Saturday, May 31, 2008

Om du bara kunde ändra dig...

Det finns inget rätt eller fel. Det finns mitt sätt, och det finns ditt sätt. Men vem bestämmer vilket som är det rätta?


Jag tror aldrig den frågan blir så relevant som när man lägger på luren efter ett mindre trevligt samtal med sitt ex. Även om den just då känns omöjlig att ens reflektera över.


Jag funderade över det idag. Och hur mycket tid och frustration vi lägger på att egentligen önska, hoppas, tro, att den andre ska ändra sig och förstå vad vi menar. Tycka som vi.

Är det inte egentligen ganska arrogant?

Friday, May 30, 2008

Lust vs. Olust.

Jag får ofta frågan vilken typ av terapi som är bäst. Idag ska alla gå på KBT- Kognitiv beteendeterapi. Det fungerar visst på många, men jag skulle vilja säga att det är en terapi som passar in vår tid. För det går fort. Om du skulle ha turen att få träffa en terapeut via till exempel din vårdcentral, då brukar det vara max tio tillfällen som gäller. Och sen då, säger jag? Vad gör man med dem som inte mår bra efter tio gånger, som kanske precis vågat börja öppna sig?

Jag känner till terapeuter som arbetar efter den gamla psykoanalysen, där de skriver kontrakt med patienterna där de förbinder sig ibland för flera år framåt att komma varje vecka. Jag vet vissa som haft samma människor på besök i tio år. Hur man försvara det rent etiskt för sig själv, det kan jag inte svara på. Känner man att det inte går framåt efter någon månad, så byt. Det finns ju en uppsjö av duktiga människor som kan hjälpa dig. Jag vet vid ett tillfälle när en kvinna kommit till mig tre gånger och efteråt sa hon att hon redan mådde så mycket bättre. Hon sa att hon gått fyra år innan hos en annan utan att de kommit hälften så långt. "Och varför fortsatte du gå dit?" frågade jag.

Egentligen tycker jag vilken metod man använder är ganska oviktig. Åtminstone om man jämför med hur viktigt det är att man känner förtroende för den man besöker. Utbildning och bakgrund, visst, men om inte kemin och förtroendet finns där kommer ingenting att fungera, hur många tricks han än må ha i sin låda.

Och det motsatta gäller givetvis. När förtroendet finns kan man uppnå mirakel på väldigt kort tid.

Vi har också en tendens att ha större förtroende för människor som varit med om liknande saker. Det är ingenting konstigt i och för sig. Idag är väl Mia Törnblom och hennes kamp för en bättre självkänsla ett lysande exempel. Jag gillar Mia Törnblom. Jag är säker på att hon hjälper många människor med en väldigt viktig sak. Vad jag tänkte på var att jag är säker på att hon har betydligt mer att göra än de flesta terapeuter och psykologer. Jag tror du förstår vad jag menar.

Glöm bara inte att förändra sitt tankemönster är viktigt, men att vara medveten om varför man känner som man gör är ännu viktigare. Att lyssna på sina känslor och följa dem kommer alltid leda dig rätt. Våra tankar kan vi påverka och de kan förledas av vad andra tycker, vill och behöver. Men en klok man sa till mig för flera år sedan:

"Your feelings are messages from your soul. Listen to them, because they will never tell you a lie".

Egentligen vet vi redan det där. Kanske all terapi skulle kunna kokas ner till att vi inför varje situation vi ställs inför, ställer oss frågan: "Hur känner jag mig när jag tänker på det här?"
För det är också så att i vår hjärna finns redan ett inbyggt system av hjärnceller som hjälper oss att förutse vad det här beslutet vi står inför med största sannolikhet kommer leda till, även om vi inte ännu kan se slutresultatet.

Känner jag lust-eller känner jag olust? Att känna det är inte så svårt. Att våga lita på det och följa det är där de flesta av oss går fel. Om vi bara vågade ta det steget skulle de flesta av oss må så mycket bättre, ha bättre relationer, vara lyckligare, ja egentligen det alla säger att vi vill.

Thursday, May 29, 2008

Fiske, Brad Pitt och annat.

Jag tror det var 1992, och jag gick på bio tillsammans med sju-åtta grabbar i samma ålder. Det var inte någon vräkig Hollywood-action med Arnold S, utan en film med mer substans, om man säger så. Brad Pitt var en stjärna i stigande, och under den kvällen trollband han oss med sin storslagna karaktär av den äventyrslystne yngre brodern.

Det var en så bedövande vacker film, där huvudingredienserna var två bröder och deras uppväxt med sin hårda men rättvisa pappa, byns präst. Men han var inte bara präst, han ägnade lika mycket tid åt sin andra stora passion, flugfiske. Den passionen förde han vidare till sina båda söner. Många timmar ägnades åt att uppnå den perfekta rytmen.

Till bedövande vackra vyer av det storslagna landskapet kring bergen i Montana, hypnotiserades vi morske män av slowmotionbilderna på fiskelinans dans över vattenytan. Och floden flöt verkligen fram.

Skådespelarna gjorde det hela till en så stark upplevelse, att vi efteråt var alldeles upprymda, som små barn som precis upptäckt något de inte varit med om tidigare. Det stämde ju också ganska bra.

Jag såg den filmen häromdagen. Det var första gången sen den där kvällen för...längesedan, och till min glädje tyckte jag lika mycket om den. Vacker, storslagen, dramatisk. Och Brad Pitt.

Att det sedan är en sann historia gör den knappast sämre. Jag har alltid älskat filmer som är tagna ur verkligheten. Det gör jag fortfarande.

A River runs through it

Monday, May 26, 2008

Tack älskling.

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit under åren av att se min dotters rygg försvinna ner över gården, släpandes på väskor, påsar och gosedjur. Det har känts så fel, så onaturligt och aldrig rätt. Att varje söndagskväll känna hennes olust över att behöva packa ihop sina saker och inte få vara i det rummet hon älskar så.

Vem är jag, har jag tänkt, att göra så mot henne? Jag som växte upp i ett hem där min mamma inte ens började jobba förrän jag och mina bröder börjat i skolan. Ett hem där ingenting förändrades och all energi kunde koncentreras på att göra det jag själv ville. Vem är jag att slita så på dina resurser, mitt älskade barn?

Men ibland har vi inte något val. Och barn har förmågan att sätta fingret på det som vi behöver lära oss allra mest. Lära oss för att bli vuxna. Att bli vuxen, har jag förstått, har väldigt lite med ålder att göra. För mig betyder det snarare att få kontakt med vilka vi är på insidan, att våga känna efter och uttrycka det. Att bli medveten om vad som skrämmer oss och våga möta det. Se vad det står för. För visst är det idiotiskt att låta något som skapades under barndomen hindra oss att vara allt vi kan, att leva så mycket vi orkar, att älska så mycket vi hinner.

För saker som var obegripliga då som barn, behöver sällan vara det när vi ser med våra vuxna ögon. Ögon som vi inte hade tillgång till då. Vi hade en annan vuxens ögon som tolkade tillvaron efter deras verklighet. Men vår verklighet är alltid en annan. Och den är vår, ingen annans.

Jag kunde kanske ha sett till att min dotter aldrig behövt flacka runt som en kringresande anslagstavla för mig och hennes mor. Men det tog mig för lång tid att förstå. För lång tid att förstå att när man ständigt säger ja i en relation med en annan människa, leder det oundvikligen till att man slutligen blir tvungen att säga nej till hela relationen. Hur länge vi står ut är individuellt, och egentligen oviktigt.

Mitt älskade barn, du har lärt mig mer om livet än alla hyllmeter böcker jag slukat. Men du förstår, ibland är vi vuxna så stängda att vi inte ens förstår när ni visar oss med alla medel ni kan komma på. Att när ni har ont i magen eller i nacken, kanske betyder att "hej, du ser mig inte". Eller "pappa, jag orkar inte vara duktig just nu, jag vill bara sitta i ditt knä. Och du, bara för att jag berättar om ett problem, betyder det inte att du måste lösa det, hajar du?"

Precis som jag sagt till dig kan jag inte göra om det som varit. Jag kan bara säga förlåt, och nu när jag vet, göra det så mycket bättre. För det är väl vad det handlar om att vara förälder? Att göra så gott man kan efter de förutsättningar man har, och sträva efter att göra det bättre längs vägen.

En dag blir du förhoppningsvis också förälder. Då ska du få se vad dina barn väcker hos dig. Jag räknar med att du ringer då :-)

Sunday, May 25, 2008

Lojal, men mot vem?

Hur gör man när man har något viktigt att berätta, men samtidigt vet man att det som ska sägas kommer göra någon man älskar väldigt ledsen?

Jag lyssnade förra veckan på det eminenta programmet "Christer" på p3 under en lång, svettig promenad i skogen. Dagens problem handlade om en tjej som undrade hur hon skulle bete sig mot en kille på jobbet som gick över hennes gränser, tog i henne på ett sätt som kändes obehagligt och så vidare. Hon undrade hur hon skulle göra för att få stopp på det hela utan att det blev dålig stämning eller allmänt jobbigt.

Jag kände igen mig i det där. Att alltid ta hänsyn, alltid sätta andras känslor före de egna. Att ta på sig ansvaret fast det egentligen är någon annan som är ansvarig.

Och även om jag har lärt mig så mycket om det här, hur jag beter mig och varför, så handlar det nu om den stora fästningen. För det är givetvis så att ju närmare vi kommer det som är oss närmast, desto svårare blir det att stå upp för det vi vet, behöver och vill. Jag tror ni förstår vad jag menar.

Men vad jag insett som jag inte visste förut, är att det som inte blir sagt kommer att uttrycka sig ändå. Och då på ett sätt som kostar betydligt mer än vad det gjorde från början.

Saturday, May 24, 2008

Tack.

Jag har vid flera tillfällen bakåt i tiden, berört den stora värme jag mött här inom "bloggvärlden". Eftersom jag var borta ganska länge har många av "di gamle" försvunnit, och när kommentarerna blir få undrar jag ibland om det jag skriver når fram.

Men ibland händer det underbara saker. Igår, precis innan jag skulle lägga mig, såg jag ett mail jag missat. Jag öppnade det, och läste...Och läste det igen. Och igen. Det var fantastiskt. Ett mail som jag kommer skriva ut och sätta in i min pärm märkt med regniga dagar.

Tack Pia.

Friday, May 23, 2008

A lot of sunshine.

Hittade en gammal låt som jag älskade "back in the days".

Som tur är stämmer det inte med dagens väderlek :-)


Kid Frost

Thursday, May 22, 2008

Min mamma.

Jag hade precis satt mig ner för att äta dagens lunch, bestående av pasta med någon slags sås. Precis när jag körde runt gaffeln i pastan ringde telefonen. Jag blev kall i kroppen. Jag hade på något sätt intalat mig att om det inte ringde skulle allt vara bra. Jag reste mig och lyfte luren.

"Ja det är Johnny", svarade jag.

"Hej, det är mamma, vad gör du?"

"Jag satte mig precis ner och skulle äta lunch", sa jag.

"Jaha, va synd då. Jag tänkte kanske att vi kunde ses och ta en fika eller så. Men då åker jag hem istället". Jag hörde och visste redan svaret innan jag sa:

"Var det något speciellt då, eller?"

"Ja, jag var ju hos läkaren nu, och...det var inte så bra. Jag har cancer".


Jag öppnade hissdörren och klev in. Den sjönk som en sten i en fart som fick mig att nästan kräkas av svindel. Någonstans mellan våning två och tre stannade den. När jag tittade upp såg jag att handtaget satt jättehögt upp så jag fick knuffa allt vad jag kunde för att få upp dörren. Jag lyckades till slut ta mig ut, och fann mig själv stående i vårt gamla kök. Jag var bara en liten gosse, och jag kände att jag grät. Jag såg mamma klä på sig i hallen, och jag försökte ropa på henne, men hon hörde mig inte. Jag sprang mot dörren, men hon bara öppnade den och gick ut, utan att se mig. Jag kastade mig otröstlig på golvet, jag trodde det var sista gången jag såg henne. Min beskyddare, min ängel, min mamma. Hur skulle jag klara mig utan henne?


Mamma kom snabbt under behandling, och hon har varit så modig. Hon har varit modig för oss alla, och hennes positiva inre har säkerligen hjälpt många hon mött i samma situation. Mitt i allt det jobbiga insåg jag att jag hade en hel del olösta saker tillsammans med henne, och jag visste precis vem som skulle hjälpa mig med det.

Idag har vi varit på lunch och mamma mår bra . Och jag med. För nu har vi en riktig relation, en mellan två vuxna människor. Jag var så rädd att min mamma skulle försvinna innan jag fick komma fram till vad jag behövde inuti. Det hade inte varit roligt att aldrig få se henne i ögonen och bekräfta att allt är bra.

Och det kommer vara bra, även när du inte är här längre. Bara så mycket tråkigare. Och tomt.

Mamma, jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta, men...jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Jag önskar att alla barn fick komma till världen och mötas av sådan kärlek som du gett mig och mina bröder. Världen skulle vara en så mycket vackrare plats då.

Tack.

Wednesday, May 21, 2008

Metall.

När jag var 18 år satt jag och Jocke Cans, sångare i Hammerfall och numera också antagligen omåttligt stolt innehavare av titeln Körslagskung :-), i min gamla Toyota Celica och lyssnade på Metallica under rasterna på Burgårdens gymnasium.

Oftast var det jag och min bästis på den tiden, Mattias som jag också jobbade på konserterna på Scandinavium tillsammans med. Men ibland var Jocke med, och det tycker min dotter är supercoolt eftersom hon har blivit ett litet Hammerfall-fan. Inte tack vare mig vill jag flika in.

Ett av mina bästa konsertminnen, och utan tvivel det mest skrämmande, var när vi som sextonåringar gick på Metallicas konsert på Frölundaborg. Klientelet var som direkt hämtat ur Sagan om ringenfilmerna. Och då tänker jag på dem som tillhörde den dumma sidan.

Det knarkades en del kan jag säga.(Inte av oss alltså) Och dansades i ringar och annat. De välte ner folk. Bland annat oss. Men musiken var mäktig. Det tycker jag fortfarande.


Masters of Puppets-Metallica

Tuesday, May 20, 2008

nr.321

När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller översatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet ignorerats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att "mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på".

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.

Monday, May 19, 2008

Nej.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att "nej är det mest kärleksfulla ordet i världen".

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på de andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna var generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraft. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Sunday, May 18, 2008

Bite me.

Ah, jag tror du redan vet att det hänt något. Du brukar vara väldigt snabb på att plocka upp det när det varit på gång. Då blir det bråk. Det brukar alltid fungera. Men inte idag. Jag är inte där längre.

"Ja men du ska alltid hålla på att dra upp det som hände förr. Kan du inte skita i det och prata om det som är nu". Rösten på andra sidan mullrar och accelererar som en Formel 1 bil på målrakan.

"Jag hör dig alldeles utmärkt utan att du behöver gapa", säger jag. Det gör inte saken bättre.

"Men nu hade vi bestämt att hon skulle gå dit, och bara för att hon inte vill gå nu så ska du bara ändra det! Typiskt dig att inte kunna stå fast vid något man bestämt"!

"För det första var det J som kom till mig och sa att det blivit för stor grej, och att hon inte ville dra igång det nu. Och för det andra sa jag att jag skulle ringa och prata med dig innan vi bestämde definitivt. För det tredje hann jag inte förklara färdigt förutsättningarna som jag hade glömt, innan du ringer upp igen och kräver att få tala med J", svarar jag utan att gapa tillbaka.

"Jaha", säger hon på andra sidan. Sedan blir det tyst. Innan jag fortsätter med att säga vad jag tycker om hennes beteende, och att det i min värld är vår uppgift som föräldrar att se och lyssna till vårt barns behov, inte se till att genomföra det som vi tycker att de behöver. Det kan vara nödvändigt när barnen är små och vet vad de vill men inte alltid vad de behöver. Med barn i puberteten är det lite annorlunda.

De där sista två meningarna sa jag inte. Även om det är så. Jag pratar inte så om du nu tror det. Privat menar jag. Det skulle ju låta rätt drygt.

Men jag sa rätt mycket annat. Men det får stanna där, mellan två telefoner någonstans i det vackra Göteborg.

Skitkul.

Skrattar högt som vanligt när jag besöker nätets mest underhållande bloggare, Mikebike.

Kom på ett roligt citat som Kay Pollak bjöd på. Apropå att jobba med människor med en pessimistisk inställning:

"Livet är en skitmacka, och man får ta en tugga varje dag".

När jag såg den underbara filmen "The Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman, levererade Jack ett annat skönt när han drog tre saker för sin assistent som han tyckte han skulle lägga på minnet, angående effekter av att bli gammal. Nummer tre:

"Never trust a fart".

Hey, jag skrattade. Men jag är förvisso ganska barnslig. Men det står jag för.

Saturday, May 17, 2008

Discofever.

Den gode Smyg diskuterar bästa discolåten, och jag känner att jag vill lämna mitt bidrag. Min första tanke gick till den här truddelutten. För oss som var med redan då, blir det hela komplett tillsammans med det knastrande ljudet av stiftet mot vinyl.

Så på med de höga klackarna, harkla strupen och sjung med. Det tänker jag göra.

BeeGees-Tragedy

Friday, May 16, 2008

Kärlek på riktigt.

Jag vet inte , men just nu har kroglivet ingenting att erbjuda mig. Inte för att jag inte är på humör, tvärtom. Jag klarar bara inte av de där låtsaskonverstionerna, du vet" och vad sysslar du med då", eller "var bor du", "har du barn". Inget fel i det, konversationerna måste ju starta någonstans. Men allt som oftast gör de det på samma ställe, på samma sätt.

För min egen del är jag säker på att det beror på att jag letar efter något äkta. Nu när jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter värmen och känslan i den sanna kärleken.

Den finns därute, det är jag säker på. Tills dess nöjer jag mig inte med något annat. Kärlek på riktigt, eller inte alls.

Så det så.

Wednesday, May 14, 2008

Se mig som den jag är, inte den du önskar jag vore.

Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.


Father Figure-George Michael

Tuesday, May 13, 2008

Det var ingenting.

Det är tisdag, höst och kalla vindar. Jag sitter i bilen på väg hem efter en tolvtimmars dag på jobbet, med täppt näsa och trötta ögon. Där och då tar jag beslutet som jag haft inom mig en längre tid. Egentligen redan innan vi flyttade ihop. Jag struntade bara i att lyssna. Som så ofta förut.

Första kvällen jag bodde där gick hon ut med en kompis. Trots att jag stannade hemma. Hon kom hem vid halv fyra, och nästa dag fick jag höra att hennes kompis gått hem strax efter tolv. Helgen efter det jobbade jag till tolv på natten och hon gick ut. Jag pratade med henne innan jag satte mig i bilen, och hon sa att hon snart skulle komma hem, och bad mig vänta uppe på henne. Klockan sex låste hon upp dörren.

Jag klev in i hallen, hängde upp jackan och gick in i lägenheten. Jag hade bara bott här några veckor, men gillade den inte. Hon stod i köket och pratade i telefon. Jag satte mig i soffan och väntade. En liten stund senare kom hon in och satte sig mitt emot.

- Jag har något jag måste prata med dig om, sa jag och tittade henne i ögonen.

- Ja, jag har också något jag måste prata med dig om, svarade hon.

I min hjärna snurrade tankarna på, och jag var säker på att hon skulle säga att hon varit med någon de där kvällarna, hon hade inte kunnat säga vad hon gjorde, och någon hade ringt och lagt på luren. Fan vad bra tänkte jag, här kommer jag lätt undan. Nu blir det ju inga som helst problem att ta sina prylar och sticka. Tänkte jag alltså.

- Varsågod, börja du, sa jag och förberedde mig på att replikera hennes erkännande.

Hon tittade ner i golvet, harklade sig, och såg ut att kämpa efter rätt ord.

- Jag är med barn, sa hon samtidigt som hon tittade upp.

Som om någon dragit ur korken i botten rann all energi ur mig. Det blev tyst.

- Vad var det du ville säga, sa hon till slut.

-Ingenting, svarade jag. Det var ingenting.

Monday, May 12, 2008

Lisa slappnar av


Sorry Håkan, jag fattar inte...

Jag sitter i bilen, på väg hem från en skön träningsrunda i den för tillfället vidunderligt vackra Botaniska trädgården, med omkringliggande skogsområden. Radion är inställd på MixMegapol, och i höjd med Slottskogsvallen börjar Håkan Hellström sjunga. Eller ja...

Jag anser mig vara hyfsat orienterad när det gäller musik. Om inte annat blir jag ständigt uppdaterad av min allvetande musikguru Anders (som antagligen säger upp vänskapen efter den här texten). Jag lyssnar på allt möjligt, Metallica, Tom Petty, Winnerbäck, må vara favoriterna, och Duffy just nu, men jag har egentligen bara två krav som inte går att ignorera. För mig alltså. Personligen. Och det är, att även om det är riktigt hårt så måste det finnas givna melodislingor man kan följa, men allra viktigast är att sångaren kan sjunga. Det borde inte vara så konstigt egentligen. En kock förväntas kunna laga mat när han kommer till jobbet. En busschaufför antas ha busskort, en polis...ja du fattar.

Och jag är ledsen, men hur go han än må vara som människa, och hur duktig han än är som musiker, så kan ingen vid sina sinnens fulla bruk påstå att Håkan Hellström kan sjunga. Det gör ont i mig, huden knottrar sig och jag vill slita ut stereon, veva ner rutan och bara kasta ut den och hoppas en lastbil kommer bakom.

Ibland får jag för mig att hela Sveriges musikerkår med Bjurman i spetsen bestämde sig för att utsätta oss för ett prank, som sedan drogs för långt och det var för sent att säga att "hallå, vi skämtade bara".

Men eftersom jag är i klar minoritet, så antar jag att det är något jag inte begriper. Och det är helt okej. Det här är bara min åsikt. Och jag minns min brors dotter som fick en svår gråtattack när jag råkade dryfta det här på något kalas. Och det är ju så musik ska vara. Beröra. Väcka något därinne.

Fast inte hos mig. Jo, något väcker han, den gode Håkan. Och faktiskt är det inte långt till tårar för mig heller ibland. Fast av en helt annan anledning.

Här är ändå en riktigt bra låt. Gårdakvarnar och Skit. Typ Gais.

Tuesday, May 06, 2008

Ödmjuk och solbränd.

Jag hade verkligen förberett mig inför dagens möte. Jag hade visualiserat hela min plan och gick bara in för att verkställa den.

Men jag glömde en sak. Att vara ödmjuk.

Uppfylld av all den kunskap jag samlat på mig gick jag bara in och körde på, och förväntade mig att de skulle tycka att jag var fullständigt briljant. Något annat än "lysande Johnny, helt superbt, så gör vi såklart" kunde jag inte tänka mig att få höra.

Tänkte inte på att dem inte hade lärt sig det jag lärt mig. Så det var antagligen rena grekiskan. Och ingen av dem hade varit mer än en vecka på Rhodos.

Nåväl, det blev ganska bra ändå. Ödmjukheten hade inte sprungit ur något behov att vinna eller visa mig duktig från min sida. Nej, det var bara så att jag var så entusiastisk och ville delge dem allt lika klart och tydligt som jag kunde se det. Men kompromissa är något som tillhör vuxenlivet. Så det gjorde vi.

Och alla fick vara vinnare.

Möte nummer två var en annan känsla. När man själv lägger sig platt och erkänner att"ja, jag fuckade upp här, jag har gått igenom det hela från början till slut och tar på mig det här och det här. Jag visste helt enkelt inte bättre och kommer göra allt för att det inte ska upprepas igen". Då vill man inte höra personen som sitter bredvid och är lika inblandad ta noll ansvar för det som han gjort, och bara skjuta det som är uppenbart ifrån sig. Och sedan gå ut från mötet och bara säga att "ja det gick ju bra".

Jag svarade vad jag tyckte om det. Sedan gick jag hem och öste på sandsäcken tills armarna hängde slaka. Skönt :-)

Fick några underbara timmar på fotbollsplanen idag, som ledare för min dotters skollag. Strålande sol, glada, sjungande barn. Då spelar såna där möten inte så stor roll.