Saturday, June 27, 2009

När jag kollar i den nuförtiden glesa besöksstatistiken, dyker det ofta upp någon som bor i Frisco, Texas. Det gör mig så nyfiken.

Who are you? Please...

Tuesday, June 23, 2009

R&R

"Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!"
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. , farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

"Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier", sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. " Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!" gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. "Selektiv hörsel", som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som "Knockout-kungen" i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för "stabor", som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: "Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!" Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: "Nej det börja bli sent minsan. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton." Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

Wednesday, June 17, 2009

För händig för mitt eget bästa.

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.