Tuesday, September 30, 2008

Sa du något?

"Du snackar bara så förbannat mycket skit!" skrek han.
"Vem fan är du, att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig" svarade hon. Hon ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

"Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig" sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

"Ursäkta, jag måste gå på toaletten" försökte hon.

Han flinade åt henne. "Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig" sa han. Med ett fast grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä, slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

"Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!" Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade hennes skrik på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

"Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!" vrålade han, 0ch vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner hennes huvud i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

"Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet" skrattade han.
"Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu," sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

Sunday, September 28, 2008

B S

Kan inte någon bara skriva en vanlig låt till Britney? Utan stönanden och plipp-plopp och massa skit.

Jag tror det hade blivit bra.

Thursday, September 25, 2008

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaAAAAA!

Fram till i våras hade jag glömt varför idrott är världens bästa sysselsättning. Ett gäng tjejer i tolvårsåldern har visat mig vägen tillbaka. Och förbi.

Sedan mitten på maj har jag tränat dessa tjejer, de flesta helt nybörjare utan varken kunskap eller i vissa fall känsla. Ibland har vi, det är två ledare till med, men jag håller i träningarna, nästan bara velat ge upp. Ge upp och inse att dem är för gamla för att börja nu. Att alla andra lag har för långt försprång.

De första matcherna slutade 16-0, 14-0, 11-0, 10-0...Och även om raden gick åt rätt håll undrade vi hur länge de skulle fortsätta. Hur länge vi skulle fortsätta. Jag och den ene tränaren har båda idrottat på elitnivå och är inte den typen som gillar att förlora, om man säger så.

För förlorat har vi gjort. Men som jag tidigare skrivit om har tjejerna varit lika glada för det, och gruppen har vuxit med nya, lika goa tjejer. Alla kommer på lördagmorgnarna och är positiva och suger i sig som svampar av det som lärs ut.

Idag var det sista hemmamatchen. Solen strålade och alla de som kommit längst i utvecklingen var med. För första gången. Varje match har vi vrålat ut besvikelsen, inte över att vi förlorat, nej för att det där första målet lyst med sin efterlängtade närvaro. Trots att det varit så nära, så nära.

Och jag springer längs sidan, skriker direktiv, säger vad de ska göra och sen...gör dem inte det. Men de försöker.

Så idag, i strålande solsken går vi in och verkligen hoppas. Och efter första halvlek ligger vi under med 2-0. Samma visa som vanligt. Trots att vi tränat jättebra och har vårt absolut bästa lag. Inte ens jag kände mig positiv då.

Så, som den berömda blixten från en klarblå himmel kommer "Pysen" loss och krutar in den vid vänster stolpe. Alla som har någon beröringspunkt med vårt lag fullständigt exploderar i eufori! Jag rusar in på planen och kramar henne, alla kramas och matchen får avbrytas en stund, Vad då, sånt måste firas!

Och helt plötsligt går den kanske ännu mer berömda proppen ur, för en minut senare skjuter långa M ett underbart skott i krysset! Vi har kvitterat och nu spelar dem som änglar, och min alldeles egna pussgurka spelar fram till nästa underbara strut, och vi leder. Vi leder! Stämningen är nog mest jämförbar med en ravetillställning, bara att vi inte behöver några vita piller. Vi har lika kul ändå.

Tyvärr fick vi inte fira vår första seger. Med ett par minuter kvar släpper vår målvakt in årets lösaste pastej, men trots allt, vi gör inte bara vårt första mål, vi gör tre! Och tar vår första poäng.

Stämningen efteråt är oslagbar. För ingen ska säga att det inte är kul att vinna. Idag fick dem smaka på det, känna vittringen, och jag tror de vill ha mer. Tack tjejer, ni är bäst. Eller som ni själva uttrycker det, "tjejerna är vassa, killarna är kassa!" Ibland håller jag med. Idag är en sån dag.

Wednesday, September 17, 2008

Anasisanasstill

"Jag tycker Albert och Janne ska spela där framme. Det är mitt lag i allafall" Thomas Pettersson sitter och drar den laguppställning han anser ska starta i första matchen. Vi är sjutton år och sitter på nattåget med destination Tyskland och ska representera IFK Göteborg i en internationell cup. Och faktiskt, vi dricker öl. Tillsammans med ledarna. Idrott är bra på många sätt, men inte håller det en borta från alkohol, det kan jag försäkra.

Men det var inte det historian handlar om. Nej, den här Thomas Pettersson var nämligen min store antagonist, en orm hal som nyspolad is med oslipade skridskor. Som var din bäste vän framför dig, men snackade ner dig så fort du vände ryggen till. Brrr.

Den där natten i tåget mot Tyskland, hade vi precis fått laguppställningen till första matchen. Han hade blivit kaxigare då, och vågade alltså inför mig och alla andra säga att han inte tyckte att jag skulle spela. Det var faktiskt riktigt skönt. Fast ännu skönare när tränaren, Tony, replikerade med "Tur att det inte är du som tar ut laget då" som svar på hans uttalande.

Jag hade en riktigt dålig säsong bakom mig. Skador och annat hade gjort att jag inte alls spelat på normal standard. Tränarna hade trots allt fortsatt förtroende för mig, och visade det genom att utse mig till kapten. Jag tackade för förtroendet och gjorde tre mål i första matchen. Till unge herr Petterssons förtret.

Kom att tänka på honom i helgen. Eller, det var egentligen farsan som tog upp ämnet. Min far har en stor faiblesse för att prata om min alltför tidiga avgång från idrottsscenen. Men det roliga var att efter tiden i Blåvit hamnade vi återigen i samma lag, BK Häcken. Inför första matchen med nya laget frågade tränaren om det var någon som brukade slå frisparkar? Thomas Pettersson hojtar högt: "Johnny tog alla frisparkar i Blåvitt, han är grym på det."

Det sa duns när min haka slog i golvet av förvåning. "Okej,"sa tränaren, "hur är det med straffar då, någon van strafflägare här?"

Thomas säger återigen, "Johnny slog alla straffar också, han är grym på det."
"Okej, då kan du göra det idag med Johnny" säger tränaren till mig.

Jag tittar förvånat på Thomas och undrar vad fan han är ute efter. Han bara flinar.

Det gjorde jag med lite senare, för vi vann med tre noll och jag satten frispark och en straff. Men det spelar ingen roll. He´s still an ashole.

Och att jag tänkte på honom när jag hörde den här låten är väl symtomatiskt...

Volbeat-Still

Monday, September 15, 2008

So far...

Okej. Hittills tycker jag så här:

Årets bästa filmskurk:

Jokern, det vill säga Heath Ledger i Batman. Sanslöst bra insats, och för en gångs skull någon som levde upp till förväntningarna.

Bästa action:

"Taken." Liam Neeson, en riktigt bra skådespelare i en extremt spännande, adrenalinstinn jakt på sin kidnappade dotter. Han är hårdare än både Granit och Gnejs.

Hårdast arbetande skådis:

Morgan Freeman. Är det någon film han lyckats undgå? Tror inte det. Det sjuka är att åtminstone jag fortfarande inte tröttnat på honom...

Mest skrattframkallande:

Helt oväntat ligger "Get Smart" högst på min lista. Steve Carrel är helt enkelt förbannat rolig. Hade ont i magen efteråt. På ett positivt sätt.
"Love Guru" hade också några roliga moments. Framförallt Mike Myers underbara kopiering av hela Deepak Chopras uppenbarelse.

Bästa bok:

"Pagan babies". Elmore Leonard. På originalspråket. Omöjlig att lägga ner.

Bästa skiva:

Tack vare Anders blir det slagsmål här. Fleet Foxes, The Verve och The National är tre plattor som gått hetast här. Just nu är det Metallicas nya som börjar sätta sig. Men det är mest för att jag fortfarande vill känna mig som femton, tror jag.

Mest frånvarande:

Johnnys kärleksliv. Han säger själv på frågan om vad som händer: "No comments" You do the math.

Monday, September 08, 2008

Plötslig lycka.

Jag kom att tänka på den där känslan när man gick i skolan, och något helt plötsligt blev inställt. Eller en lärare hade blivit sjuk, kanske något annat, men helt plötsligt fick man flera timmars frigång. Skoldagen var helt plötsligt över, och man bara rusade ut och...var fri!

Det var lycka.

Men det kanske bara är jag som minns det så.

Friday, September 05, 2008

(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.

Fredagssköj.

Lite fredagsunderhållning.

Ha en skön helg.

Kolla in.

Tuesday, September 02, 2008

Latmask.

Jag brukar hävda att jag inte är någon bokläsare. Det är inte sant. Jag är bara lat.

Jag framhärdar alltid i att det är mycket bättre att se på film. Och det är det ju, om man har bråttom. Fast frågan är vad jag har så förbannat bråttom till?

Jag har läst så många böcker genom åren att jag omöjligt kan räkna dem. Men allt för få bara för att kittla mina sinnen, bygga på min inre värld. När jag väl har gjort det har det alltid varit en stor upplevelse. Sällan lämnar en bok oss utan något att ta med på färden. Om än bara en liten sak, som senare kan visa sig vara väldigt betydelsefull.

Att jag inte har läst mer skönlitteratur hänger säkert ihop med allt studiematerial jag fått tvinga mig igenom. Att läsa under pistolhot är inte kul. Inte kul alls.

Men de som vet, hävdar att man kan inte själv bli en bra skribent om man inte läser mycket på egen hand. Sånt fastnar hos mig. Och eftersom jag vill bli bättre på att skriva, då gör jag just det. Läser. Okej, och skriver förstås.

Jag har en favoritförfattare. Elmore Leonard. Otroligt rapp och vass dialog, och ett driv i klass med Usain Bolt. Han berättar historier som fångar mig. Precis så som jag hoppas jag ska göra en dag. Fast dig då.