Wednesday, May 30, 2007

Från en annan sida

- Jag gråter för att jag inte förstår. Jag försöker få ihop det, men det går bara inte. Jag vill inte!
De sista orden kom ut i en gäll, lite pipig ton. Hennes tårar rann nerför de bleka kinderna. Näsan var täppt och hon mådde inte bra. Ville bara rusa ut, men ändå inte. Då skulle allt vara över. Hon skulle inte kunna komma tillbaka, även om hon ville. Kärleken hade lämnat den här lägenheten. I alla fall så länge hon fanns kvar. Om ett tag skulle någon annan komma hit med hjärtat fyllt av kärlek, och sinnet lika fyllt av lust. Någon annan. Inte hon.

-Jag vet inte vad jag ska säga mer...allt är redan sagt, jag vet inte vad jag ska säga för att göra det lättare eller bättre. Du...
Han tittar på henne där hon sitter vid köksbordet. Han känner ingenting. Det var längesedan han gjorde det. Om hon bara ville gå...Köksklockans tickande lät som kyrkklockor i hans öron. Tick, tick,tick. Varför går hon inte?

Allt hon vill är att han ska hålla om henne och säga att allt är bra. Att det här var ett stort misstag, de behöver bara rätta till det som inte stämmer. Sedan blir allt bra igen. Varför gör han inte det?

-Kom igen nu Malin. Du måste gå nu. Jag orkar inte mer, snälla gör det inte värre. Okej?
Han reser sig upp, stolen skrapar hårt mot golvet när han skjuter in den till bordet och ställer sig bredvid henne. Hon reser sig till slut, men struntar i att skjuta in sin stol. Utan ett ljud går hon ut i hallen, tar på sig skor, halsduk och jacka. Med tårarna fortfarande rinnande öppnar hon dörren, tar sina väskor och går. Utan att säga ett ord fortsätter hon nerför trapporna. Den tunga väskans rem skaver mot axeln, men det bryr hon sig inte om.

Han kommer ändra sig, tänker hon på väg mot bussen. Om ett tag kommer han inse att det är vi, att vi hör ihop. Jag vet att han älskar mig. Precis som jag älskar honom. Han har säker börjat ångra sig redan. Ska bli skönt att höra honom be mig ta honom tillbaks...Hon log lite för sig själv vid tanken.

Gud vad skönt, trodde aldrig hon skulle gå, tänker han inne i lägenheten. Öppnar en öl och sätter sig i soffan. Undrar varför jag inte gjorde det här tidigare? Det var evigheter sedan jag såg på henne och tänkte att jag älskade henne. Kommer inte ens ihåg när. Eller om det någonsin varit så...

Monday, May 28, 2007

Genom tid och rum, 2

Sprit, svartsjuka, bråk, dåliga beslut, bilkörning...sedan svart. Ungefär så mindes han den där kvällen. Ja, kraschen förstås, men det är bara suddigt. Ett otäckt ljud, ett fruktansvärt skrik...sedan tyst. Jo, så var det. Jonas reste sig upp i sängen, drog undan täcket och svängde benen över kanten. När fötterna landade på golvet och han sträckte på sig, kände han hur det bultade i huvudet. För några sekunder kändes det som om han skulle svimma, men det gick över. Han stack fötterna i de beiga tofflorna och gick fram till fönstret. Utanför sken solen och vinden smekte lövkronorna i de höga träden utanför. En ekorre kilade nerför en trädstam, snurrade in sig i en gren innan han vigt hoppade över till trädet bredvid. Jonas skrattade lite för sig själv. Fan, det såg så enkelt ut. Tvärtom mot hur hans eget liv såg ut. En enda jävla soppa.

-Jaha, du har kommit på benen? Inte en dag för tidigt.
Jonas snurrade runt. Där stod en kille med utländskt utseende och landstingets kläder på sig. Han kände inte igen honom, men det verkade som om han visste vem Jonas var. Att döma av det stora flinet i hans ansikte alltså.

-Du känner inte igen mig va? frågar han Jonas. Jag har suttit de flesta nätter vid din sida när du var i koma. Jag ville komma och hälsa nu när du är uppe. Jag jobbar egentligen på en annan avdelning, men var vikarie här under dina veckor i...sömn. Han log ett brett och varmt leende. Jonas gick emot honom och tog hans utsträckta hand i sin. Den var varm och torr, handslaget fast.

-Tack. Jag minns inte så mycket själv, men jag uppskattar din närvaro. Sa jag något konstigt? Jonas tittade in i hans varma, bruna ögon. De log mot honom.

-Haha, nja, du yrade en hel del emellanåt. Men inget du behöver oroa dig för. Däremot känns det som om jag känner dig ganska bra. Jag vet det låter konstigt, men jag lovar, jag är inte knäpp eller så... Men jag har träffat din familj och vänner...ja du kanske förstår.

-Egentligen inte, men jag tror på dig.
Jonas tittade på honom. Något kändes konstigt. Han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det. Kändes som han ansträngde sig lite, för att vara trevlig.

-Jag har något åt dig. Sparade en del tidningar under tiden du var borta. Tänkte att du kanske ville uppdatera dig lite. Jag lägger dem här.
Mannen tar fram en bunt tidningar och lägger dem på stolen bredvid Jonas säng. Han vecklar ihop påsen de legat i och stoppar den i fickan.

-Nej, jag måste gå nu. Men vi möts igen, det är jag säker på.
Innan Jonas hinner reagera har han lämnat rummet och försvunnit ner genom korridoren. Han sätter sig ner på sängen och drar handen genom håret. Det var en märklig snubbe, tänkte han. Konstigt att inte mamma eller någon annan berättat om honom. Han måste kolla det där. Han lyfter telefonluren och slår numret hem till sina föräldrar. Mamma svarar på tredje signalen.

Nej, hon hade inte träffat någon utländsk man som vakat vid hans sida. Inte hade hon hört någon annan säga det heller, inte på sjukhuset, och ingen annan som varit där. Han lade på luren och lutade sig tillbaka i sängen. Herregud vad konstigt. Vem är den här killen? Och varför hittar han på en sådan sjuk historia? Skumt var det i alla fall. Han sträcker sig efter en tidning i högen och bläddrar ett par sidor in i den. På sidan åtta är rubriken inringad med röd tuschpenna: "Äldre kvinna från Iran påkörd och svårt skadad i smitningsolycka. Polisen har ännu inga spår efter föraren".

Wednesday, May 23, 2007

Nya tider

Nu har jag fått nya uppdrag och det känns riktigt kul. Det kommer fylla min tid fram till avresan mot sydligare breddgrader i mitten av juni. Sitter kvar på den gamla arbetsplatsen men skriver för den nya. Knasigt, men härligt. Det verkar som de tycker lika mycket om mig som jag tycker om dem. Ja de säger det i alla fall :-)

Tyvärr kommer jag nog inte kunna skriva så mycket här, men då vet ni varför jag håller mig undan...Men ett och annat inlägg ska det väl bli hoppas jag.

Ja det var väl allt...

Monday, May 21, 2007

Ibland förstår man inte riktigt. Men det kanske inte är meningen heller.

Friday, May 18, 2007

Genom tid och rum

Han tar av sig byxorna, viker ihop dem ordentligt och lägger dem ovanpå de andra kläderna. Nu står han där i bara kalsongerna. Han huttrar i snålblåsten, skinnet blir alldeles knottrigt. Han går fram till kanten, lutar sig fram och kikar försiktigt. Långt därnere ser han vattnet som slår in mot klipporna. Han börjar tveka. Fan, det kanske inte är rätt ändå. Kuvertet med brevet sticker upp under stenen där han la det, vill inte att det ska blåsa iväg. Ett par regndroppar träffar honom i ansiktet. Det spelar ingen roll. Det kan regna hur mycket det vill, tänker han. Nu fryser han så han skakar i hela kroppen. Det går inte att hindra så han låter det vara så. Med bestämda steg går han fram till kanten. Han spänner sin muskulösa, seniga kropp och kastar sig ut. Han flyger genom luften med ögonen stängda. Känner den kalla luften, men annars är det ljudlöst, som om han svävade i evighet. När han slår mot vattenytan blir det mörkt. Och tyst.

Han går på en äng som han känner igen. Det är...ja visst är det den galna koängen, där den huvudlösa mannen står inne i skogen. Det är förstås ingen man, bara ett träd med stora grenar som sticker ut som armar, och i mitten ser det ut som om det suttit ett huvud förut. Han ser Jonas komma ut ur skogsgläntan. Han vinkar åt honom.

- Hej, dags att komma nu va? Vi har byggt på den förbannade kojan hela morgonen. Var har du varit?
Jonas gastar på i sin vanliga stil, ingen finkänslighet där inte.

- Jag...jag vet inte riktigt, jag blev försenad bara, får han ur sig.
Jonas tittar på honom. Lägger huvudet lite på sne innan han säger:
- Okej, skitsamma, men kom igen nu, alla väntar på dig.
Jonas går före genom skogen, in på stigen som leder till kojan. Där sitter de allihop. Tommy, Håkan, Anders, Tomas, Martin, ja till och med tjejerna som aldrig brukade få hänga på. Han känner sig förvirrad, backar några steg som för att fly. Men Jonas tar honom i armen och tittar på honom.

-Kom igen, det är ingen fara. Bara vänner här. Bara vänner.
Jonas ler mot honom. Det är underligt. Han brukar inte le i onödan. Han går fram till de andra och sätter sig på den enda lediga platsen. De andra ser på honom med vänliga ansikten.

-Kul att du kunde komma, säger Christina och ställer sig upp. Vi har samlats här idag för att be dig om ursäkt. Ja, för att vi varit taskiga mot dig menar jag. Det har inte varit meningen, vi fattade helt enkelt inte bättre. Men nu när vi gör det så vill vi säga, och då pratar jag för allihopa, att vi hoppas du kan förlåta oss. Vi har varit skitstövlar men du kanske kan förstå oss bättre nu. Nu när du kan se oss i ett annat ljus. Förlåt.

Han känner sig yr och tar ett par steg bakåt. Han ser fortfarande deras leende ansikten när han faller baklänges. Kanske slår han huvudet i en sten, för det blir mörkt. Igen.

Det känns som om solen skiner in rakt genom fönstret och in i hans ögon. Han blir så bländad att han fäktar med armarna. Det känns som om han är fastspänd och han får lite panik. Någon håller honom i handen och talar med lugnande röst. Han känner igen rösten. Det är mamma. Han öppnar försiktigt ögonen och kisar i ljuset. Han ser mamma och någon i vita kläder bredvid. En lång, mörk man med glasögon. Han lutar sig över honom och sätter sin varma hand på hans panna.

- Välkommen tillbaka, säger han.

Sunday, May 13, 2007

Mer än bara ett hus

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa "stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det". Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

Friday, May 11, 2007

Nya möjligheter var det

Se där ja, nya saker på gång. Återkommer när det är klart.

Idag är det fredag och stor vårfest står på schemat. Mycket folk och god mat. Ska bli kul.

Önskar er en skön fredag och helg.

Thursday, May 10, 2007

På jakt efter....kärleken

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök? Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?

Wednesday, May 09, 2007

På jakt efter en verktygslåda

Hittade orden. Skrev ett långt inlägg i ren inspiration. Sen gick strömmen...så kan det gå.

Idag har jag gjort i ordning min ansökan till en journalistutbildning. Den går iväg imorgon. Mitt personliga brev blev så här: ( förutom vissa detaljer då)


När jag var liten stod jag ensam med min hockeyklubba på vändplatsen utanför vårt hus. Där fanns ett mål som jag och mina vänner snickrat ihop av gamla brädor. Nu satt de inne och åt kvällsmat, i min ensamhet kunde jag spela så som jag ville det skulle vara. VM-final mellan Sverige och Ryssland, sista perioden och det var helt jämnt. Jag refererade med tydlig stämma hela den spännande upplösningen, där Sverige självklart fällde den ryska björnen och fick lyfta bucklan. Att folk passerade förbi med ett förvånat leende bekymrade mig aldrig. Sportreporter var min dröm. Om jag inte blev proffs själv förstås.

Nej, proffs blev jag aldrig, ett par framträdanden i tv-pucken blev det som bäst. Sedan fick fotbollen sin chans, och jag flyttade från den lilla orten till Göteborg för att spela med Blåvitt. Häcken blev sista anhalten innan drömmen om att bli proffs för alltid fick bli ett stort album av vackra bilder i minnets bibliotek.

Jag heter Nederbird och är 37 år. Även om mina drömmar om att vara idrottsman sprack, har jag fortfarande en kvar. Att bli journalist. Min kärlek till språket har aldrig lämnat mig, trots att jag under perioder helt enkelt inte hörsammat dess klagande röst. Jag läste till fritidsledare istället. Jobbade som det i några år, men fann aldrig glädjen där. Fortsatte till universitetet och socionomprogrammet. Jag gjorde ett försök att komma in på journalisthögskolan, men lyckades inte på provet. Det blev till slut en examen som socionom. Min kommunikationsförmåga fungerar bra även där, det är mötet mellan människor och dess öden jag gillar. Men inom mig har jag alltid vetat vad jag vill. Det är fortfarande att skriva.

I oktober förra året startade jag en blogg. Det väckte min kreativa lust och jag fick till min glädje en hel del besökare. Mitt ”bloggande” ledde också till att jag jobbat i några månader på tidningen ……. Det är fantastiskt kul, men jag känner att jag behöver verktygen i min låda. Journalistens verktyg. De hoppas jag finna här, hos Er.

Med vänliga hälsningar och med förhoppning om att ses i framtiden.

Johnny Nederbird

Tuesday, May 08, 2007

Zip

Jag vill skriva något vackert, men det går inte.

Någon har tagit mina ord. Lagt dem i en låda. Låst in den i ett skåp och gömt nyckeln.

Så jag får vänta. Och leta.

Sunday, May 06, 2007

En man grå

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 50-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

Saturday, May 05, 2007

På en hållplats i tiden

Det står ett par bredvid spårvagnshållplatsen. De kysser varandra intensivt, slutar ibland för att hämta luft, tittar varandra i ögonen så där som man bara gör när kärleken är alldeles ny. När det inte existerar något eller någon annan, när universum krymper ihop till det som kärleken skapar. Vi andra försöker låtsas som om vi inte ser, men det går inte att undvika dem. "Gå hem, eller skaffa ett rum, vad som helst, bara ni försvinner" tänker vi. Jag gissar att de flesta av oss är avundsjuka. Jag är det i alla fall. Men det vill jag inte erkänna.

Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och var sådär kär. Jag och min flickvän blev utskällda av en av tanterna i matbespisningen "för att vi höll på att slafsa i matsalen". Det tyckte jag var rätt fräckt då. Vet inte hur jag skulle reagera om det hände nu. Tänk om servitrisen kom fram och bad mig och min respektive att gå för att "vårt slafsande stör de andra gästerna". Hur skulle det se ut? Lite kittlande tanke trots allt. Jag har inget mot offentligt kyssande, absolut inte, men det är roligare om man själv är inblandad.

Reagerar vi annorlunda om det är ett par i gymnasieåldern som håller på sådär, än om om det är ett par i femtioårsåldern? Klart vi gör. Det tillhör på något sätt ungdomens rättighet att utforska livet utan hinder eller hämningar. Som vuxen ska vi ha lärt oss att kontrollera våra begär såpass att vi kan vänta med det där tills vi kommer hem. Men om man blir jättekär och trots allt tillhör den mer mogna generationen, får man drista sig till att hångla offentligt? Svaret borde vara ett självklart ja. För även om våra kroppar blir äldre och ser annorlunda ut finns fortfarande den där busiga tonåringen i våra sinnen. Ibland tror jag att det är nyttigt att låta honom eller henne få visa sig i all sin glans. Det spenderas mängder av pengar på att fixa till utseendet för att lura tiden och se yngre ut. Det är både billigare och roligare att återskapa känslan. Den finns därinne, jag lovar.

Friday, May 04, 2007

End of the line

"You could be happy, I hope you are. You made me happier then I`d,been by far."

Snow Patrol håller mig sällskap med den vackraste låten jag hört på länge, You could be happy. Den passar bra, titeln till trots. Känner mig...melankolisk. För idag gjorde jag som jag brukar nuförtiden, tar det där jobbiga samtalet. Det innebär att jag lämnar den där platsen som jag beskrivit i så lyriska ordalag. För precis som jag trodde och kände, så tycker den personen som bestämmer, att mitt skrivande inte passar in i deras tro på vad som gör just dem unika och bra. Och jo, det var hon som tog in mig. Men ibland blir det inte så som vi hoppas och föreställer oss. Men för en skribent, eller vilket kreativt yrke som helst, är det livsfarligt att tappa självförtroendet. Det är vad som håller på att hända. Och det tillåter jag inte. Så jag packar min väska, stänger av datorn och lämnar mina nycklar.

Besviken? Ja. Men jag tog chansen, det är viktigast. Jag har gjort mitt bästa, men ibland räcker inte det.

Och om du undrar, så ja, jag tycker fortfarande att det är den bästa arbetsplats jag någonsin varit på. Och ja, jag tycker fortfarande lika mycket om dem. Allihopa. Men för mig finns det en annan plats som väntar. En där jag kan utveckla det som är jag. Var vet jag inte ännu. Men man vet aldrig, chanser brukar dyka upp. Förhoppningsvis blir det så igen.

Thursday, May 03, 2007

Pojkar som pojkar

Det sitter en pojke mitt emot mig. Med sitt röda hår och tandlösa leende ser han ganska rolig ut. I den åldern är det inte något konstigt att sakna tänder, men för hans del beror det mest på att han nyligen ramlade när vi lekte jage och slog munnen i grannens altan. Rena blodbadet. Jag undrar om det kommer bli bra, eller kommer hans tänder växa ut snett? Hoppas inte det, skulle vara tråkigt för honom. Jag plockar upp godispåsen med lejonhuvuden och salta bumlingar, och sträcker den mot honom.

- Har inte du också godisförbud? säger han samtidigt som han rotar runt i påsen efter den saltaste bumlingen.

- Jo, men det har vi ju inte brytt oss om tidigare, eller hur? svarar jag.
Han skrattar samtidigt som han stoppar hela munnen full av bumlingar. Han ser så dum ut att jag börjar skratta hysteriskt. Han börjar sjunga så att det stänker bitar av godis runt honom och jag skrattar så det gör ont i magen.

Vi hoppar ner från vårt träd och går hem till honom. Ingen hemma som vanligt. Vi plockar fram Skogaholmslimpa och hushållsost, gör våra mackor och sätter oss vid bordet. Vi äter i tystnad, eller kanske njuter vi, i vilket fall som helst är det tyst. Smöret och hushållsosten utgör enligt oss den perfekta kombinationen att lägga på världens godaste bröd. Skogaholmslimpan. Mat för unga kungar.

- Hur tror du det blir när vi blir stora? Tro du vi kommer få egna familjer och så?
Han har ätit färdigt och fått pratlusten tillbaka.

- Ja det är klart. Vi kommer bo här hela livet tror jag. Våra barn kommer säkert bli lika bra kompisar som vi. Eller, det måste de ju bli, vi kommer ju hänga då med. Vem ska du gifta dig med?
Min fråga ger honom en fundersam min. Han tänker en stund innan han svarar.

- Kajsa. Ja det måste bli Kajsa. Du då?

- Marre såklart, vi är ju redan ihop!

- Ja det är klart, men tror du ni kommer vara ihop så länge?
Han tittar på mig och flinar.

- Vet la inte jag, men jag tror det, svarar jag. Men vi måste bo här, glöm inte det.

- Klart vi ska, var skulle vi bo annars?
Hans blick antyder att det var helt onödigt av mig att lägga till det där.

- Hallå, har du somnat till eller?
Orden får mig att ryckas ur mina tankar. Jag tittar upp och ser hans breda leende. Det röda håret är kvar,om än lite blekare, men tänderna är nu jämna och vita. Tur, tänker jag.

- Nej jag satt bara och funderade lite. Kommer du ihåg när vi brukade sitta i ditt kök och äta mackor och fundera över hur livet skulle bli?

- Klart jag gör. Haha, inte mycket blev som vi trodde du. Har du hört hur Marre har det nuförtiden?

- Ja, svarar jag, hon har visst gift sig med Larsa från klassen. Har visst barn och villa, ja hela paketet.

- Fy fan vilken svekfull brud!

Vi skrattar så hela uteserveringen vänder sig om och stirrar. Jag reser mig upp för att gå och beställa.

- Jag kan köpa åt dig, vad vill du ha?

- Två Skogaholmsmackor med hushållsost. Glöm inte mjölken!
I motljuset ser jag ett tandlöst gapskratt hos en pojke med väldigt rött hår.

Ett ögonblick i livet

När jag var 26 jobbade jag på en underbar krog i Göteborg. Gästerna bestod av skönt avslappnade människor, vilket innebar att det under två år bara var bråk vid ett tillfälle. Och jag jobbade ändå i stort sett varje helg. Tyvärr gick krogen i konkurs och vi fick byta arbetsplats. Till vad som just då skulle lanseras som Götets hippaste ställe. Kontrasterna var monumentala.

En kväll var det premiärfest för en Jennifer Lopes-film med massor av gäster. För dagen var en av stadens mest erfarna vaktchefer inhyrd tillsammans med några av sina egna vakter. Vi skulle bara sköta garderoben. Så blev det inte.

En stund in på kvällen står jag och pratar med vaktchefen när larmet går. Det är bråk inne på stället!

- Kom igen, du hänger med mig! Han rycker tag i min arm och börjar springa.
- Men jag....Mina protester passerar ohörda när han drar mig genom folkhopen.
Det visar sig vara en man, cirka 55, som druckit för mycket och tafsar på tjejerna. Inget allvarligt med andra ord.
- Du tar honom så går jag bakom, säger bossen.
- Är det inte bättre att du tar honom, försöker jag.
- Kom igen nu för helvete, ta honom så går vi, säger han med irriterad röst.
Jag greppar mannen i armen och föser honom framför mig genom folkhopen. Halvvägs genom lokalen bestämmer han sig för att det är för tidigt för hemgång, och sliter sig loss och springer.
- Men va fan! hör jag vaktchefen vråla samtidigt som han vräker sig över mannen och brottar ner honom. Sedan släpar han ut honom med mig slokörad strax bakom. Medan han slänger ut personen på gatan ställer jag mig på min plats i garderobstrappan. Svettig och med en allmän känsla av...fånighet. Förnedringen kommer senare.

När jag vänder mig om håller vaktchefen på att beskriva händelseförloppet för sina biffiga kompisar på utsidan. Genom glasdörren ser jag hur han demonstrerar mitt agerande. Och det är inte till min fördel. De vänder sig om och ser mig stå där. De skrattar. Det gör inte jag.

Tuesday, May 01, 2007

Så kan det gå

För sex månader sedan läste jag en bok som jag gillade otroligt mycket. Den handlade om mitt andra stora intresse, psykologi och förändringsarbete. Författarens historia påminde om min egen, antagligen gjorde det att jag kände lite extra för boken. Men jag kunde verkligen ta till mig budskapet, vilken orsak det än må vara.

När jag läst klart den skickade jag ett mail till bokens skapare och förklarade vad jag tyckte om den, och vem jag är. Eftersom det gått så lång tid hade jag glömt det. Men häromdagen fanns hans svar i min inkorg. Nu lutar det åt att jag ska bli hans samarbetspartner här i Sverige eftersom han bor i ett annat land. Det skulle vara riktigt inspirerande. Och kul! Får se vad som händer helt enkelt.

Men sluta skriva ska jag absolut inte göra om någon undrar. Det är det roligaste jag sysslat med, och jag hoppas jag får fortsätta med det. Eller rättare sagt, jag ska fortsätta. Basta.