Wednesday, November 29, 2006

Sluta inte drömma

"Makarov, till Larionov, Larionov håller i pucken, hittar Krutov som klappar till direkt! Ett underbart mål, helt otagbart för Pecka Lindmark i det svenska målet. Nu blir det tufft för Sverige att hinna ikapp. Tre noll i baken, och bara minuter kvar av VM-finalen!"

I dunklet på vändplatsen står en ensam pojke och skjuter en tennisboll med sin hockeyklubba in i det hemmagjorda målets trasiga nät. Samtidigt refererar han med glöd och inlevelse, det som i hans livliga fantasi utspelar sig på en fullsatt arena. Hans kompisar har för längesedan gått hem till värmen och teven. Men han tänker spela färdigt matchen. Sverige ska inom kort svara för en makalös vändning och välta den ryska björnen. Sverige blir världsmästare och vinner med fem-fyra. Ljublet vet inga gränser. Sedan är det läggdags.

Pojken med hockeyklubban är såklart jag. Otaliga timmar tillbringade jag såhär, med en hockeklubba eller en fotboll, i jakten på att bli bättre. Tillsammans med kompisarna tills de tröttnade, sedan fortsatte jag själv. Fråga min pappa, han fick agera bollkastare under en längre period när jag skulle lära mig att dämpa en boll på bästa sätt. Fast det som var det roligaste var det jag gjorde ovan. Jag refererade mina aktiviteter. Det blev så levande att jag inte ens märkte när de andra gick hem. Mammas väninna hade gått förbi och hört mig en kväll. Det var pinsamt. Men det var min dröm. Att bli sportjournalist.

När jag var 28 år så ringde telefonen hemma. En röst på andra sidan meddelade att jag blivit framlottad som första reserv att få komma och göra intagningsprovet på journalisthögskolan.
Jag tackade ja, slängde på luren och danasde och skrek i högan sky! Min dröm skulle bli verklighet! Jag hade ju klarat 1,5 på högskoleprovet precis, det här blir inga problem. Trodde jag. Drömmen krossades, gick upp i ett moln av alldeles för svåra frågor. Med hängande huvud återvände jag till socionomprogrammet. Men jag fick chansen igen, redan nästa termin. Nu vore det väl f-n om det inte skulle fungera! Och det gjorde det....inte. Jag gav upp där. Jag vet att jag tänkte att det var nog inte för mig. Jag var nog inte så bra på det här trots allt. Mina lärare hade haft fel. Så var det.

Jag kom att tänka på det här när jag läste en annan blogg. Var det såhär livet skulle bli? Och jag kan lova att det är en av de allra vanligaste frågeställningarna när folk kommer till mottagningen och funderar över sina liv. Framförallt när korten kommer fram! Allt för många drömmar sätts på vänt. Andra saker kommer emellan, partners, jobb, barn. Men kanske är det så att allting har sin tid? Det där som stod emellan förut kanske inte gör det vid ett senare tillfälle. Ett tillfälle att följa dina innersta drömmar, att bli det som alla dina talanger adderas ihop till. Vågar du ta chansen när den kommer? Har du modet att göra det, även om din omgivning tycker du behöver en rask färd till akuten för sinnesundersökning?
Jag var och klippte mig igår. Hon som klipper mig är en underbar kvinna som varit med om massor. Hon jobbar måndag-lördag, morgon till kväll. Det går otroligt bra för henne. Igår berättade hon att hon sålt salongen. Hon håller på att utbilda sig till medium. Vad tror ni hennes omgivning tycker om det?

Jag hoppas att om/när min chans att följa min dröm dyker upp, att jag är lika modig som hon, hårklipperskan. För det är lite skrämmande också att uttömma vår sista reträttväg. Den där som vi alltid kunnat använda att rymma från verkligheten och säga , att egentligen så ville jag ju bli......Om jag bara fått chansen så skulle jag.....Måtte jag vara modig nog.
Börjar tröttna på singellivet. Funderar på att bli bonde....

Tuesday, November 28, 2006

And the truth shall set you free

Oj! Vissa dagar får man höra sanningar. Saker som du omedelbart när du hör dem vet att de är sanna. Saker som Du behöver höra för att komma vidare. Svaren på gåtorna du gått runt och försökt att lösa på egen hand. Tyvärr är det alldeles för få som har modet att vara så ärliga. För sanningen kan göra ont att höra ibland. Och inte många vänner har modet det krävs, att riskera att göra sin vän ledsen eller förbannad, kanske båda två. Bara få har också förmågan att känna när det är rätt läge att delge sin syn på situationen. För en sanning som levereras i fel läge kommer bara viftas bort eller tas emot på ett sätt som inte leder framåt. Jag har en vän som har allt det där. Idag överträffade han sig själv.Tack för din klokhet. Tack för din vänskap. Tack för att du finns.

Monday, November 27, 2006

Professor Kalkyl


Det ringer på dörren. Eftersom jag av naturen är lite avigt inställd till oanmälda besökare så måste jag kika i titthålet en stund. Kan ju vara en av tvåtusen jultidningsförsäljare, och jag orkar inte se ett besviket ansikte till. Men det är min favoritgranne med sin lilla bebis. Hon ville bara tala om att mina nycklar sitter i dörren. Jag tackar för hjälpen och går in igen. Lustigt tänker jag. Det har nog aldrig hänt förut. Går ut i köket och undrar varför aldrig pastavattnet börjar koka. Men luktar gör det! Skit! Har satt på fel platta och där står en annan kastrull och det ryker i botten. Tar av den stackars brända och sätter på rätt platta den här gången. Efter en stund luktar det fortfarande bränt. Har förvisso satt på rätt platta, men inte stängt av den andra. Ska aldrig gå upp 4.30 mer, det lovar jag mig själv. Måste kolla så batteriet i brandvarnaren fungerar...
Jag gillar inte avsked. Ja, jag vet att det beror på att min mamma hade svårt att lämna mig när jag var liten och ledsen. Skit samma, det suger som det heter idag. Jag bryr mig inte lika mycket när det är jag själv som ska iväg, gillar mindre när jag står kvar och ser den andre gå iväg. Det handlar såklart om kontroll, att man inte vet vad som händer när man inte är med. När mina förhållanden tagit slut har det blivit långa, utdragna processer som sliter så hårt på känslolivet att man tar helt slut. . Min första riktigt stora kärlek var jag ihop med i fyra år innan det tog slut. Men det tog två år till innan vi slutade träffas helt. Snacka om att köra en relation ner i skiten. För man hinner ju göra varandra ganska illa under tiden. Det handlar väl egentligen om rädsla, att vetskapen om att när man släpper taget helt, då är fältet fritt för vem som helst att bli ihop med den som du fortfarande har känslor för. Egoistiskt ja, men känslomässig smärta är det vi fruktar mest. Och i mitt fall var vi lika goda kålsupare. Det är värre när den ene blir utnyttjad för att den andre inte vågar släppa taget. DET är elakt, och det gör ont. Jävligt ont.

Fast jag gled ifrån ämnet lite. För idag var det ett sånt där annat auf wiedersehen. Min dotter flög imorse på semester med sin "andra familj". Därför klev jag upp 4.30 , det var inte skönt! Men jag erbjöd mig att köra så jag får skylla mig själv. Men en anledning till att jag alltid tyckt det varit jobbigt med avsked är att min mamma alltid stod där med gråten som bara önskade välla fram, och man själv kände en stor, konstig klump som trängdes i halsen när man skulle iväg. Därför försöker jag göra tvärtom. Inte gå med in, ett glatt humör med fokus på hur kul det ska bli, puss o kram och sen iväg. Gråta får man göra i bilen på väg hem. Hoppas det fungerade.

Saturday, November 25, 2006

I hemmets lugna vrå

Här sitter man i godan ro och ser en finstämd film, xxx med karaktärsskådespelaren Vin Diesel, när plötsligt en kaskad av ljud kastas mot mig! Reklamen! I panik kastar jag mig efter fjärrkontrollen för att få ner ljudvolymen till en mänsklig nivå. Trycker frenetiskt på knappsatsen som strejkar efter att skiten fallit i golvet ett obestämt antal gånger. Så, äntligen, ljudet normalt igen. Smyger in i dotterns rum och lyssnar, men det är tyst. Sjunker ner i soffan och pustar ut. Men allvarligt talat, tror man att det ska öka lusten att köpa deras förbannade deodorant eller dricka mer Gevalia kaffe bara för att ljudet är dubbelt så högt? Aldrig i livet! Skulle hellre stinka svett och ha koffeinabstinens resten av decenniet än att gynna dem efter det här. Ha! Där fick ni era fridstörare! Jag gillar till och med att se reklam, ja jag är lite störd, jag vet. Men jag behöver inte ha dubbelt så högt ljud på för att förstå budskapet. Det här borde bli en fråga att gå till val på nästa gång. Ska ringa sossarna imorgon. De hade förvisso behövt dubbel volym. Fast mest en annan budbärare.

Thursday, November 23, 2006

Lite hjälp på traven..

Funderar du ibland på om du verkligen håller på med rätt saker? Kanske du skulle jobba med något helt annat, du som alltid velat bli lastbilschaufför och köra ner på kontinenten utan att någon stör. Eller pilot, ja det hade ju varit underbart! Du är inte ensam kan jag säga. Nästan alla känner ibland av dessa gnagande känslor men slår bort dem. Vi måste trots allt sköta våra förpliktelser. Och det är ju riktigt, men hur tar vi hand om själens önskningar? Om inte detta sammanstrålar så brukar framgången utebli.

På mottagningen där jag jobbar använder vi oss av olika symbolövningar när vi träffar klienter. Hypnos är inte nödvändigt, för när du slappnar av och börjar använda ditt bildseende så går du automatiskt ner en nivå i medvetande. Där finns bilderna, på förmedveten nivå. När det gäller just det här med att utröna om man är på rätt plats eller inte, då använder vi oss av en övning som kallas "de tre korten". Det går till på följande sätt:
Sätt dig så skönt som möjligt och ta några djupa andetag. Låt dig själv slappna av så mycket det är möjligt just nu. Blunda om du vill, och föreställ dig sedan att det framför dig på bordet eller golvet ligger tre kort med baksidan uppåt. När du sedan vänder upp dem så föreställer du dig att du ser det yrke du önskar, antingen i ord eller kan vara i bild. Notera varje kort vad det är för yrke. Skriv upp/kom ihåg det vänstra kortets yrke, det i mitten och det högra. Det är viktigt att du kommer ihåg just vilket yrke som låg placerat var.

(Obs! Efter att ha läst de första kommentarerna så ber jag dig göra övningen färdigt innan du läser vidare!)









Anledningen till det är nämligen:

Det vänstra kortet/yrket är det som tilltalar dig allra mest rent känslomässigt.
Det högra är det yrket som lockar dig på ett mer logiskt/rationellt plan.
Det i mitten är en kombination av de båda, och borde ju fungera rätt så bra. För vi behöver ju stimulera båda bitarna, inte sant? Men om du har ett jobb som ligger till höger eller vänster så är det säkert helt okej, då kanske du stimulerar den andra halvan utanför ditt jobbområde. Det är väl snarare när ens befintliga arbete inte dyker upp någonstans som man kan börja fundera.

Har du ett jobb du trivs med trots att det inte dök upp här, ja då är det bara att gratulera. Det här är som sagt ett instrument som används när man letar efter orsaken till att någon inte riktigt trivs med tillvaron. Det hoppas jag att du gör! Men jag vet av egen erfarenhet att det mellan varven dyker upp tankar som säger att, blä, ska jag verkligen hålla på med detta? Jag som egentligen skulle vilja...då kan det vara bra att kolla av med den här metoden.

Jo, jag kollade vad mina yrken blev när jag gjorde den här första gången för snart åtta år sedan:

Vänster: Fotbollsproffs
Höger: Läkare
Mitten: Reklam/Media

Stämde precis. Vad jag ville alltså. Men det är ju en annan sak.

Tuesday, November 21, 2006

Grunden är viktig!

Sitter i bilen och hör hur killen på radion fullkomligt vrålar ur sig en fantastisk historia om tillståndet i Sverige idag. Jag skrattar, men inte hånfullt, tvärtom. För sångaren kommer från Grunden, en förening till för människor med intellektuella funktionshinder. Helt utan hämningar eller rädsla brakar han lös i en furiös klagosång över hur vi beteer oss och en undran hur det ska bli. Jag blir lite avundsjuk. Vet inte om jag vågat sjunga live i radion. Jo kanske, om jag haft något så bra att säga.

Jag har varit på studiebesök hos Grunden. Det var en härlig upplevelse som jag kan rekommendera. Men mitt bästa minne är när jag såg dokumentären om Grunden Bois. Kjelle Kjellman på tv-sporten gjorde sitt livs insats när han följde dessa underbara individer och deras liv. Fantastiska karaktärer. Jag satt med tårarna rinnande nästan hela tiden, men det var tårar av glädje. För deras livsglädje och ofejkade kärlek till fotbollen var så smittande. Se den om Du får chansen. Vill Du veta mer hittar Du information här : http://www.grundenbois.com
Gnällig idag. Inte i form, ingen lust. Jag gillar inte det. Har varit lite mycket det sista, jag har så lätt att ryckas med. När allting tar fart, när kemikalierna i kroppen är inställda på full fart framåt, full av kortisol och endorfiner( kroppens egna kemikalier alltså, några andra har aldrig intresserat mig :-) och...ja, då är det dags att ta ett djupt andetag och sätta sig ner en stund. Pusta ut och känna efter hur det står till egentligen. För många av oss har en förmåga att flytta fram gränserna hela tiden. Som idrottsman var det nödvändigt. Än idag är det så att om jag går till gymmet så är det lätt att se vem som är vem. Den "normala" som tränar för lite motion och allmänt välbefinnande, han/hon slutar när det börjar kännas obehagligt och vilar lite. De som är som jag gör inte så. Nej det är då vi sätter fart! Plågar oss så att vi nästan kräks, bara en omgång till.....följt av en lång stunds flämtande efter luft och försök att fokusera blicken igen. Den personligheten kan ta en långt om man lär sig förstå hur man fungerar, och framförallt, när det är dags att sätta ner foten och bromsa. Lär man sig inte det är risken stor att få starta längst bak i ledet nästa gång, och vägen tillbaka blir väldigt lång. För vissa förblir den bara en suddig prick i horisonten, så långt bort att den aldrig går att nå.

Sunday, November 19, 2006


Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot! Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning serien som nyligen gick på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en grymt bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggar mustach och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden just nu. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera än, att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt...och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer...ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur... ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? "Panta, panta panta mera" känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

Thursday, November 16, 2006

Den ljusnande framtid är vår

Vi sitter och lyssnar på en gammal ljudupptagning från 70-talet. Ämnet är socialpolitik och dagens tema är genusperspektivet. Ungefär 30 vuxna människor på termin sex, socionomprogrammet vid Göteborgs universitet,skrattar gott åt det absurda som strömmar ut ur högtalarna. Kvinnan som intervjuas ger en sån syn på sin roll i hemmet att det är svårt att hålla sig för skratt. I korthet går det ut på att hennes uppgift är att se till barnen, laga all mat och sköta resten av hushållet. Just det, att ha klar middagen åt mannen tills han kom hem från jobbet också! I hennes värld var det så det skulle vara. Mannen skulle vara på jobbet och försörja sin familj. När han sen kom hem hade han all rätt att få sig ett varmt mål mat, och efter det ta sin pipa, tidningen och vila sig lite.

När jag sitter där och småkluckar så inser jag att det skulle kunna vara min mamma där på bandet. För så såg det ut när jag växte upp i ett småputtrigt villasamhälle fyra mil utanför stan. Inga barn gick på dagis, i stort sett alla mammor var hemma tills skolan började vid sju års ålder. Min pappa var verkligen ingen höginkomsttagare, han var servicereparatör på Toyota, åkte runt och lagade truckar. Ändå hade vi en normalstor villa, åkte på semester på somrarna. Tre pojkar. Tänk vilka matkostnader. Plus farsan, åtta mackor till frukost bara, jag lovar! Han kunde äta. Men iallafall, hur f-n gick det till? Idag räcker inte pengarna även om båda heltidsarbetar. Vad hände? Och blev det bättre för barnen? Det här ställde jag inte så mycket som en fråga, utan jag tänkte snarare högt. Det skulle jag inte gjort! Jag kunde lika gärna tagit fram en bensindunk, tömt innehållet på golvet och tänt på.

Läraren i kursen socialpolitik var en kvinna, kanske 45, från USA . Jag ska säga att kursen fram tills denna lektion varit bra (speciellt redovisningen om USA:s socialpolitik :-). Men där och då spårade det ur i expressfart. Av de 30 personer som var närvarande så var bara en man. Det var jag. Tyvärr. Hon gick ut med 100 procent och bara ökade. Hon ondgjorde sig över hela den manliga delen av befolkningen, hur vi förtrycker kvinnan och kedjar henne vid spisen genom att se till att hålla nere lönerna och därmed vidmakthålla orättvisorna mellan könen. Att fråga om hon inte tyckte att det skett väldigt stora förändringar i samhället, även om det finns massor kvar att göra, om man jämför med bandet vi just hört var inte heller rätt medicin. Ett tag tyckte vi att det började ryka ur näsborrar och öron, men vi kan inte svära på det. En kvinna i klassen, trebarnsmamma och drygt 40 sa att hon hade valt att vara hemma med barnen tills den minste var tre. För att hon tyckte om det och hade möjlighet till det. Jag trodde hon skulle explodera där och då.
"Lilla flicka, det är 2000-talet nu! Väx upp för helvete och ta ditt ansvar!"
En annan mening hon leverade var följande:
"Är de tillräckligt mogna för att gå ut och knulla runt ska de fan också ta ansvar för det"
Könsord och svordomar haglade under resten av föreläsningen. Ända tills jag gick därifrån. Efteråt satt vi i smärre chock. Alla var upprörda och kände att något måste göras så inte fler råkar ut för henne. Vi satte ihop en gemensam skrivelse som alla skrev under på och lämnade in till skolledningen.
Efter ett tag fick jag ett brev från studierektorn. Efter samtal med föreläsaren i fråga hade det framkommit att inget av det som vi angett överhuvudtaget förekommit. Allt måste varit ett stort missförstånd. Case closed! Ja jag kanske skulle nämna att vår vän och studierektorn var väninnor. Vet inte om det spelade någon roll.

På olika ställen så bloggas det om kvinnor och män, våra roller och trygghet i vad som förväntas av oss. Jag har någonstans dryftat att jag tror det råder en osäkerhet i vad som ingår i att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det gör jag delvis för att många män som jag känner har uttryckt det så, men också eftersom så många föräldrar idag mår dåligt av att deras barn växer upp på institution i form av förskola från ett års ålder där de tillbringar tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. För att många av de ungdomar jag möter i jobbet, speciellt tonårstjejer, inte har en aning hur de ska kunna leva upp till de krav som ställs på dem, inte minst sexuellt. En press som gör att de väljer att skada sig själva, en epidemi som växer lavinartat. Eller alla män som tror att de måste se ut som Brad Pitt, dofta som en rosbuske samtidigt som de steker oformliga köttbullar och bekräftar sin partner genom att lyssna intresserat på hur hon upplever sin situation på arbetet. Detsamma gäller givetvis för alla kvinnor, som förutom att de ska heltidsarbeta fortfarande ska ha huvudansvaret för att hushållsarbetet fungerar och att barnen gör sina läxor. Och den som inte har medlemskort på SATS ses med suspekta ögon. För hålla sig i form det måste man. Tv och tidningar basunerar ut sina budskap med megafon. Smal, snygg och framgångsrik. Med vita tänder och stora bröst. Där är mallen för 2000-talets kvinna. För männens del känns kravbilden annorlunda. Ibland verkar det som att vi kan komma undan med ett lagom skitigt blåställ. Iallafall under parningsdansen. När familjen väl är etablerad så åker kraven i taket. Åt båda håll.

Ja mycket kan sägas om det här. I slutändan är vi ju alla människor som jag läst här i bloggvärlden. Visst är det så. Men vi kan inte komma ifrån att samhället genomgått oerhörda förändringar på kort tid. Är det något vi människor har svårt för så är det förändringar. Det skapar oehörda påfrestningar då vi tvingas lämna det trygga, invanda och ge oss ut på otrampad mark. Och om någon skulle läsa in i det här att jag tyckte det var bättre förr, med den norm som var rådande i samhället med sina stereotypiska könsroller, då vill jag bara säga att det vill jag absolut inte. Jag tror bara vi behöver lite tid att växa in i kläderna. Kvinna som man. Man som kvinna.

Wednesday, November 15, 2006

gametime!

Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest

-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst ifrån köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen...sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
- Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd att göra bort mig.

Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju så var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:
- Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?
En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
- Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
- Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
- Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen tänker jag.

Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen! Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.

Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.

Tuesday, November 14, 2006

Ibland blir det fel...

Bla, vaknade tidigt idag. Alldeles för tidigt. Har en konflikt som dragit ut på tiden, och i morse knackade den mig på hjässan. Bara att gå upp och skriva det där brevet. Det gjorde mig inte sådär på gott humör, men okej, så är det ibland. Men min gode vän skickade mig en liten historia som fick mig att skratta igen. Här är den:


Ägaren till en kinesrestaurang har precis gift sig. Och bruden är oskuld.Sanningen är den att han inte är så väldigt erfaren han heller. På bröllopsnatten kryper hon ner naken mellan lakanen medans hennes make klär av sig. Så kommer även han till sängen och lägger sig jämte sin nyblivna fru."My dalling" säger han, "I know dis yo föst time and you velly, velly flighten.I plomise you, I give you anyting you want, I do anyting, just anyting you want, you say.Whatchou want?" frågar han och försöker låta erfaren, vilket han hoppas skall imponera på hans jungfruliga brud.En eftertänksam tystnad följer och han väntar tålmodigt och med spänning på hennes önskemål.Hon svarar slutligen lite blygt och osäkert:" I would like ........ "nummbel 69" Mer eftertänksam tystnad, denna gången från hans sida: Do you want ....... biff with bloccoli?"


Have a nice day!

RAS-ande...

Antagligen tänkte jag att jag behövde bevisa RASteorin för mig själv. Hela vägen hem från jobbet satt jag och tänkte på att inte glömma handla smör i affären. Samtidigt som jag svänger in på parkeringen framför ICA så kommer jag att tänka på hur gott det skulle vara med risgrynsgröt. Ja jag vet inte varför, men så var det. Jag började fantisera om en stor skål med varm gröt,kanel, socker, kanske julmust..eller nja, kanske inte. När jag går in i butiken är jag helt radarstyrd, går fram till hyllan och plockar ner risgryn och fortsätter fram till kyldisken. Där lägger jag ner mjölk i korgen. Bara mjölk. Passerar brödhyllan och kommer plötsligt ihåg att brödet är slut. Går till kassan och betalar, sätter mig i bilen och åker hem. Halvvägs upp till lägenheten kommer jag på det. Smöret! Fan också tänker jag högt. Det ösregnar, jag är hungrig...nej, det blir inget smör. Förbannade risgrynsgröt!

The world´s fastest Indian.



Årets bästa filmupplevelse. En sann historia om att aldrig ge upp sin dröm. Hopkins är fullkomligt lysande. Har inte blivit så berörd på länge. Ja jag grät också. Men det var tårar av lycka.

Monday, November 13, 2006

RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.

Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som "varför har jag alltid sån otur", eller "varför är jag så förbannat klantig jämt", ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?

När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?

Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller. Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.

Sunday, November 12, 2006

Kalas!

Idag blev jag väckt med frukost på sängen. Vem gillar inte det? Jag tyckte iallafall det var riktigt gott att ligga i sängen och se Tilde de Paula stressa en stackars Triss-skrapare halvt fördärvad, samtidigt som jag åt mackor och drack the. Senare på dagen bar det iväg mot lantligare trakter, min far skulle ju firas, gårdagens födelsedag och Fars dag kunde lämpligen läggas i samma presentkartong. Jag och pappa hann dessutom lägga på vinterdäcken, så nu är man redo kung Bore!

Vi är en tight familj. Vi träffas ganska mycket och de flesta kommer när någon fyller år. Ibland är man inte lika sugen, men det brukar vara kul när man väl är där. Idag var det kul. Det är lustigt med familjer, alla har sina givna roller. Jag är den rolige. Toastmaster på livstid. Missförstå nu inte det här, jag är ingen fånig clown som knäcker putslustiga skämt till höger och vänster. Som slänger snabba kommentarer som alla skrattar åt...eller vänta nu...precis så är det ju...eller ja, jag vet inte. Ibland kan det kännas så. Du vet, när man inte är på humör och partajet tappar tempo, folk sitter och hummar och harklar sig. Och värden tittar på dig..(Gör något för fan, please, det här går åt h-vete med sjumilakliv!) Nä jag är ingen clown eller joker, det är jag inte. Men jag tycker om när folk har roligt, att skapa en trevlig stämning. Och jag tror ingen annan har några sådana förväntningar på mig, isåfall bara jag själv.

Min mamma är som den italienska stormamman. Lagar god mat i stora portioner, sitter inte ner själv förrän alla andra ätit, alltid på gott humör. Mina bröder och deras respektive har redan minst 20 år tillsammans, lever sina familjeliv på landet. De passar så bra ihop. Har aldrig hört någon av dem någonsin säga att de skulle vilja lämna den andre och dra, hitta något annat. Tvärtom. Mina föräldrar har varit gifta över 45 år. Respekt! Har säkert influerat oss barn. Eller iallafall de andra två. Jag missade hela grejen tydligen. Nädå, jag har bara inte träffat rätt, vänta bara!

Min pappa är nog en kandidat till världens snällaste man. Har aldrig hört ett ont ord om honom, men massor av gott. Och vi har ändå jobbat på samma ställe flera år. Han var chef där, men så omtyckt. En god, god man.

Min bröders barn skrattar ihop med min dotter, de är riktigt goda vänner. Skönt att se.

Tårtan kommer fram och vi sjunger för el padre. Kul tårta idag, vit marsipan med en blå slips på. Barnen blir ovänner över vem som fick mest slips, men så är det. Själv fick jag ingen slips alls när jag tänker efter. Efter sången kommer jag med min standardfråga, om vi inte ska hissa honom också? Ingen ställer upp. Som vanligt det med. Hursomhelst så slås jag av vilken värme det är där i köket. Och det beror inte bara på att vi sitter 16 stycken hopklämda runt bordet och ugnen inte svalnat ännu. Nej, det här är en annan värme. En som inte går att köpa för pengar eller ladda ner på nätet.
Åker hemåt med en skön känsla i magen.

Väl hemma har min dotter förberett min present. Den består av en egenkomponerad sånguppvisning, ett fantastiskt kort hon gjort själv där texten kan sammanfattas i att jag är bäst i världen, och som grädde på moset, en Twistpåse! Vad mer kan man begära? Jag är lycklig idag. En kalasdag, från morgon till kväll.

Saturday, November 11, 2006

11 november

Ibland sker märkliga ting. Idag är min pappas födelsedag. Inget konstigt med det. Nej, men om jag säger att min farfars födelsedag också är idag, då blir det lite bättre. Och om jag säger att min dotters morfar också fyller år idag, ja då blir det riktigt bra! Tänk att både farfar, gammelfarfar och morfar fyller på samma dag. Det är lite fräckt. Tyvärr har både gammelfarfar och morfar lämnat oss. Gammelfarfar blev 93 år. Morfar tragiskt nog inte ens 65. Två fantastiska män. Ni är saknade, men lever i våra hjärtan. Vi tänker på Er idag.

Kalsonger


Läste på peter madisons blog att han hade råkat färga sina kalsonger ljusblå, och det var inte bra.
Kom att tänka på ett oerhört roligt avsnitt av Spin city. Michael J.Fox diskuterar med sin flickvän när kalsonger bör kasseras. Svaret blir:
" As long as they have a waistband they stay in the rotation".
Jag gillar Michael J Fox. Trist öde.

Friday, November 10, 2006

Rickard Olsson, släng dig i väggen!

Ja för att uppfylla drömmar och önskningar, det har du inte patent på! By the way, hur svårt är det att stå med en snuskigt hög lön och dela ut vinster som någon annan pröjsat? Ja jag pratar om Bingolotto-Rickard såklart. Låt mig berätta hur min eftermiddag såg ut...

Min tioåriga dotter hade bönat och bett om att vi skulle åka och shoppa i stan. Speciellt en affär var det som lockade, Glow.Hennes kompisar hade varit där och köpt hur coola kläder som helst. Så självklart gjorde vi det. Hittade affären ganska snabbt och in vi gick. Min dotter blev helt överlycklig! Och jag med. Nja, kanske inte, men det var en skön affär, coola kläder, mycket lampor, bra musik, trevliga...eller hjälpsamma tjejer som jobbade där.. I vilket fall som helst så följde en orgie i klädprovning. I stort sett alla plagg provades, och i olika storlekar...som Man kan man inte låta bli att imponeras! Det måste vara genetiskt. När vi till slut betalat, det blev några tröjor och t-shirtar, insåg jag att det allra bästa var den absolut stencoola bagen man fick att ha kläderna i! Det var den som var det primära målet. Ingen sketen plastpåse där inte. När vi kom ut tittade jag på klockan. Två timmar. Två timmar i en affär mindre än min lägenhet! Jaja, vad är det man säger, tiden går fort när man har roligt.....för det hade vi. Och det har vi, alltid. Jag och Du. Du och jag. Det finns ingen jag hellre spenderar min tid med. Ditt skarpa sinne förbluffar mig ständigt, dina kommentarer som får mig att brista ut i gapskratt. Eller alla gånger det varit avslutning eller uppträdande av något slag, ja då sitter jag där. Med en klump i halsen och bröstet så fyllt av kärlek, av stolthet. Alla gånger jag fått höra vilken vacker flicka Du är. Men minst lika många gånger vilken underbar person Du är. Så god, så väluppfostrad och omtänksam. Att Du skulle bli så lik pappa ändå....

Nu ligger Du där och sover på soffan med klädbagen bredvid dig. Jag vet att du kommer vara besviken att du missade slutet av Idol, och Heybaberiba! Men hey, shopping har sitt pris. Ofta när Du somnat sådär fridfullt så tänker jag på hur allt blev. Inte så som jag planerat, jag lovar. Men jag har gjort så gott jag kunnat. Och mer därtill oftast. Men det vet jag att du vet, Du är så klok. Och Du, tack för allt jag lärt mig tack vare dig. Förr betydde tallriksmodellen för mig att man la upp sin pizza eller kebab på densamma. Nu kan jag ju laga mat. Tydligen godare än din mamma, hehe! (Undrar vad du säger när du är där...) Men det här med delad vårdnad suger, som ungdomarna säger. Men vad gör man. Så gott man kan.

Nej, jag får väl försöka väcka dig så du kan gå in och lägga dig...låter skumt. Orkar inte bära in dig längre. Eller jo det gör jag väl, men risken för ryggskott är för stor. Annat var det förr. När jag flyttade ifrån din mamma till den där lägenheten. Som låg högst upp på tredje våningen, utan hiss. Kanske inte låter så farligt, men eftersom enda lediga parkeringen på kvällar låg 500 meter bort och man inte gärna väckte dig efter klockan 20, så innebar det att bära en treåring i famnen 500 meter innan man skulle upp för trapporna! Inte sällan hade man också ett antal kassar i ena handen medans man försökte låsa upp ytterdörren. Ibland var jag så trött att jag bara grät. Ibland grät jag för att jag saknade dig när jag lämnat dig och visste att vi inte skulle ses på en vecka. Men jag har många minnen, och de flesta är ren glädje. För det är vad du är för mig. Lycka i dess vackraste form. Jag älskar Dig. Av hela mitt hjärta.

Thursday, November 09, 2006

Slaget om köket är över...

Den sista lilla flugan har lämnat köket. Trots alla mina ansträngningar höll de ut lika furiöst som Vietcong en gång gjorde. Jag sänder en tanke till de som inte kom med de andra tillbaka.
Special thanks to: ellen, cdhyllankillen, nader och tommy. Er hjälp var avgörande.

Tänk på...

"Det är inte spegeln som ger den sanna bilden av vilka vi är - det är våra liv."
Alvin Law

Wednesday, November 08, 2006

Snäll, men inte alltid

Jag kände hur någon slog mig på hälsenorna, flera hugg rakt på mina oskyddade baksidor av benen. Jag saktade farten och lät honom åka förbi. Sen satte jag fart efter honom och när jag kom ikapp svingade jag min klubba och träffade honom mitt i hjälmen. Utan att se efter hur det gick så åkte jag snabbt vidare åt andra hållet, dit pucken var på väg. Domaren blåste för icing och jag åkte mot båset för att byta. Tröttkörd känner jag hur någon knackar mig på ryggen. Jag vänder mig om. Pang! En stenhård höger träffar mig rakt i ansiktet. Eftersom jag har galler som ansiktsskydd så trycks det in i näsroten. Den första smällen följs av tre tunga till. Sen faller jag. Jag ligger där på isen och och blodet färgar isen röd. Det rinner både från näsan och munnen. Jag får hjälp att komma upp på knä, skakar på huvudet och försöker fokusera men allt snurrar. Framför mig ser jag domaren stå och gestikulera mot mig. Två minuter, slashing! Jag blev visst utvisad för den där smällen med klubban. Jag leds av två kompisar till utvisningsbåset. När jag börjar kvickna till så ser jag åt höger. Där sitter han som är ansvarig för blodet som rinner i min mun. Han flinar åt mig och sträcker sakta upp långfingret. Orkar inte bry mig.

Jag var femton år och spelade i tv-puckslaget. Kan bäst beskrivas som landskapslagen, Göteborg, Värmland, ja du förstår principen. Det här var ju drygt tjugo år sedan, men den senaste tiden har jag haft anledning att reflektera över den här tiden i mitt liv. Det som slår mig är hur våldsam sporten är, vilka primitiva krafter som sätts i rörelse när adrenalinet pumpar. Till tonerna av Iron Maiden hetsade vi varandra till stordåd! nåja, ibland. Jag är allmänt ansedd som en mycket vänlig själ. Men på hockeyrinken var det legitimt att leva ut allt det där som stoppades undan annars. Kan inte säga att jag är stolt över just det, men det ingick. Jag slutade med ishockeyn för att satsa på fotbollskarriären istället. Men jag slutade tidigt, hade alltid ont och kroppen pallade inte idrott sju dagar i veckan. Inte längre än till nitton års ålder. Nu vet jag varför.

Strax innan jag slutade med hockeyn råkade jag ut för en olycka. Det var i slutet på en match, och det var helt jämnt. Jag kom i full fart, hade chansen att avgöra matchen. Hade bara en kille mellan mig och målet. Fintade honom och trampade förbi i maxfart. I hjärnan började jag förbereda mig för att skjuta. Då slänger sig killen jag precis åkt förbi och slår undan mina skridskor. Jag flyger i maxfart helt handlöst framåt, landar och får båda armarna under kroppen. Hinner bara se sargen komma emot mig i expressfart, innan det smäller och allt blir svart. De som var där säger att det blev helt knäpptyst i hela hallen. Jag var en stor kille, 193 och 85 kilo tung och huvudet tog hela smällen. Efter flera minuter kom jag upp på darriga ben. Ingen förlamning iallafall. Men på sjukhuset sa de att det kan komma efter flera timmar, bara att vänta. Tack för den! Kul att sitta och vänta på det...Men det gick bra. Stödkrage i flera veckor sen fick det vara bra med det. Jag lämnade ishockeyn och flyttade till stan och skrev på för mitt favoritlag i fotboll.

Nu visar det sig vid trettiosex att den där händelsen för över tjugo år sedan inte alls gick omärkt förbi. Det har inneburit svaret på så många frågor. Vem vill inte ha det? Svar på frågor menar jag. Särskilt sådana som rör din hälsa. Samtidigt undrar jag hur lång jag kunde blivit om inte det där hade hänt...nu stannade det vid 194 cm. Det räcker mer än väl.

Tuesday, November 07, 2006



Anna Ternheim/Separation Road

En av årets vackraste.



Bruce Willis. Sliten. Alkad. I högform.

Monday, November 06, 2006

Mer hypnos


Då gårdagens hypnosinslag väckte ett visst intresse skulle jag vilja slå ett slag för en skön bok som handlar om hur kroppen fungerar, eller snarare inte fungerar ibland. Varför symtom uppstår och var de tenderar att sätta sig. Den är fylld av värme och humor, inget fack/fikonspråk. Författaren har över 30 års erfarenhet av att arbeta som psykolog/terapeut med hypnos som sitt främsta verktyg. I den här boken delar han med sig av de erfarenheter och slutsatser han dragit under arbetets gång. Tror den finns på bibliotek och bokhandlar.

Han har också förfinat vad som kallas Psykoimaginativ terapi, vars "fader" heter Dr. Joseph E. Shorr. Kortfattat kan det beskrivas som att man låter klienten befatta sig med olika situationer och uppgifter att lösa, och samtidigt ställer man olika frågor, frågor som är ologiska och som syftar till att leda bort ifrån rationellt tänkande och möjliggöra att man kommer fram till känslan. Det här är fantastiskt att jobba med och resultaten brukar komma fort. Som redskap när man letar efter källan till det som gör ont är det oslagbart.

Dagens boktips: Kroppen vet mer än huvudet

Hoppsan

Min underbara flickvän och jag hade varit tillsammans i över ett år och vi beslöt oss för att gifta oss. Det var bara en liten grej som störde mig. Det var hennes vackra lillasyster. Hon var 22, bar tajta shorts och var ofta utan bh. Hon böjde sig ofta fram när hon var nära mig, och jag fick alltid se mer än jag önskade av hennes privata delar. Det måste varit medvetet, hon gjorde det aldrig i närheten av någon annan. En dag ringde lillasystern och bad mig komma över för att se över bröllopsinbjudningarna. Hon var ensam när jag kom dit, och hon viskade till mig att hon hade känslor och en längtan för mig som hon inte kunde komma över. Hon sa att hon ville älska med mig bara en gång innan jag gifte mig och tillägnade mitt liv till hennes syster. Jag var i chock, och kunde inte säga ett ord. Hon sa "Jag går upp till sovrummet, och om du vill ha en sista vild svängom, bara kom upp och ta mig." Jag var som förstenad när jag såg henne gå uppför trapporna. När hon kom ända upp drog hon av sig trosorna och kastade dem nedför trapporna mot mig. Jag stod där en stund, sen vände jag om och gick rakt mot ytterdörren. Jag öppnade dörren och gick mot min bil. Men ser man på, hela min blivande familj stod där ute och klappade händerna. Med tårar i ögonen kramade min styvfar mig och sa "Vi är verkligen glada att du har klarat vårt lilla test... vi kunde inte önska en bättre man till vår dotter. Välkommen till familjen!"

Och moralen i den här historien är: Förvara alltid dina kondomer i bilen...............................

Glöm inte att...

"Var försiktig med vad du säger till barn. Om de får höra något tillräckligt ofta börjar de tro på det". Paul McGee

Saturday, November 04, 2006

Hypnotiserande..


För ungefär tio år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig. Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok. Den hette "Din undermedvetna tankecentral" och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm!(Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud. Och det fick han! Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt. Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare. Följde känslan alltså.

Må vi aldrig glömma



Jag såg ett morgonprogram med Oprah den här veckan. Hon reste tillsammans med Elie Wiesel till det koncentrationsläger han anlände till 1944 med sin familj. Femton år gammal skildes han omgående åt från sin mor och sina systrar där på tågperrongen. Det var också sista gången han såg sin mamma. Birkenau. Det var namnet på platsen som bara ofantlig grymhet kunde skapa. Hans berättelse under deras besök på platsen fick mina tårar att trilla. När jag ser det här och liknande program, så tänker jag på det faktum att dessa människor fortfarande är i livet, men de är gamla nu. Elie Wiesel är född 1928 och således har han inte så många år kvar. Vad händer när han och alla andra överlevare inte finns kvar och kan hålla minnet av människans grymhet vid liv? Ja iallafall kan de inte vara de levande bevis de är idag. Frågan känns väldigt aktuell i ett samhällsklimat som alltmer präglas av främlingsfientlighet och egoism. Må vi aldrig glömma.

Solen. Igen!

Jösses! Solen skiner och det är rätt skönt ute igen. Nu bär det av ut i solen, ladda på med d-vitamin och bättra på den falnande brännan. Okej, kanske inte sånt solväder, men ändå. Jag gillar när solen lyser.

Hörde en historia häromdagen: En man dör och ska transporteras till himlen. En ängel hämtar honom och de flyger iväg. Plötsligt flyger de över en plats som ängeln vänligt talar om att här ska du vara glad att du inte hamnade. Mannen tittar ner och får syn på Göran Persson som befinner sig i full älskog med Jennifer Lopes. Han rycker i ängeln och skriker att det måste vara hit han ska! Hur kan det här vara ett dåligt ställe när Göran Persson blir så rikligt belönad? Ängeln tittar på honom och säger: Vem är det som har sagt att det är Göran Persson som blir belönad?

Friday, November 03, 2006

Lobba för anything!



Det här var däremot en bra film. William H.Macy, Robert Duvall, Aaron Eckhart, Sam Elliot. Och Katie Holmes på köpet! Go C!