Friday, April 27, 2007

När allt faller på plats

"Ta min hand"
Hon tittar på mig med sina vackra ögon. De glittrar i solljuset och jag känner mig alldeles varm. Hennes mun ler och jag kan inte låta bli att göra detsamma. Jag tar hennes utsträckta hand och låter fingrarna sluta sig om den. Den är varm och mjuk, precis som hon. Jag drar henne till mig och kysser henne samtidigt som jag låter ögonlocken falla ner och slappna av. Det brusar och dånar i mitt huvud, ett helt vattenfall rasar fram och jag blir yr. Vi står så en stund, omöjligt att säga hur länge. Jag bryr mig inte heller. Ingenting annat känns ändå viktigt just nu. Till slut släpper vi taget och andas in den klara kvällsluften.

"Vet du hur underbar du är just nu", frågar jag henne.

"Inte exakt, men jag har en aning. Om det är nära hur jag tycker om dig så måste jag vara ganska fantastisk", svarar hon.

På det har jag inget svar för det är så bra, precis som hon är. Vi tar varandra i handen och börjar gå tillbaka till bilen. Det är sommar i luften och det surrar bland buskarna. Just där inser jag att jag vill aldrig släppa taget om henne, vill aldrig att hon ska gå. Så jag stannar. Hon tittar på mig med förvåning i blicken.

"Vad är det? Varför stannar du"?

Jag tar ett djupt andetag och går ner på knä. Hon inser vad som håller på att hända, och tårarna faller nerför hennes kinder. Jag tar hennes händer i mina.

"Du är den mest underbara människa jag någonsin träffat", börjar jag. "Jag inser att jag vill att du ska vara vid min sida resten av livet, som jag vid din. Att vakna bredvid dig på morgonen, att hämta dig på jobbet, äta frukost tillsammans, planera resor....ja allt vi gör är bara underbart. Därför vill jag fråga dig om jag får bli din man, för alltid. Ja, jag frågar om du vill gifta dig med mig."

Det är alldeles tyst på den lilla vägen ute vid havet. Det enda som hörs är hennes tysta snyftningar, och kanske min tunga andhämtning i väntan på hennes svar. Fåglarna och insekterna verkar ha stannat av i sina läten.

"Ja", svarar hon. "Ja, jag vill gifta mig med dig. Jag vill vara med dig också, alltid. Jag vill, jag vill"!
Hon skriker ut de sista orden som en explosion i tystnaden. Alla ljud runt omkring kommer till liv igen, fåglar som sjunger, bin som surrar. Hon kastar sig i min famn och vi kramar varandra hårt. Jag känner hennes hjärta dunka mot mitt bröst, och våg efter våg av lycka rullar genom min kropp.

"Jag älskar dig", viskar jag i hennes öra.
"Och jag älskar dig, för alltid", viskar hon i mitt.


Ungefär så tänker jag mig det ska vara när det är dags.....

Sommar, eller ja, nästan iallafall

Idag önskar jag mig en cabriolet. Om man älskar att köra bil och samtidigt gillar vackert väder måste det vara den perfekta kombinationen. Att köra med rutorna nervevade är inte riktigt samma sak, det är det inte. Men en dag som denna känns det som ett i-landsproblem. Hoppas att helgen blir angenäm för eder alla. Själv hoppas jag på andra aktiviteter än att sitta vid datorn. Grilla känns som en bra idè.

Thursday, April 26, 2007

I väntans tider

Efter två timmars väntan i ett rum fullt med snoriga, gråtande barn får vi äntligen ett eget rum. Det känns som vi äntligen är ett steg närmare att träffa doktorn efter dotterns astmaattack. Vi sitter där i tre timmar och väntar. Och väntar. Tills det knackar på dörren. Äntligen! En sköterska öppnar dörren och säger med käck röst:

>>Jag tar ert rum nu. Det är väl ändå trevligare att sitta i väntrummet, där finns ju tv också<<
Jag tittar på henne med en förvånad min.

>>Vad menar du? Vi skulle ha träffat doktorn för två timmar sedan och nu tar ni rummet ifrån oss<< Min ton är allt annat än trevlig just då.

>>Ja men det är andra som behöver det bättre. Och ni kommer ändå inte träffa någon läkare på många timmar än<<.
Hennes sista ord blir för mycket för mig. Jag tar min dotter i handen och sätter henne i en stol i väntrummet. Hon är så slut nu att hon börjar gråta.

>>Vänta här, jag ska fixa det här. Ta det bara lugnt<<.
Jag går fram till en sköterska och förklarar att det här ställer jag inte upp på. Efter en kortare version av dagens vedermödor verkar hon förstå att jag menar allvar.

>>Vänta lite ska jag se vad jag kan göra säger hon<<. Jag nickar. Och väntar.

Tio minuter senare har vi fått ett nytt rum, och tjugo minuter senare kommer doktorn. Ytterligare femton minuter senare står vi på parkeringen. Hur länge hade vi blivit kvar om jag som vanligt varit vänlig och accepterat vad som serverades? Hur gör man om man till exempel inte kan hantera språket och uttrycka det man vill?

På den enda akutmottagningen för barn jobbar det denna måndag en läkare. I en stad med en halv miljon invånare. Igår kväll visar det sig att tragedin är ett faktum. Två föräldrar förlorar sin tjugomånaders son på samma ställe. Pappan hävdar att personalen ignorerat deras rop på hjälp. Personal som är gravt underbemannad och tvingas göra svåra prioriteringar hela tiden. Ingen som varit där är förvånad. Tragedin är inte på något sätt mindre för det.

Monday, April 23, 2007

Munkar och tårta

Har Du intervjuat en munk samtidigt som ni åker i en gammal folkabuss för att hämta byggmaterial? Det är vad jag gjort idag. Efter att ha ätit tårta med samtliga klosterboende. Blev lite sugen faktiskt. På att bli munk alltså.

Sunday, April 22, 2007

Min trappa

Jag sätter mig i en skön stol och blundar. Låter kroppen slappna av mer och mer, går igenom kroppsdel för kroppsdel uppifrån och ner. När jag känner mig redo föreställer jag mig att jag står högst upp i en trappa. Min trappa är av trä med ganska breda trappsteg son knarrar lite när jag sätter ner fötterna. När jag står där uppe och tittar ner kan jag se en dörr nedanför trappan. Den leder ut till en underbar trädgård. Jag kan se att den är lite öppen för det strilar in lite solljus genom dörrspringan. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå, samtidigt som jag räknar för mig själv. Ett...jag ser och känner hur jag långsamt kliver ner ett trappsteg. Sedan fortsätter jag sakta. Två...tre...fyra...fem...Jag känner kroppen slappna av mer och mer för varje steg. Sex...sju...åtta....nio...och tio. Jag är nedanför trappan och är avslappnad och skön i hela kroppen. Jag går ut genom dörren och ut i trädgården, känner alla dofter och slappnar av ännu mer. Lite längre bort ser jag en skön vilstol. Jag går bort och sätter mig i den. Jag sjunker ner och låter mig själv drömma mig bort. Jag hör fåglar som sjunger, inga andra ljud. Det är antagligen sommar för det är precis lagom varmt.

Jag sitter kvar tills jag känner mig trygg och glad. När jag är redo reser jag mig upp och går tillbaka in i huset, och stänger dörren bakom mig. Jag börjar gå uppför min trappa igen, samtidigt som jag räknar. Ett...två...tre...fyra...fem...sex...sju...när jag kommer till tio kommer jag öppna mina ögon och var helt vaken, piggare och känna mig bra i hela kroppen. Åtta....nio....och tio! Jag öppnar mina ögon och sträcker på kroppen. Medveten om att jag just givit kroppen samma effekt som flera timmars djup sömn. Prova gärna du också. Din trappa och trädgård kommer antagligen se annorlunda ut än min. Berätta gärna om du vill.

Saturday, April 21, 2007

Konflikter

Det finns en plats dit jag går när jag behöver vara ensam. När energins låga börjar flämta och ropa på hjälp, då återvänder jag dit. Till min egen plats. Jag kan sitta där och och bara andas in den rena luften, fylld av syre och väldoft från allt det vackra runt omkring. Sedan reser jag mig upp och går in mellan de höga barrträden från USA. Doften från de gröna barren ger mig ro, en känsla av igenkännande. Ibland lägger jag mig högst upp på berget och låter alla tankar fara omkring tills de stannar. Där ser man ut över staden som bor i mitt hjärta. Där känner jag mig trygg.

Det har nog framgått att den senaste tiden varit fylld av känslor och konflikter. Förr undvek jag konflikter till vilket pris som helst. Under min uppväxt fanns inga schismer, iallafall inga som jag kunde uppfatta, så hur skulle jag lära mig att hantera det då? När man blir vuxen och har seriösa relationer så förstår man ganska snart att konflikter är en del av vardagen. Och väljer man att inte ta dem när de dyker upp, med den det rör, då kanske man gör som jag gjorde förut. Tog dem med sig själv, inuti. Att utgå från att det alltid ska råda harmoni är en utopi, även om jag och säkert de flesta skulle önska att det inte var så. Men hur skulle vi växa, lära oss om vilka vi egentligen är om vi aldrig stod upp för oss själva? Jag jagar inte på något sätt konflikter, men jag backar inte heller för att ta dem längre. Jag ringer hellre det där samtalet och reder ut det som känns fel. Ibland innebär det att jag får backa och tänka om, men lika ofta att den andre får reda på vad jag tycker och förhoppningsvis respekterar det. Men det är upp till dem. Att få en annan människa att ändra sig är omöjligt. Men om man inte talar om vad man själv känner och tycker finns det ingen möjlighet alls. Då återstår bara att fly. Det är ingen väg jag föredrar längre.

Ibland faller jag tillbaka in i gamla mönster och väntar. Väntar på att det jobbiga ska försvinna och lösa sig på egen hand. Men det gör det sällan. Som barn kunde man stoppa huvudet i sanden och vänta på att det skulle blåsa över. Funkar inte lika bra som vuxen. Men jag är medveten om det och påminner mig själv om att det är dags att agera. Tänk vad mycket onödig tankeenergi som går åt till att fundera på egen hand. Det blir oftast inte som man föreställt sig ändå, och efteråt tänker man, "varför har jag väntat så länge med att ta upp det här"?

Hur gör du, tar du tag i och löser konflikter, eller väljer du den andra vägen?

Thursday, April 19, 2007

Blä

Dagen inleddes med ett lätt illamående. Och nej, det hade inte med gårdagens aktiviteter att göra. I en av dagens gratistidningar fanns nämligen en snarlik version av min första artikel som inte publicerats ännu. Därmed kommer min artikel inte se ut som jag gjorde den. Skittråkigt är ordet. Och hur gick det till egentligen?

Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.

Wednesday, April 18, 2007

Ut och dansa dårå´

Nä, nu får det fan vara nog! Solen skiner och idag är det party. Deadline var igår och idag är alla glada på jobbet. Så idag ska vi fira, njuta och vara allmänt flamsiga. Med önskan om en riktigt bra vårkväll säger jag på återseende!

Monday, April 16, 2007

Förlåt

"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".

Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.

Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.

" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.

" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.

"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".

"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.

"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.

"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.

"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".

De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.

Saturday, April 14, 2007

Födelsedag och telefon

"Hej igen T,

idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.

Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.

Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.

Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."

Friday, April 13, 2007

En dag i livet

Nej, ibland blir det inte som man hoppats.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.
Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.

När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.

Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.

Wednesday, April 11, 2007

Naken sanning

Barnboksförfattaren Sören Olsson skrev i sin krönika i Föräldrakraft, om alla tankar och känslor som dök upp när hans tonårige son sa att han ville vara naken med en tjej. Sörens kompis föreslog att han skulle åka till Danmark och köpa en prostituerad kvinnas tjänster åt sonen. Till saken hör att Sörens son är funktionshindrad. Hans tankar rörde sig om hur långt man är beredd att gå för att göra sitt barn till lags. Debattens efterdyningar har tagit proportioner som Sören inte hade räknat med, han poängterar att han är emot all form av sexhandel. Men drevet går, och han är den som är jagad. Själv uttryckte han bara sina känslor inför ett stort dilemma.

Manlighet igen

Jag skrev en post om manlighet. Sen tog jag bort den. Den handlade om att jag tycker manlighet är att stå för vem man är, vad man tycker och vill. Ser du, redan där blev det ju fel. Vad man tycker...Vad jag tycker och vill ska det vara i så fall. Ja jag tog bort den för jag vill inte lämna ut någon. Inte någon som inte förtjänat det, som bara gjorde så gott han/hon kunde. Jag vet ändå vad jag tycker, precis som du som just läste raderna ovan.

Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.

Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)

Tuesday, April 10, 2007

Utmanad

Eftersom Hermann utmanade mig så kommer här en lista:

Tio första:

Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica

Nio senaste:

Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd

Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?

Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka


Sex saker du gjort idag:

1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga

Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.

Fyra personer du kan berätta allt för:

1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa

Tre val:

Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör:

1. Skriva en bok
2. Gifta mig

En sak du ångrar:

Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.

Monday, April 09, 2007

En vän

Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.

1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.

När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.

Saturday, April 07, 2007

Påsk, bilåkning och lite karaoke.

Påskafton. Sätter mig snart i bilen och åker till landet. Middag med familjen, ägg och sill, köttbullar och snaps. Funderar på vilken musik det blir i bilen. Tänker Chris Rea. Det är fan bilåkarmusik. Är annars lite besatt av Gwen Stefanis senaste. Glad musik för ett glatt sinne. Men det blir nog herr Rea, är barnsligt förtjust i att sjunga med, riktigt högt. På nittiotalet var Tom Petty den stora medvrålarfavoriten. Jag och kompisarna skruvade upp Learning to fly på max och lät oljudet från våra strupar bilda en mäktig bakgrund. Tyckte vi.

För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.

Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.

Friday, April 06, 2007

Sova? Jag?

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag menar inte just idag, det har alltid varit så. Om det gick skulle jag avstå, om inte sömnen var ett behov. Det här har jag förstått fått lida för, det sena sänggåendet funkar inte så bra i det vuxna livet. Men jag är aldrig så kreativ som när natten smyger sig på och gatlamporna har tänts. Då, när det är läggdags, kommer alla geniala idèer.

Mina bästa vänner

Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.

I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.

När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.

"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.

Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.

Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.

Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.

Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.

Ni finns i mitt hjärta, då som nu.

Tack så jävla mycket!

Inbrott i bilen igen. Sex gånger på tre år, varav bilen stulits hälften av gångerna. Måste vara något slags rekord. Pratar med en granne på parkeringen som också haft inbrott. Polisen skiter i det. Trots att minst ett billarm går igång varje natt är det ingen som bryr sig. Inte polisen, inte bostadsbolaget. Dags att flytta. Det börjar bli för dyrt. Och för jävla tröttsamt!

Thursday, April 05, 2007

En dag



En dag kommer jag åka till USA. Då ska jag åka motorcykel längs öppna freeways med vinden fladdrande i håret. När hungern gör sig påmind ska jag stanna vid en riktig "diner" och äta pannkakor. Eller hamburgare med strips. Språka med människorna, berätta att jag kommer från Sverige och se vad de tycker om det. Kanske reda ut en och annan fördom. Sedan ska jag sätta mig på hojen igen och dra vidare, in i solnedgången. En dag blir det så. Det har jag bestämt.

Monday, April 02, 2007

ordens makt, närvarons kraft

>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<

Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.

Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.

Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.

När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.

Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.