tyst och stirrade i marken. Fan, jag gick för långt, tänkte jag. Tog allt på en gång. Men jag kunde inte hejda mig när jag väl kom igång, det bara forsade på. Hon reste sig och gick ut på balkongen. Fyra våningar ner brusade trafiken, bussar och bilar trängdes med cyklar och mopeder. Den gamla balkongen var allt annat än säker att vistas på. Hon som hade sån höjdskräck tänkte jag när hon vände sig om och sa: ”Förlåt.”

Hon såg yr ut och tappade balansen för ett ögonblick. Jag tog ett steg fram mot henne som för att fånga upp fallet, men hon vred sig åt vänster, och föll med hela sin tyngd mot räcket. Det rostiga räcket gav vika för hennes kroppstyngd, och jag såg hennes blick samtidigt som hon föll ner mot marken. Den var lugn. Inte arg eller upprörd, bara lugn.

”Nej!” skrek jag och kastade mig mot henne, men det var för sent. Jag landade med kinden mot det kalla betonggolvet samtidigt som jag hörde dunsen, bilarna som bromsade med tjutande däck, människorna som skrek i panik.

Sedan blev det tyst. Bara så obeskrivligt tyst.

Vi ses.

2008-06-07T14:10:00.000-07:00

Jag vände och gick mot bilen. Kunde inte få in det i skallen bara. Jag kände klumpen som växte och växte, och kroppen kändes inte som om den var riktigt med.

Nästan ett helt år hade jag väntat. Väntat på att hon skulle komma hem från sin resa runt i världen.

"Jag behöver tid för mig själv" sa hon innan hon åkte.

"Jag förstår det, ta den tid du behöver. Jag finns kvar här när du kommer tillbaka" svarade jag.

Min förbannade, sentimentala idiot tänkte jag samtidigt som tårarna trängde fram i ögonen. Jag ville inte gråta, ville inte blotta mig så.

Jag hade gjort en dumhet. Fast om man ska vara ärlig så var det faktiskt ett uppehåll. På hennes initiativ. Jag fick flytta hem till en kompis och hon bodde kvar i lägenheten. När hon fick höra att jag varit på bio med en tjej, blev hon vansinnig. Och bestämde sig för att åka jorden runt, och jag hade dåligt samvete, så jag lovade att vänta.

Vi hade hörts av regelbundet ända tills det bara var ett par veckor kvar tills hon skulle komma hem igen. Jag kände att något hände då. Inget som uttalades, och själv vågar man knappt fråga. Vill inte egentligen veta. Sedan försvann hon, och jag fick höra av andra kompisar att de sett henne på stan. Jag trodde inte att det var sant, så jag bestämde mig för att åka dit och se efter med egna ögon.

Hon öppnade när jag ringde på dörren. Jag förstod direkt att det var över. Jag såg det i hennes ögon, jag kände det i hennes kropp. Hon var inte längre där. Jag försökte sträcka mig efter det sista halmstrået, men om hon tog det så gled det ur handen lika fort.

"Jag är ledsen, jag kan inte fortsätta. Jag har tappat förtroendet och det gör för ont. Jag tror vi måste gå vidare. Båda två." Orden stockade sig för henne, men hon stod på sig. "Jag hoppas du förstår" sa hon.

Jag var tyst ganska länge. Det blev helt blankt bara. Mina tankar fladdrade iväg, det var inte så länge sen vi tittade på ringar och ...det kunde blivit annorlunda. Borde blivit annorlunda. För jag visste bara en sak: att jag älskade henne. Men det spelade ingen roll nu. Det var för sent.

"Okej. Vi säger så" Det var det enda jag fick ur mig innan jag vände mig om och gick. Innan den där klumpen började bli obehagligt stor.

Jag hörde att hon ropade efter mig, men jag vände mig aldrig om. Jag öppnade bildörren och hoppade in. Jag vred om nyckeln, backade ut, kastade en blick i backspegeln innan jag körde iväg.

Jag skulle säkert möta henne igen. Men aldrig mer som hennes kärlek. Det jag ville mer än något annat.

Sommar på landet.

2008-06-03T23:07:00.000-07:00

"Herregud vilken tur jag hade", tänker jag när jag vadar ut i det sommarvarma vattnet, det är långgrunt som alltid, i färd med att kasta mig i det djupare, kallare havsvattnet utanför bryggan.
Tur som fick växa upp här, tacksam att mina föräldrar tog oss från stan och flyttade till landet. Till en plats där havet låg på minuters gångväg från hemmet, och där skogen var en nära vän, bokstavligt talat.

Jag stannar för en stund och spanar över havet. Många barn ute med sina optimistjollar idag. Det var en av de bästa sakerna jag minns från tiden här, att bara kunna rulla ner sin lilla båt och dra rakt ut på havet. Känna kraften från vinden ta tag i seglet, uppleva hur jag med hjälp av min kropp kunde motverka att båten slog runt. Det bästa var de dagar då vinden låg på extra hårt och man hängde över relingen och det kyliga havsvattnet stänkte upp i ansiktet. Jösses, då levde man verkligen!

Det känns som vi tillbringade i stort sett all tid från sista versen av "Den blomstertid nu kommer" tills uppropet på det nya läsårets första dag, vid havet. Så var det naturligtvis inte, men som tur är har vi ett selektivt minne som plockar ut godbitarna. Men många sköna timmar blev det, och jag vet inte om det är därför, men jag skulle tro att det är anledningen till att jag fortfarande älskar långa dagar vid havet. Dagar i solen, med bad och medhavd lunch i form av goda mackor, dricka och kanske frukt, kompletterat med bra läsning, det är kanske det jag gillar allra mest. Det är helt klart på min topp tre, utan tvekan.

"Du borde inte ha det intresset du har för psykologi och att hjälpa andra som du har, din bakgrund passar liksom inte för det", har jag fått höra ibland. Och det är sant, att jag fick på många sätt de allra bästa förutsättningarna som barn. Det har jag heller aldrig förnekat. Men som jag lärt mig och skrivit om, finns det många sätt att gå vilse utvecklingsmässigt, hur goda yttre förutsättningar man än må ha, och hur väl och hur mycket kärlek ens föräldrar än vill ösa över på sina barn.

Och även om min barndom var en skön dagsutflykt, blev vuxenlivet en annan historia. Hade det inte varit så kanske jag inte heller blivit den jag är idag, inte haft de intressen som jag trots allt har. Jag kanske hade suttit i Italien med en Ferrari eller två, en villa i varje världsdel och...snyft. Haha, nej, det var bara inte meningen. Jag ser det så. Jag kanske hade varit en dryg, självgod typ. En som tyckte att alla får klara sig bäst de kan. Som applåderade nedmonterandet av det svenska folkhemmet, det som förut gjorde mig allra stoltast över att vara svensk. Det som gjorde oss unika i världen, mer än att vi trots vår låga befolkningsmängd lyckats föda fram världens bäste tennisspelare och skidåkare, Borg och Stenmark. Men nej, så snett skulle jag aldrig gå, det är jag säker på.

Jag kastar mig raklång och det kalla vattnet omsluter min kropp. Det är inte direkt skönt. Jag simmar några simtag under vattnet och skriker ut chockeffekten från kölden som biter mig i skinnet. Jag har alltid simmat med öppna ögon under vattnet. Många avskyr det. Jag har svårare för flickvänner som inte gillar att bada eller skriker om de får sand mellan tårna. Med ett frustande skjuter jag upp genom vattenytan och ställer mig upp och skakar vattnet ur håret. Jag går den långa vägen in genom viken tillbaka till klipporna, och lägger mig på handduken.

"Var det kallt?" Min vän Linda ställer frågan som hon gjort så många gånger förr. Precis som vi ligger på samma plats vi alltid gjort. Kanske är vi bara bakåtsträvare, tänker jag. Rädda för förändring, rädda för att pröva något nytt. Så jag svarar:

"Ja det var iskallt, det blir inget mer badande för mig idag." Hon tittar på mig med en undrande blick.
Sen lägger jag mig ner och låter solen torka mig. Precis som jag alltid gjort. Vissa saker ska man låta vara, iallafall om de är bra, tänker jag innan jag somnar mot den hoprullade handduken.

En inbjudan.

2008-06-02T11:10:00.000-07:00

1986.

Jag hade precis gått färdigt första året på gymnasiet, spelade fotboll med Blåvitt och livet lekte i största allmänhet. Bara en sak grumlade mitt glättiga tillstånd. Jag fick höra att en kille som jag kände till från Blåvitt, men som spelade med de ett år äldre killarna, skulle börja i min klass.

Min första reaktion var; jag slutar. Det är sant. Vi var bara två killar i min Humanistklass, och vi kom bra överens, och jag gillade resten av gänget. Tjejerna alltså.

Det var ganska uppenbart vem Han skulle söka sig till i jakt på nytt umgänge. Och jag ville inte vara det objektet.

Men jag lyssnade inte på mina känslor. Vågade inte ta det steget som kunde gjort så mycket annorlunda.

Och han började. Och han sög in mig i sitt nät. Jag var inte stark nog att stå emot. Tyvärr.

Tjugotvå år senare sitter jag och läser ett mail som kom idag. Ett svar på mitt senaste Nej tack. Ett Nej tack det tog mig tjugo år att få ur mig. Nu är det riktigt jobbigt, och vad jag tror är första gången jag riktigt kan känna hans känslor, ett uppriktigt smärtsamt mail, fyllt av sorg över att jag inte vill vara hans vän.

Och det är inte lätt, jag har haft så svårt att göra människor ledsna och besvikna. Det har inneburit att jag blivit det istället. Det har aldrig varit mer uppenbart och tydligt än i den här relationen.

Men tjugo år är ändå tjugo år. Det passerar inte utan att kännas. Men jag gör det ändå. Låter det passera alltså. För någon gång måste vi lära oss. Måste gå vidare. Använda det vi lär oss på vägen och vara med dem som gör våra liv lättare och lyckligare. Lägga det gamla bakom oss och se framåt. Det finns så mycket bra där. Säga tack till det som var, för vi skulle inte vara dem vi är idag utan dem vi mött och gnuggat oss mot.

Med det sagt vill jag härmed bjuda in dig till en personlig träff. Ja, inte bara du och jag, men tio stycken. Jag kommer berätta om mitt liv, om saker jag lärt och om sånt som kanske också kan berika ditt liv. Efteråt finns det tid att diskutera dina erfarenheter och åsikter. Och självklart behöver du inte berätta vem du är. Inte för mig, inte för någon annan. Bara meddela mig att du kommer. Endast av en anledning: Få platser.

Nästa onsdag. Klockan 19.00, mitt i Göteborg. Är du intresserad så meddela mig här eller via min mail.

Hoppas vi ses.

Tills dess lyssnar jag på min absoluta favorit för tillfället. Det får du gärna göra med såklart. Det blir inte mycket vackrare.

Kleerup och Titiyo - Longing for lullabies

Om du bara kunde ändra dig...

2008-05-31T10:34:00.000-07:00

Det finns inget rätt eller fel. Det finns mitt sätt, och det finns ditt sätt. Men vem bestämmer vilket som är det rätta?

Jag tror aldrig den frågan blir så relevant som när man lägger på luren efter ett mindre trevligt samtal med sitt ex. Även om den just då känns omöjlig att ens reflektera över.

Jag funderade över det idag. Och hur mycket tid och frustration vi lägger på att egentligen önska, hoppas, tro, att den andre ska ändra sig och förstå vad vi menar. Tycka som vi.

Är det inte egentligen ganska arrogant?