Tuesday, July 28, 2009

Nederbird flyger mot nya äventyr.

Jag hade gjort mitt för länge sedan här på Nederbird. Det var bara svårt att släppa taget. Framförallt på grund av de fina människor jag haft kontakt med här under drygt tre år.

Och vad den här bloggen betytt för mig som person har jag svårt att beskriva. Det väckte min slumrande önskan, min kreativitet.

Nu, när jag precis kände glöden började återkomma, har jag fått en chans att utvecklas ännu mer. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta den och springa så långt jag kan . Förhoppningsvis ända ner till målet.

Jag säger hej då till Nederbird, men den här gången gör jag det inte för att sluta blogga. Tvärtom.

Jag hoppas ni kommer med mig och fortsätter följa mina äventyr och tankar. Bara att platsen är en annan. Här finns jag nu, som en del av Wendela, Aftonbladet (klicka gärna:-)

Tack allihopa för mig. Nederbird, over and out.

Wednesday, July 22, 2009

Minnen som känns



Jag brukade cykla här när jag var liten. Med benen fulla av spring och bröstet av förväntan. Lite längre fram finns en liten stig som leder in i en skog som hämtad ur en sagobok. Vi kallade den trollskogen. Min mamma brukade berätta spännande historier när vi var små och tog den vägen hem från havet. Om troll, små väsen och morrande monster. Vi lät oss luras, för det kändes så skönt. Att vara liten och hålla sin mamma i handen en lagom skrämmande skog.

Man ser det inte, men bara femtio meter genom skogen ligger havet. På en liten gisten träbrygga går man försiktigt ut och hoppar i båten. Den tar oss med glädje ut till någon av alla underbara öar som vilar på havet alldeles utanför. Det är lugn. Tystnad. Igenkännande.

Mina bröder bor där fortfarande, och ibland känns det bra att ta en liten tur längs minnenas alle'. Jag tror vi behöver det. Det får oss att minnas bakåt och se framåt. Vi må ha blivit äldre, men inte värre än att vi fortfarande minns.

Hur skulle vi kunna? Känslorna finns ju fortfarande där, lika starka, lika tydliga.

Nu, som då.

Tuesday, July 21, 2009

Tillsammans

Jag går och handlar med min dotter. Medan hon provar sig fram i butiken drömmer jag mig bort. Ungefär som när jag satte mig tillrätta i bänken för att ta del av ännu en sövande tråkig föreläsning under tiden på universitetet. Det tog inte många minuter innan jag mentalt var ute på golfbanan, spelade fotboll, funderade på vad jag skulle äta till middag eller om jag kom ihåg att borsta tänderna innan jag gick hemifrån. Missförstå mig inte, det händer så sällan nuförtiden att jag är jätteglad när jag får följa med henne och handla. Men kvinnor gillar att prova, men don't.

När jag tittar till ser jag inte ett barn framför mig. Det är en tjej, på väg att växa in i kvinnokostymen. Jag brukar slås av det där titt som tätt nuförtiden, men ibland häpnar jag. Men hon har vuxit i den så fint, rollen alltså. Egentligen har hon alltid varit som en vuxen i ett barns kropp, så jag antar att allt är som det ska.

Vi äter lunch och pratar om allt möjligt. Mystid som saknats mig det senaste, bara hon och jag, ingen tid att passa, inga måsten.

Vi satt sådär när hon var liten också. Vi var och fikade på kafé minst en gång i veckan, och redan då kunde man ha schyssta samtal, om allt möjligt egentligen. Jag är säker på att det hjälpt hennes språkliga och kommunikativa utveckling, det verkar så iallafall.

Vi brukade leka lekar där på fiket. Den vanligaste var att jag la fram lite saker på bordet, sen fick hon blunda medan jag gömde någon av prylarna. Sen skulle hon säga vilken det var och var jag gömt den. Det var kul. Kanske låter banalt, men hon älskade det. Jag med. Vi kunde hålla på hur länge som helst. Ja jävlar, det var länge sen nu, men jag tror ingen av oss kommer glömma det.

Monday, July 20, 2009

Bist du krank?

Jag hade ett intressant samtal med en man häromdagen, han är homeopat och tror att kroppen behöver hjälp att på naturlig väg bli frisk igen, om man blivit sjuk på något sätt. Om det inte är något akut vill säga, då är naturligtvis sjukhuset rätt ställe.

Dom som känner mig vet att jag länge varit intresserad av hur och varför sjukdomar uppkommer. Och var de sätter sig. I vilken skepnad.

Han sa något intressant iallafall, när han frågade om jag tänkt på vilket bra ord tyskan valt för sjukdom. Krankheit. Att man blivit kränkt. Och det behöver inte vara just då, det kan komma långt senare, reaktionen, och göra det väldigt svårt att förstå.

Det fick flera pusselbitar att falla på plats för mig.


Idag träffade jag en man med en extremt svår psoriasis. För dig som aldrig mött det kan jag bäst beskriva det som om du gick ut och la dig i solen i Spanien utan solskyddsfaktor, kanske till och med smörja in dig med lite go sololja, och stanna där fyra-fem timmar. Ungefär 90 procent av kroppen skulle jag gissa, så du skulle få lägga en liten handduk på ryggen. Inget mer.

Han låg inlagd på sjukhusets hudavdelning, bara ute för stunden, sen tillbaka. Benen var helt inlindade med bindor över starka kortisonsalvor. Händerna täckta av bomullsvantar. Vad han skulle lägga på själen vet jag inte.

Och jag tänkte, hur har du blivit kränkt? Tänkte, inte sa. Och när han pratade insåg jag att den här mannen ville inte ställa till besvär, sa aldrig ifrån, sa aldrig nej...och det tro fan att man känner sig kränkt då, eller hur?

Jag har träffat många med psoriasis, och jag kan nog med stor säkerhet hävda att det är ett genomgående drag. Att vara snäll, inte säga ifrån, inte ställa till besvär, känna sig överkörd. Och det gäller de flesta hudsjukdomar. Om det varit så från början eller blivit som en följd av sjukdomen, det är svårt att svara på.

Vad man däremot vet är att huden är nära sammankopplad med nervsystemet, och att det uppstår reaktioner i huden när vi upplever saker. Tänk på när vi rodnar, svettas och så vidare.

Att ständigt känna sig kränkt kan ju "gå en på nerverna", eller hur?

Som spön i backen

Det är som om någon skruvar på alla kranar som finns, vattenmassorna dånar ner i sån omfattning att alla vi som sitter i bilarna instinktivt bromsar. Det går helt enkelt inte att se mer än någon meter framför sig. Vindrutetorkarna går på max och de stackars stålskelettarmarna flänger fram och tillbaka över rutan, men till vilken nytta? Ingen alls.

Just nu skulle man kunna tänka sig en resa. Men det verkar övriga delen av befolkningen också göra, av prissättningen att döma.

I övrigt kan man konstatera att det är inte kärlek och annat trams man ska skriva om, ifall man vill ha besökare...

Och jag har tänkt på det där jag skrev i inlägget innan. På hur det var när vi skulle rösta för eller emot EU. Det enda folk pratade om var "hur gött det skulle bli att få köpa med sig massa sprit hem utan tullen."

Jag röstade nej. Men å andra sidan dricker jag inte så mycket.

I övrigt måste jag motvilligt erkänna att Alex Schulman är underhållande på sin nya blogg. Säga vad man vill, men skriva kan han fanimej.

Saturday, July 18, 2009

Om kärlek.

Det var första gången för mig, så det är inte konstigt att jag blev överraskad. Överrumplad. Jag tror inte hon upplevt något liknande heller, nej, det är jag förresten säker på. Att bli kär för första gången är ingen lätt sak. Vi har inget skydd, ingen gard uppe som hjälper oss att parera kraften som kör över oss likt en buss utan bromsar. Jag har sökt den där upplevelsen sedan dess, envist likt en dåre som inte vill inse det meningslösa, det omöjliga. Men varför måste man ge upp? Kan man inte ibland få drömma, längta och tro. Tro på att det ska gå, att det är möjligt, även om alla andra känner sig tvingade att slänga sin förtvinade bitterhet över oss, vi som fortfarande ser ljuset, även om det fladdrar aldrig så svagt.

”Lämna mig ifred!” har jag velat skrika åt dem. Kalla sig vänner? Pyttsan.

Vinter, sen kväll och en hel del alkohol, det var så det började. Jag var en ung hetsporre med för långt hår, hon en skönhet utan dess like. Det mörka håret föll ner över hennes mjuka axlar och jag var säker på att jag sett en ängel. Med ett fånigt flin stod jag bara där på pizzerian när en gemensam vän presenterade oss för varandra, sträckte fram en fuktig hand och mumlade mitt namn. Hon såg glad ut, sa att hon sett mig på skolan. Tydligen hade hon börjat på samma gymnasium som mig, men min närvaro var inte högre än att det vore möjligt att kungen börjat föreläsa där utan att jag noterat det. Hon hade dock sett mig där berättade hon, och det gjorde att jag kunde glida ur min koma och ta mod till mig. Frågan jag ställde var ändå rejält överraskande:

”Vill du gå på bio?”

Hon tittade på mig med sina stora, bruna ögon och sa förvånat: ”ja… menar du nu eller?”

”Japp, självklart”, svarade jag.
”Okej”, sa hon och tog sin jacka, och jag hennes hand. Nattbion blev det och hon verkade till och med imponerad när jag sjöng hela Juicy-fruitreklamen. Kärlek kan göra det med människor. Öka toleransen. Jag skäms lite för att säga det, men sen åkte vi hem efteråt. Visst, det kanske inte är moraliskt riktigt, men vi struntade i det. Kan inte säga att jag någon gång funderat på att det skulle varit fel… Det tog sedan flera år innan vi lämnade varandras sida, mer än på dagarna alltså. Det var en kärlekshistoria som var större än allt världen dittills skådat. Tyckte vi, och vad någon annan ansåg struntade vi högaktligen i.

För att folk tyckte saker, det kan jag lova.

Thursday, July 16, 2009

"Ska du verkligen..."

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skalla falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johans mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Tuesday, July 07, 2009

Fint var det.

Vi drog våra optimistjollar på kärror ner till vattnet. Med vana händer riggade vi våra farkoster, lät dem glida ut i det svala havsvattnet, och sköt ifrån med en liten kick mot sandbotten. Kände hur vinden fyllde seglen och förde oss ut genom rännan i hamnen och vidare mot öppet hav.

Hade man riktig tur friskade det i så att man fick kränga över relingen, med fötterna spända i banden som löpte i båtens mitt. Det var en underbar känsla när havsskummet stänkte över mig och svalkade eller kylde ner, beroende på dagens temperatur.

Det var fina dagar, det var det.

Vi samlades på någons gräsmatta i stort sett varje kväll. Vi spelade fotboll, burken eller rövstå. Den sistnämnda tror jag var en lokal företeelse, där en boll skulle kastas på kroppen. Man satt på rumpan och försvarade sig med fötterna, därav namnet, rövstå.
Eller så cyklade vi runt området och lekte jage med cyklarna och tog fast någon genom att kasta en tennisboll på dem.

Det var fina dagar det med.

Ibland stack vi ut i skogen och byggde en koja. Lekte krig, indianer och cowboys, eller annat som barn gör.
Emellanåt satt vi bara tysta och åt hembakta bullar och drack O´boj.

Det hade sin plats det med.

Det kan hända att det regnade ibland, att cykeln fick punktering, eller båten kapsejsade, kanske förlorade man en fotbollsmatch där på Jonas gräsmatta.

Jag vet inte, för det är inget jag minns.

För det var fina dagar, det var det.

Mike Tyson

Det fanns en tid när Mike Tyson var större än störst. Bara namnet fick de flesta motståndare att känna hur benen började darra, och säkerligen känna en rätt stor tveksamhet när de klev in i samma ring. Öga mot öga tror jag de fick svälja ett par gånger extra.

Jag kommer ihåg Tyson mot Michael Spinks, om du inte gillar boxning kan du låta bli att titta(annars klickar du på namnet), men Spinks var den ende som ansågs kunna stoppa Iron-Mike. Efter ett par minuter stod det klart att så var inte fallet.

Jag var tonåring då, och vi som såg Tysons inledning på karriären kunde nog inte undgå att fascineras av den brutala urkraften hos den så vänligt läspande unge mannen.

Som så många andra togs hans hand av någon som ville leda honom vilse, och Tysons liv spårade ur likt ett skenande lokomotiv. Skandalerna avlöste varandra, och våldtäktsdomen som skickade honom i fängelse blev slutet på vad som borde blivit den mest framgångsrika karriären i boxningens historia.

Visst har han gjort ett antal comebacker sen den snöpliga förlusten mot Buster Douglas i Tokyo, men glöden är borta för länge sen. "Eye of the tiger Rock, eye of the tiger", som Apollo Creed försöker mata in i Sylvester Stallones förlorade rollfigur i Rocky 3. Utan den vinner man inga matcher, oavsett sport. När du har mer att förlora än att vinna, då är det dags att lägga av.

Just boxare verkar ha extremt svårt att göra det. Lägga av alltså. Bara en match till, en match till klarar jag. Men det gör dom inte. Alldeles för många slutar med hjärnskador.

Livet i rampljuset släpper aldrig sitt grepp, jag tror det kallar, lockar och pockar tills man ger upp och säger ja till den där matchen man vet att man inte borde. Mickey Rourke visar det bra i sin stora roll i The Wrestler.

Jag läste precis på Aftonbladet att Mike Tyson ska göra comeback. Det gör mig ledsen. Mot en okänd serb ska han bevisa...vad? Den enda som kommer tjäna på det är hans motståndare som kan skryta med att ha slagit den store Mike Tyson.

Han förlorade sin dotter för bara några veckor sedan. Kanske är det anledningen till att han väljer att ställa upp? Att han skiter i allt. Isåfall kunde man kanske förstå, men bara lite.