Thursday, July 31, 2008

Färdig.

Jag är färdig. Med boken. Tills vidare finns den bara på vulkan.se, men jag återkommer vid förändring på den fronten.

Jag är nöjd. Och stolt. Tycker det blev ungefär som jag tänkt mig, och jag hoppas fler ska gilla den.

Så vill du köpa en bok, varför inte prova min debut? Klicka här i så fall.

Lite nervöst är det såklart. Men det är så det ska vara. Och om du köper den får du gärna höra av dig om vad du tycker. Min mail finns på sidan.

Nu är det dags för den här killen att sova. God natt, dröm sött.

Wednesday, July 30, 2008

Skräp.

Med en flicka som snart är tonåring i huset får man ta del av saker som normalt skulle passerat mig som singelman.

Jag tänker idag på vad som möter dagens ungdomar i form av påverkan när det gäller hur vi ska se ut, och egentligen vilka vi ska, eller bör, vara för att vara "rätt".

En av mina stora saker jag kämpar för är som du kanske förstått, vikten av en sund självkänsla och att lära känna sina egna personliga gränser och att uttrycka dem.

Det är svårt nog för vem som helst som växer upp, för de flesta får lära sig att man måste anpassa sig och inte ställa till med konflikter genom att vara annorlunda, antingen genom att uttrycka det på utsidan, eller verbalt.

För längesedan skrev jag om att det nästan var omöjligt att komma undan kvällspressens löpsedlar om "Nya ställningar för ett bättre sexliv", eller "Tantrasex för heta stunder", när man gick till mataffären för att handla. Något som förr beskrevs i tidningar som stod i tidningshyllan där de som var intresserade kunde skaffa sig en sån. Det kanske inte är helt nödvändigt för sex-sjuåringar att få den informationen i ansiktet. Säkert inte för alla vuxna heller.

Okej, tillbaka till tonårsvärlden. Tillbaka till skapandet av en sund självbild, där man väljer attribut efter vad som känns rätt för sig själv, inte efter vad andra tycker.

När min dotter kom tillbaka efter tre veckor med sin mamma, var Julia-tidningen utbytt mot Frida och...CHIC. Här är De två huvudrubrikerna på framsidan på CHIC:

Gwyneths designerdiet:"Jag grät av hunger".

Och:

"Posh har lärt henne spendera: Zlatans Helena köpte lyxväska för 110 000kr."

När jag läser igenom den är jag nästan lika glad som Karolina Gynning var över att slippa vara man, att jag inte är kvinna. Inte för att jag inte tycker om er, men det verkar så...svårt. Och dyrt.

Fridatidningen är utan tvekan det värsta jag läst. Okej, jag menar i form av negativ påverkan på unga människor. Köp den och titta igenom den. Eller nej gör inte det. Låna den på biblioteket eller av någon som har den.

Nu kan man så klart hävda att dessa tidningar inte är för så unga tjejer och killar. CHIC är det inte, men om man läser insändare och annat i Frida är många i tretton-fjortonårsåldern. Spelet som ingick i det här numret var Memory. Hunk-memory. Ett annat spel som också är med fyra killar som huvudingrediens, där är Iglesias junior (33 år), och Patrick Dempsey(42 år) lockelsen. Jag hade verkligen blivit orolig om min dotter satte upp en bild av Mr.Dempsey på sin vägg. En snubbe som är äldre än sin egen pappa, som jag såg på bio när jag var bara lite äldre än hon var.

Naturligtvis går det bara att slänga tidningarna och säga att de inte är välkomna här. Men jag kan inte skydda henne från det här, och det enda jag kan göra är att se till att prata om det. Och det gör vi. Så jag är inte orolig för egen del, men det finns så många andra därute. Och det som gör mig förbannad är att en tidning satsar så lite på kvalitet, där varenda mening avslutas med!!!!, och så uppenbart bidrar till att göra redan vilsna ungdomar ännu vilsnare och osäkra, och dessutom tjänar pengar på det.

Asså, man blir bara sååå himla trött liksom!!!!!! Man vill typ skriva ett mejl eller nåt, men hallå, orka!!!!!

Sunday, July 27, 2008

Sommar va?

Thursday, July 24, 2008

Eller?

"Människor är som dem är,
inte som vi önskar att de vore."


Men visst fan hade det varit mycket enklare?

Wednesday, July 23, 2008

Ett steg framåt.

Ralf la ner de lösa papperssidorna och tog en klunk av det varma kaffet. Vinden blåste lite lätt in på honom där han satt i den varma vårsolen med fönstret öppet. Han älskade de här första vårdagarna som alltid överraskar oss efter en lång, mörk, blöt vinter. Han tände en cigarett och tog upp en av sidorna igen och läste igenom den på nytt. Han tog ett djupt bloss och sög in både röken och orden som han med ovanlig lätthet fått ner på pränt. Det här hade potential, det tyckte han själv. Visst, det var våldsamt och lite obehagligt, men det verkade ju fungera, åtminstone om man skulle se till vilka böcker som sålde. Det var nästan bara deckare fyllda med mord och andra vidrigheter.

Han ville inte skriva på det sättet, men det var ju inte speciellt kul att skriva saker som ingen ville läsa. Och det var vad han längtade efter, att skriva något som folk ville läsa, som de tyckte var bra. Hans dröm var att kunna livnära sig på att skriva. Visst trivdes han okej med jobbet som nattskötare på Gråbergets sjukhem, han hade varit där länge, och han gillade gamlingarna.


Men ändå, han hade andra drömmar för sitt liv. Att få belöning för sin nyfikenhet och kreativitet, att få användning för sin stora fantasi. Men hittills hade han aldrig kommit längre med någon bok än till sidan tjugo. Sen tog allt slut. Då blev han matt och kastade drömmarna i den vita papperskorgen bredvid skrivbordet. Ända tills veckan efter när nästa idé kom och knackade på och bad om uppmärksamhet. Någon dag skulle han komma över den där tröskeln och skriva färdigt boken. Och den skulle bli bra, det visste han inombords.


Hans tankar avbröts av ljudet av klackar mot asfalten nedanför. Han flyttade undan koppen och askfatet och lutade sig framåt i fönstret. Och ja, det var hon. Ralf log både utanpå och inuti när hon vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka, men idag hade han bestämt sig för att göra något mer.

Tuesday, July 22, 2008

Kind of blue.

Häromdagen satte sig min pappa i bilen och åkte till vårdcentralen för en rutinkontroll av blodtrycket. Han kliver in i lokalen och sätter på sig de blåa plasttossorna över sina skor innan han slår sig ner i en av sofforna och väntar på sköterskan.

Det går bra, blodtrycket ligger på en bra nivå, och han tackar för sig och lämnar vårdcentralen på gott humör.

Han kör till Kungälv och går in på Mekonomen för att köpa bromsdelar till bilen, det är dags för byte av bromsskivorna. Det är rätt mycket folk i affären så det dröjer innan han får sina saker och kan åka hem igen. På väg hem stannar han och tankar.

Han kliver in genom dörren hemma i villan och ropar in till mamma att han är hemma. Hon kommer ut i hallen och möter honom med ett gapskratt.

- Vad är det? Vad skrattar du åt, undrar han.

Mamma fortsätter att skratta och pekar på hans fötter. Han tittar ner och inser att han glömt att ta av sig de blå tossorna innan han lämnade vårdcentralen.

Vet inte om de saknar de där tossorna på vårdcentralen. Lika lite som jag vet om kunderna inne på Mekonomen undrade om han rymt från någon inrättning i närheten.

Men att jag tyckte det var j-ligt roligt, det vet jag.

Saturday, July 19, 2008

Lyssna...eller känn.

Jag vet väldigt många som tycker att terapi bara är onödig skit, varför hålla på att rota runt i barndomen, vad ska det leda till?

Jag är ganska säker på att dessa människor verkligen skulle behöva göra just det. Men för de flesta är det väldigt skrämmande, och det kan behöva något som verkligen skakar om oss för att söka orsakernas ursprung.

Ganska omgående snärjs vi in i våra familjers uppfattning om vad som är rätt och fel. Vi får våra värderingar från en väldigt liten uppsättning människor. De kan vara hur kloka som helst, men det är ändå bara deras sätt att se på världen. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

För många innebär uppväxten också att lära sig att bara vissa sätt att reagera och uttrycka sig( läs; känslor) är riktiga och tillåtna. Det är här många problem uppstår.

När vi blir större och ska ut i vuxenlivet, kanske vi upptäcker att många av de där sakerna vi inprogrammerats med, inte stämmer med hur vi egentligen känner. För hur mycket vi än älskar våra föräldrar så är de inte vi.

Många går genom livet och undrar varför de mår så dåligt. Och de flesta letar på fel ställe. I huvudet. Man letar efter en logisk förklaring till varför kroppen inte mår bra.

Det är ganska dumt. Om vi gjorde tvärtom skulle det fungera mycket bättre och vi skulle må så mycket bättre.

Om vi gjorde så här istället, att när vi ställs inför något, att vi vänjer oss vid att ställa frågan till oss själva : Hur känner jag inför det här? Och sedan vänjer oss vid att känna efter i kroppen vilket svaret är, då skulle problemen minska drastiskt.

Låter det konstigt? Du gör ju redan det, bara att du inte lyssnar. Om någon ringer dig och frågar något du tycker är riktigt kul, då svarar du utan att tänka Ja! och hela kroppen känns bra, ingen tvekan där. Men om någon frågar något du egentligen inte vill, då känns det inte så bra i kroppen eller hur?

Det är så här barn fungerar. De tänker inte , de känner efter och agerar. Ända tills någon klok vuxen talar om för dem att man kan inte bara säga si eller så, eller göra på det sättet. (Nu pratar jag inte om uppenbart farliga saker.)

I vuxen ålder missar vi massor av glädjeämnen för att vi hindrar våra naturliga impulser från våra känslor. De börjar i magen och stiger uppåt. Om inte det där inlärda filtret i hjärnan fanns skulle de få komma upp och vi skulle agera därefter. Men vår inlärning tillåter inte det, och då skickar vi från hjärnan ner signaler som hindrar det vi egentligen inte vill.

Fråga människor om varför så få följer sina livsdrömmar. "Man kan ju inte bara sticka iväg", eller"Jag har ju saker här jag måste sköta, vattna blommorna och sånt". Ursäkter som skapas i våra hjärnor.

Vi går fel väg. Lyssna på känslorna och låt intellektet fundera ut hur du ska kunna utföra allt det där underbara. Istället för att använda hjärnan till att förklara bort de där vägvisarna som känslorna är.

Det som hindrar är nästan alltid någon annans rädslor. Kanske sagda i välmening, men som knappast gjort det. Eller gör. Väl alltså.

Tuesday, July 15, 2008

Ur en bok.

Hittad.


- Hej Lotta, kan vi ses på fiket, sa jag när hon svarade. Jag har hittat henne.

Det var alldeles tyst på andra sidan. Jag hörde hennes tunga andhämtning medan hon tog in det jag hade sagt.

- Jag går dit med detsamma. Kom så fort du kan, sa hon till slut.

Jag var redan klar så jag gick omedelbart. Mer än spänd på vad som skulle hända nu.
Hon satt där vid fönstret när jag klev in genom dörren. Hon hade mörka solglasögon på sig noterade jag när jag gick fram och drog ut stolen och satte mig tillrätta. Vi tittade på varandra, eller jag tittade på hennes mörka solglas, hon på mina ögon.

- Okej, sa hon till slut, vad har du fått reda på?

Jag tog fram lappen jag fått av Janne. Jag vecklade ut den och räckte den till henne. Hon tog emot den med en försiktighet som om jag sträckte en kobra över bordet. Jag såg att hon kämpade med massor av motstridiga känslor inför det som fanns att läsa framför henne. Hon behöll solglasögonen på, men jag såg att hon börjat ta in informationen. Det kändes som det var helt tyst i hela lokalen, jag kunde höra våra andetag och känna hennes spänningar i kroppen. Jag var själv spänd på hur hon skulle reagera. Hon satt och stirrade på lappen länge, och jag ville inte lägga mig i. Men till slut tänkte jag fråga vad hon tyckte, men då såg jag att det droppade ner från bordet. Det rann i små strimmor från sidorna av glasögonen, ner längs hennes kinder och vidare ner på bordet.

- Linda Aronsson. Hon har inte kvar namnet jag gav henne, sa hon till slut med låg röst. Hon kanske inte ville vara sån som jag.

- Det kanske inte ens är hon som har bestämt det. Det kanske var adoptivmamman som bestämde det, det vet du ju inte, svarade jag.

- Den jävla häxan! Hon for plötsligt ut i ett häftigt känsloutbrott. Hon såg själv förvånad ut.

- Ursäkta, men jag avskyr den människan, sa hon samtidigt som hon lyfte lite på glasögonen för att torka bort tårarna.

- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag. Jag tycker du är jättestark som orkar ta itu med det här nu.
Jag log mot henne och sträckte fram min hand och la den på hennes.

Monday, July 14, 2008

Com Hem.


Så mycket har förändrats sen jag var liten. Istället för att gå och ringa på hos varandra och fråga om det går att leka, ringer man på telefonen och frågar om man kan höras på msn om en stund. Framför datorn, inne i ett stängt rum.


Hemma på landet där jag växte upp är det mycket som hänt. Det har byggts hus så det knakat i kommunens väggar, områden har rivits och ersatts av annat. Nytt.


Men ett område är i stort orört, och det är på den sidan mina föräldrar bor, i vårt gamla hus. När man kommer runt en krök dyker den här vyn upp. jag blir alltid glad av den. När jag var tio år stod vi där och såg den raserade Tjörnbron i bakgrunden. Eftersom vår fröken bodde på Orust och inte kom till skolan var vi väldigt oroliga. Men Barbro hade klarat sig. Det var skönt.

Jag har varit där ovanligt mycket i sommar. Kanske är det så att jag börjar bli äldre trots allt och börjar längta hem? Nej, men en stuga hade varit perfekt. Får se om det går att lösa. För jag vill inte lämna stan, men gärna åk ut och andas ibland. ta båten ut till öarna och dyka från klipporna.

Sen vill jag åka hem. Hem till stan igen. Men varför inte, det bästa av två världar.

Just nu sitter jag och väntar i en evighetslång Com Hem-telefonkö. Det är inte kul vare sig i stan eller på landet.

Men å andra sidan kunde jag passa på att skriva det här. Och jag som skulle vila från datorn idag. Hmm, ska nog gå och ringa på och fråga om någon vill leka sen istället.



Friday, July 11, 2008

Musik är ljuvligt.

Maia Hirasawa, charmig och vacker som en dröm. Musiken inte riktigt min kopp the, men bra.

Miss Li, absolut bedårande. Fantastisk sång, ren glädje och magi. Fantastiskt bra.

Lars Winnerbäck, absolut magisk. Opretentiös, grym rock och rull. Vet inte om det är bonnen i mig, men jag älskar Lars. Hans tafatta mellansnack och blyga uppenbarelse försvinner helt så länge gitarrens strängar vibrerar. Berättelsen om hur han träffade Miss Li var helskön.

Mycket folk, där de flesta kunde stor del av låtarna=Mycket medsång.

Vädret som var hyggligt nog att låta bli att regna-tackar vi för.

Min dotter på sin första konsert. Lyckligast och svettigast av alla.

Ibland glömmer man hur underbart musik kan vara. Och helt plötsligt sitter man där med ringande öron och ett lyckligt flin. Och minns igen.


Winnerbäck-Åt samma håll.

Ett kapitel.


Nicklas hade fyllt tretton år för en vecka sen. Det kändes inget speciellt, det var så mycket annat nu. Ny skola, nytt hus, nytt område. Inga nya kompisar än, men han hade ju bara gått i den nya klassen ett par veckor, det skulle nog lösa sig. Eller inte. För han kände sig verkligen udda. Annorlunda. Här på landet verkade allt vara väldigt annorlunda än mot i stan. De tyckte hans frisyr var konstig, hans kläder var tydligen också märkliga. Han fattade inte varför, visst, det var dyra märkeskläder, men han hade inte precis betalat dem själv. Det var ju mamma och pappa, de tyckte som alltid att det var bättre att köpa lite dyrare saker, det var ett tecken på kvalitet.


Själv brydde han sig inte så mycket. Men här skulle man tydligen inte ha märkeskläder, då kallades man ”märkesbög”, det hade han hört andra viska om någon som fått på sig en Diesel eller Replaytröja. Han kunde bara gissa vad de sa om honom då, han hade ju bara såna kläder. Till och med kalsongerna, det var antingen Björn Borg eller Salming. Fast dem gillade han, det var en jäkla skillnad på såna och när han en gång köpte ett par av någon billigare sort. Det hade inte mamma tyckt var bra heller. ”Köp inte sån skit, vi har råd med riktiga kläder” hade hon sagt.

Det var förresten tack vare henne som han befann sig på det här skitstället. Deras reklamfirma gick så bra att hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och hon ville bo på landet, köpa hund, påta i trädgården. Han fnös lite, hon som blev hysterisk om hon fick lite jord under naglarna. Pappa gjorde som vanligt som hon ville. Vad han, Nicklas tyckte, det hade de inte ens frågat. Nej han fick det bara presenterat för sig en dag efter träningen. Att han fick lämna fotbollslaget och kompisarna brydde de sig inte ett skit om. ”Det blir väl kul, eller hur Nicklas?” Nä det blir säkert pisstråkigt, ville han svara. Men det gjorde han inte. Man skulle inte säga emot sina föräldrar hade han alltid fått höra. Man skulle vara snäll, visa respekt. Tänk om dem hade visat honom respekt någon gång.


Han sparkade till en sten som for iväg ner längs gatan. När han tittade upp såg han att han tydligen gått i sin tankar utan att veta vart han var på väg. Det enda han såg var någon slags skrotupplag, gamla bilar med rostiga skärmar och sönderslagna fönster. Nicklas hade aldrig varit så här långt från deras hus förut. Skogen låg bakom, det var ängar och ganska fridfullt. Det var helt tyst förutom några skator som skränade, de verkad slåss om någon brödbit. Han gick fram till en av bilarna och kikade in genom den fönsterlösa dörren. Den krossade rutan låg på golvet, tillsammans med några tomma ölburkar och cigarettpaket. Här var nog ett bra ställe om man ville vara ifred och smygröka tänkte han. Det var lite kusligt där och Nicklas rös till. Han vände sig om för att gå hemåt innan det blev mörkt.

- Nej men, är det inte självaste ”Stormärkesbögen” i egen hög person.
Nicklas trodde hjärtat skulle stanna av rädsla när han stod öga mot öga med Alexander. Han gick i nian på skolan, och han var den alla fruktade. Tillsammans med honom här på bilkyrkogården var som vanligt hans gäng, kanske sju-åtta grabbar som också gick i nian. Någon hade redan slutat skolan till och med. Alexander var ett huvud högre än Nicklas. Hans breda axlar hade formats av många timmars träning, han var stjärna i det lokala hockeylagets juniorlag. Han var också känd för att ha slagit en kille så svårt att han aldrig blev frisk igen och fick börja på en annan skola där han kunde få hjälp. Nicklas försökte gå förbi Alexander , men han bara ställde sig i vägen. Nicklas kände hur han var på väg att börja gråta av skräck.

- Men du ska väl inte gå nu ”Märkesbögen”? Vi har ju jättetrevligt här. Jag menar, hit går inga andra nästan, och här kommer du som är helt ny och bara hälsar på. Då kan du ju inte bara gå direkt.
- Förlåt, jag gick vilse, det var inte meningen att ställa till med något.

Alexander gapskrattade åt hans lama svar. När han härmade honom med fjollig röst skrattade hela gänget åt honom.

- Du ”Märkesbögen”, du ska inte gå någonstans. Däremot ska du göra mig en tjänst. Vill du det?
- Ja det kanske jag kan. Vad ska jag göra?
- Du ska ta av dig alla dina vidriga bögkläder och lägga dem i en hög.

Nicklas tittade på Alexander i hopp om att han skämtade. Han såg sig omkring, men det fanns inga vänliga ansikten där. Han kände den första tåren tränga fram och han hatade det.
- Nej men inte ska du lipa lilla gubben. Du ska bara klä av dig ju.

Alexander gjorde narr av honom och gänget tjoade och skrek om bögar och annat. Alexander stirrade på honom som för att markera allvaret i sina ord.
- Nu jävlar börjar mitt tålamod tryta ska du ha klart för dig. Jag räknar till tre, sen ska allt av. Allt, fattar du! Nu! Ett. Två. Tr…

Nicklas drog den mörkblå tröjan sakta över huvudet. Med tårarna rinnande fortsatte han med t-shirten. Han huttrade av den sena kvällsluftens kyliga vind, eller om det var skräcken. Han gjorde en paus och tittade mot Alexander för att hoppas på att det skulle räcka så.

- Men fortsätt nu då ”bögen”! Jag trodde du gillade att klä av dig? Det är ju bara killar här, precis som du gillar, ha?
Han och gänget skrattade så de kiknade av hans kommentar. Nicklas knäppte upp bältet och sedan gylfknappen. Till slut stod han i bara kalsongerna, resten låg i en hög framför honom. Alexander stod framför honom med en pinne i handen. Han pekade på kalsongerna.

- Dem ska av också. Björn Borg ringde, han saknar ett par av sina kalsonger efter du var där och blev påsatt senast.
Alexander skrattade så åt sitt eget skämt att han fick tårar i ögonen. Nicklas ögon rann också, men av en annan anledning. Han tog av sig kalsongerna och la dem högst upp i klädhögen. Hans bleka, smala kropp skakade i den begynnande skymningen.
- Så ja, det var väl inte så svårt. Konstig att det skulle ta sån tid då.

Alexander knuffade till honom så att han åkte baklänges in i den gamla bilen, innan han knäppte upp sina byxor och började kissa på klädhögen. Nicklas hörde honom grymta när strålen kom igång och det började smattra mot tyget. När han var klar skakade han av den och drog upp sina byxor.

- Det där gillade du va? Bögen. Men här blir det inget ska du veta. På det här stället finns inga andra bögar än du. Vi gillar inte sånt pack, fattar du det?

Han väste Nicklas i ansiktet som bara nickade till svar. Alexander gick fram till den nedkissade högen och med sin pinne i högerhanden lyfte han upp kalsongerna. Ur bakfickan plockade han upp ett par arbetshandskar som han sakta och omsorgsfullt drog på sina händer. Han gick fram till Nicklas med kalsongerna och gjorde ett par nickanden, och Nicklas kände hur flera händer greppade runt hans tunna, nakna armar. Han ville skrika men det var bara torrt i halsen, det kom inte ut några ljud alls. Alexander rullade ihop kalsongerna till en boll och tryckte in dem i Nicklas mun. Det blev svårt att andas och han var på väg att svimma. Som i slowmotion hörde han Alexanders röst.

- Nu ”bögen”, ska vi visa vad vi gör med såna som du. Och tyvärr, det är inget som du gillar. Fast det kanske du gör, vad vet jag?

Den första stenhårda knytnäven träffade honom rakt över näsan. Han hörde hur det krasade liksom inne i huvudet. Lite som när man äter knäckebröd. När blodet rusade ner och fyllde luftvägarna blev det riktigt jobbigt. Men det löste sig när nästa smäll kom från en spark i bakhuvudet, och när han föll framåt och slog i marken åkte kalsongerna ur munnen. Det var han i och för sig inte medveten om. Han hörde en stund till hur de tjoade och skrek, någonstans noterade han hur det dunsade mot kroppen och huvudet, men någon smärta kände han inte. Till slut kom mörkret och tog med honom bort från den skrämmande platsen. Han brukade vara mörkrädd annars, men inte idag. Nu kom det som en vän, en räddande ängel. Han gjorde inget motstånd utan lät sig villigt svepas med.

Wednesday, July 09, 2008

Love You.



För tolv år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.


Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.


Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.


Nu när det är dags för ännu en födelsedag, då är det märkliga att vi säger grattis till dig. Det borde vara du som säger grattis till oss.

Jag och din mamma drog ju den stora vinstlotten.

Jag älskar dig mitt barn, nu, då och för alltid.

Tuesday, July 01, 2008

Skägg e grejen!

Ha, jag visste det!

Det här alltså.

Om du tvivlar så kolla in min stilige vän. Han vars sällskap man alltid gillar, förutom vid krogbesök.

Just nu går energin till att skriva. Och vara pappa. Om någon undrar var jag är alltså.